Österbotten, fi. Pohjanmaa, landskap i v. Finland, upprättat genom statsrådsbeslut 1998, omfattar s.v. delen av det historiska landskapet Österbotten. Österbotten består av sammanlagt 17 kommuner, fördelade på fyra ekonomiska regioner, nämligen Vasa, Sydösterbottens kustregion, Jakobstadsregionen och Kyroregionen. Österbottens förbund (Pohjanmaan liitto), gr. 1994, med säte i Vasa, administrerar landskapet. Areal 7 749 km2, 177 038 inv. (2009). Näringsstruktur 2007: jord- och skogsbruk 6,9 %, industri 31,1 %, tjänster 61,1 %.
Ungefär 52 % av invånarna i landskapet har svenska som modersmål. Österbotten är därmed det enda landskapet i landet som har svenskspråkig majoritet. En av de ekonomiska regionerna - Kyroregionen med sina tre kommuner Laihela, Lillkyro och Storkyro - är dock helt finskspråkig. I Österbotten finns samtidigt en av världens mest svenskspråkiga kommuner, Korsnäs, där andelen svensktalande överstiger 97 %. Den fungerande tvåspråkigheten ger Österbotten en särpräglad karaktär, samtidigt som lokala (svenska) dialekter förstärker identiteten (jfr svenskan i Finland).
Utmärkande för Österbottens topografi är ett tiotal åar och älvar som genomkorsar landskapet och mynnar ut i havet. Kusten med dess landhöjningsfenomen och skärgården med dess över 10 000 holmar och skär utgör en kontrast till de öppna slätterna. Bebyggelsen är tämligen jämnt utspridd i älvdalarna samt längs kusten.
Österbotten är ett lågt och flackt kustland, som sällan höjer sig 50 m över havets nivå. Landsdelens högsta punkt är Bötombergen i Kristinestad med en höjd av 130 m ö.h. Den i allmänhet steniga, särskilt i n. rikt utbildade kusten är relativt öppen; effekten av landhöjningen är tydligare skönjbar än i s. Finland. Ett större sammanhängande skärgårdsområde finns i Vasatrakten; bland större bebodda ögrupper märks Bergö och Replot- Vallgrundlanden samt Köklot, bland de obebodda Valsörarna och Mickelsörarna. Denna arkipelag upptogs 2006 på UNESCOs lista över världsarv. En stor inre skärgård stänger av den s.k. Larsmosjön n. om Jakobstad; den har invallats till vattenreservoar för de vattendrag som rinner dit från sjöbygderna och myrmarkerna på gränsen till det finskspråkiga Södra Österbotten.
De viktigaste vattendragen i Österbotten är från s. till n. räknat Lappfjärds å, Kyro älv och Nykarleby älv. De talrika ådalarna, som växlar med de mellanliggande vattendelarnas skogs- och moränmarker samt mossar har dragit till sig huvuddelen av bebyggelsen, som på landsbygden har varit samlad i för hela det historiska Österbotten typiska gårdsgrupper. Vida, bördiga älvdalsslätter ger det österbottniska landskapet dess karaktär; stora lerslätter finns i Närpes ådal, på den från havet erövrade Söderfjärden s. om Vasa och på Kyro älvs deltaland.
Inom primärnäringarna är specialiseringsgraden hög och speciellt växthusodlingen viktig; inemot 70 % av alla tomater och 40 % av alla gurkor som produceras i landet kommer från Österbotten. Landskapet har även starka traditioner när det gäller uppfödning av pälsdjur. De viktigaste branscherna inom industrin är pappers- och massaindustrin (31,2 %), maskiner och anläggningar (21,2 %), elektroniska produkter (14,2 %) samt metallprodukter (10,2 % av den totala industriella produktionen 2005).
Österbotten är en region där entreprenörskap står högt i kurs, ett slags "Finlands Småland", och innovativa industrier har uppkommit även på landsbygden. Dynamik kännetecknar särskilt den industrialiserade Jakobstadsregionen ( Norra Österbotten inom det tidigare Svenska Österbotten), medan landskapets agrart betonade s. del, det s.k. Sydösterbotten, har en mera stillastående prägel, med undantag av Närpes stad, som p.g.a. utländsk invandring är ett av landets mest multikulturella samhällen. De sekelgamla båtbyggartraditionerna i Österbotten upprätthålls av ett stort antal båtvarv och underleverantörer till båtbranschen; näringen har expanderat särskilt sedan glasfibermaterialet fick sitt genombrott i mitten av 1960-talet.
Det i utbildningshänseende tidigare eftersatta Österbotten fick under senare delen av 1900-talet. flera nya läroinrättningar, på akademisk nivå Vasa universitet och Åbo Akademi samt en filial till Svenska handelshögskolan, alla etablerade i Vasa, som är landskapets kommersiella och kulturella medelpunkt med bl.a. landskapsmuseum. Där utkommer även Vasabladet, som är den största svenskspråkiga tidningen i landskapet. Regionradion för Österbotten (idag Radio Vega Österbotten) inledde sina sändningar härifrån 1956, då lokalprogram för Vasa, Jakobstad och Gamlakarleby sammanslogs till ett landskapsprogram.
Landskapet har lämnat betydande bidrag till den svenskspråkiga kulturen i Finland. Därifrån härstammar bl.a. en lång rad skalder (Mikael Choraeus, Lars Stenbäck, J.L. Runeberg, Z. Topelius, Mikael Lybeck, Alexander Slotte, Ernst Knape, Jarl Hemmer, Jacob Tegengren, R.R. Eklund, Joel Rundt, Lars Huldén, Gösta Ågren m.fl.). Likaså märks kulturarbetare verksamma på olika bildningsfält (Anders Svedberg, Johannes Klockars, J.J. Huldén, V.K.E. Wichmann, Evert Ekroth, Ragnar Mannil, Kurt Gullberg, Roger Broo m.fl.) och forskare på olika områden.
Historia. I Österbotten påträffades i slutet av 1990-t. vad som uppenbarligen är landets och hela Nordens äldsta stenåldersboplats, ålder måhända drygt 100 000 år (Varggrottan). Den nuvarande bosättningen daterar sig av allt att döma från den historiska tidens första sekler i Finland. Den äldsta befolkningen kom från Sverige, med vilket Österbotten oavbrutet upprätthållit nära förbindelser. Som ett synligt bevis för det svenska väldet över landet ö. om Bottniska viken anlades i slutet av 1300-talet Korsholms slott. Krigshandlingar i Österbotten har förekommit bl.a. under stora ofreden och särskilt under kriget 1808-09; då var landskapet en av huvudkrigsskådeplatserna. Det största slaget stod vid Oravais.
Invånarna förvärvade tidigt ryktbarhet som skickliga skeppsbyggare och timmermän; i slutet av 1600-t. blev Kronoby (1672) och Pedersöre (1692) socknar de enda i riket som skulle uppställa skeppstimmermän för flottan. Indelningsverket utsträcktes till Österbotten senare än till övriga landsdelar; som översteboställe för landskapsregementet fungerade Tottesund, en av Österbottens få herrgårdar. I Vasatrakten (Mustasaari) fanns många lantköpmän som tvingades bli stadsborgare då Vasa anlades i början av 1600- talet. De bedrev handel bl.a. med fisk, sälspäck, hudar och smör, senare också med tjära.
I Österbotten utvecklades tidigt en livaktig bondeseglation, som snart dock överflyglades av den segelsjöfart i stor skala som köpmannakretsarna i städerna bedrev. Segelsjöfarten led ett visst avbräck genom Krimkriget, under vilket den lokala befolkningen upptog strid med engelska flottan. Österbotten är den bygd i Finland som berörts mest av emigrationen, vilken ursprungligen främst var inriktad på Nordamerika. Befolkningstätheten tvingade till utvandring, eller också sökte man arbete långt borta från hemorten, bl.a. i Stockholm, S:t Petersburg och Helsingfors. Det österbottniska jordbruket kännetecknades i äldre tider av treskiftesbruk och förhållandevis stor boskapshållning. Landhöjningen har under seklernas lopp ökat jordbruksarealen kraftigt. I Österbotten. förekom fäbodar i större utsträckning än på andra håll i Finland. Efter andra världskriget ägde en omfattande utflyttning till Sverige rum.
Flera av de s.k. folkrörelserna (frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen, fredsrörelsen) har haft ett starkt grepp om befolkningen i Österbotten, där den lokala s.k. Munsalaradikalismen förenade flera av dessa tendenser. Under 1900-talets första decennier var området ett centrum för såväl det passiva som det aktiva motståndet mot förryskningspolitiken; värnpliktsstrejken lyckades bäst i Österbotten, som sedermera blev ett viktigt etappområde för jägaraktivismen. Där ägde även i januari 1918 den resning rum som var avsedd att bli upptakten till den slutliga befrielsekampen.
Österbotten förblev huvudsakligen en jordbruksbygd långt in på 1900-talet, men under seklets senare del blev näringsstrukturen mer differentierad. Åren kring 1970 genomfördes flera kommunsammanslagningar, vilket nedbringade antalet kommuner från 25 till 18. Då de nya landskapen bildades 1998 (jfr landskap) uppstod ett Österbotten som var i stort sett identiskt med det Svenska Österbotten (endast den svenskspr. befolkningen i Karleby stannade utanför) som svenskbygderna i det tidigare Vasa län hade tillhört. (Svenska Österbottens historia, 5 bd, 1977-85; H. Smeds, Svenska Österbotten: Vasatraktens kust- och skärgårdskommuner, 1953; W. Hägg, Österbotten - hembygd, svenskbygd, 1965; V. Lygdbäck m.fl., Österbotten, Österbotten, 1990, 2:a uppl. 1999; N.E. Nykvist, Stenarna talar: om ofärdstider i Österbotten, 1995; E. Baudou m.fl., Järnåldersbygd i Österbotten, 1991; N-E. Villstrand, Landet annorlunda: uppsatser om Österbottens historia, 2002; P. Holmblad, Fornminnen i Österbotten: från neandertalare till sockenbor, 2005; B. Thölix, Joint operation: rädda det stackars landskapet, 2005; H. Widjeskog/O. Granholm, Emigrantvägar, 2006; Företagsamhetens kulturhistoria i Österbotten, red. J. Enroth, 2009)
Ungefär 52 % av invånarna i landskapet har svenska som modersmål. Österbotten är därmed det enda landskapet i landet som har svenskspråkig majoritet. En av de ekonomiska regionerna - Kyroregionen med sina tre kommuner Laihela, Lillkyro och Storkyro - är dock helt finskspråkig. I Österbotten finns samtidigt en av världens mest svenskspråkiga kommuner, Korsnäs, där andelen svensktalande överstiger 97 %. Den fungerande tvåspråkigheten ger Österbotten en särpräglad karaktär, samtidigt som lokala (svenska) dialekter förstärker identiteten (jfr svenskan i Finland).
Utmärkande för Österbottens topografi är ett tiotal åar och älvar som genomkorsar landskapet och mynnar ut i havet. Kusten med dess landhöjningsfenomen och skärgården med dess över 10 000 holmar och skär utgör en kontrast till de öppna slätterna. Bebyggelsen är tämligen jämnt utspridd i älvdalarna samt längs kusten.
Österbotten är ett lågt och flackt kustland, som sällan höjer sig 50 m över havets nivå. Landsdelens högsta punkt är Bötombergen i Kristinestad med en höjd av 130 m ö.h. Den i allmänhet steniga, särskilt i n. rikt utbildade kusten är relativt öppen; effekten av landhöjningen är tydligare skönjbar än i s. Finland. Ett större sammanhängande skärgårdsområde finns i Vasatrakten; bland större bebodda ögrupper märks Bergö och Replot- Vallgrundlanden samt Köklot, bland de obebodda Valsörarna och Mickelsörarna. Denna arkipelag upptogs 2006 på UNESCOs lista över världsarv. En stor inre skärgård stänger av den s.k. Larsmosjön n. om Jakobstad; den har invallats till vattenreservoar för de vattendrag som rinner dit från sjöbygderna och myrmarkerna på gränsen till det finskspråkiga Södra Österbotten.
De viktigaste vattendragen i Österbotten är från s. till n. räknat Lappfjärds å, Kyro älv och Nykarleby älv. De talrika ådalarna, som växlar med de mellanliggande vattendelarnas skogs- och moränmarker samt mossar har dragit till sig huvuddelen av bebyggelsen, som på landsbygden har varit samlad i för hela det historiska Österbotten typiska gårdsgrupper. Vida, bördiga älvdalsslätter ger det österbottniska landskapet dess karaktär; stora lerslätter finns i Närpes ådal, på den från havet erövrade Söderfjärden s. om Vasa och på Kyro älvs deltaland.
Inom primärnäringarna är specialiseringsgraden hög och speciellt växthusodlingen viktig; inemot 70 % av alla tomater och 40 % av alla gurkor som produceras i landet kommer från Österbotten. Landskapet har även starka traditioner när det gäller uppfödning av pälsdjur. De viktigaste branscherna inom industrin är pappers- och massaindustrin (31,2 %), maskiner och anläggningar (21,2 %), elektroniska produkter (14,2 %) samt metallprodukter (10,2 % av den totala industriella produktionen 2005).
Österbotten är en region där entreprenörskap står högt i kurs, ett slags "Finlands Småland", och innovativa industrier har uppkommit även på landsbygden. Dynamik kännetecknar särskilt den industrialiserade Jakobstadsregionen ( Norra Österbotten inom det tidigare Svenska Österbotten), medan landskapets agrart betonade s. del, det s.k. Sydösterbotten, har en mera stillastående prägel, med undantag av Närpes stad, som p.g.a. utländsk invandring är ett av landets mest multikulturella samhällen. De sekelgamla båtbyggartraditionerna i Österbotten upprätthålls av ett stort antal båtvarv och underleverantörer till båtbranschen; näringen har expanderat särskilt sedan glasfibermaterialet fick sitt genombrott i mitten av 1960-talet.
Det i utbildningshänseende tidigare eftersatta Österbotten fick under senare delen av 1900-talet. flera nya läroinrättningar, på akademisk nivå Vasa universitet och Åbo Akademi samt en filial till Svenska handelshögskolan, alla etablerade i Vasa, som är landskapets kommersiella och kulturella medelpunkt med bl.a. landskapsmuseum. Där utkommer även Vasabladet, som är den största svenskspråkiga tidningen i landskapet. Regionradion för Österbotten (idag Radio Vega Österbotten) inledde sina sändningar härifrån 1956, då lokalprogram för Vasa, Jakobstad och Gamlakarleby sammanslogs till ett landskapsprogram.
Landskapet har lämnat betydande bidrag till den svenskspråkiga kulturen i Finland. Därifrån härstammar bl.a. en lång rad skalder (Mikael Choraeus, Lars Stenbäck, J.L. Runeberg, Z. Topelius, Mikael Lybeck, Alexander Slotte, Ernst Knape, Jarl Hemmer, Jacob Tegengren, R.R. Eklund, Joel Rundt, Lars Huldén, Gösta Ågren m.fl.). Likaså märks kulturarbetare verksamma på olika bildningsfält (Anders Svedberg, Johannes Klockars, J.J. Huldén, V.K.E. Wichmann, Evert Ekroth, Ragnar Mannil, Kurt Gullberg, Roger Broo m.fl.) och forskare på olika områden.
Historia. I Österbotten påträffades i slutet av 1990-t. vad som uppenbarligen är landets och hela Nordens äldsta stenåldersboplats, ålder måhända drygt 100 000 år (Varggrottan). Den nuvarande bosättningen daterar sig av allt att döma från den historiska tidens första sekler i Finland. Den äldsta befolkningen kom från Sverige, med vilket Österbotten oavbrutet upprätthållit nära förbindelser. Som ett synligt bevis för det svenska väldet över landet ö. om Bottniska viken anlades i slutet av 1300-talet Korsholms slott. Krigshandlingar i Österbotten har förekommit bl.a. under stora ofreden och särskilt under kriget 1808-09; då var landskapet en av huvudkrigsskådeplatserna. Det största slaget stod vid Oravais.
Invånarna förvärvade tidigt ryktbarhet som skickliga skeppsbyggare och timmermän; i slutet av 1600-t. blev Kronoby (1672) och Pedersöre (1692) socknar de enda i riket som skulle uppställa skeppstimmermän för flottan. Indelningsverket utsträcktes till Österbotten senare än till övriga landsdelar; som översteboställe för landskapsregementet fungerade Tottesund, en av Österbottens få herrgårdar. I Vasatrakten (Mustasaari) fanns många lantköpmän som tvingades bli stadsborgare då Vasa anlades i början av 1600- talet. De bedrev handel bl.a. med fisk, sälspäck, hudar och smör, senare också med tjära.
I Österbotten utvecklades tidigt en livaktig bondeseglation, som snart dock överflyglades av den segelsjöfart i stor skala som köpmannakretsarna i städerna bedrev. Segelsjöfarten led ett visst avbräck genom Krimkriget, under vilket den lokala befolkningen upptog strid med engelska flottan. Österbotten är den bygd i Finland som berörts mest av emigrationen, vilken ursprungligen främst var inriktad på Nordamerika. Befolkningstätheten tvingade till utvandring, eller också sökte man arbete långt borta från hemorten, bl.a. i Stockholm, S:t Petersburg och Helsingfors. Det österbottniska jordbruket kännetecknades i äldre tider av treskiftesbruk och förhållandevis stor boskapshållning. Landhöjningen har under seklernas lopp ökat jordbruksarealen kraftigt. I Österbotten. förekom fäbodar i större utsträckning än på andra håll i Finland. Efter andra världskriget ägde en omfattande utflyttning till Sverige rum.
Flera av de s.k. folkrörelserna (frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen, fredsrörelsen) har haft ett starkt grepp om befolkningen i Österbotten, där den lokala s.k. Munsalaradikalismen förenade flera av dessa tendenser. Under 1900-talets första decennier var området ett centrum för såväl det passiva som det aktiva motståndet mot förryskningspolitiken; värnpliktsstrejken lyckades bäst i Österbotten, som sedermera blev ett viktigt etappområde för jägaraktivismen. Där ägde även i januari 1918 den resning rum som var avsedd att bli upptakten till den slutliga befrielsekampen.
Österbotten förblev huvudsakligen en jordbruksbygd långt in på 1900-talet, men under seklets senare del blev näringsstrukturen mer differentierad. Åren kring 1970 genomfördes flera kommunsammanslagningar, vilket nedbringade antalet kommuner från 25 till 18. Då de nya landskapen bildades 1998 (jfr landskap) uppstod ett Österbotten som var i stort sett identiskt med det Svenska Österbotten (endast den svenskspr. befolkningen i Karleby stannade utanför) som svenskbygderna i det tidigare Vasa län hade tillhört. (Svenska Österbottens historia, 5 bd, 1977-85; H. Smeds, Svenska Österbotten: Vasatraktens kust- och skärgårdskommuner, 1953; W. Hägg, Österbotten - hembygd, svenskbygd, 1965; V. Lygdbäck m.fl., Österbotten, Österbotten, 1990, 2:a uppl. 1999; N.E. Nykvist, Stenarna talar: om ofärdstider i Österbotten, 1995; E. Baudou m.fl., Järnåldersbygd i Österbotten, 1991; N-E. Villstrand, Landet annorlunda: uppsatser om Österbottens historia, 2002; P. Holmblad, Fornminnen i Österbotten: från neandertalare till sockenbor, 2005; B. Thölix, Joint operation: rädda det stackars landskapet, 2005; H. Widjeskog/O. Granholm, Emigrantvägar, 2006; Företagsamhetens kulturhistoria i Österbotten, red. J. Enroth, 2009)
Österbotten omfattar en tvåhundrakilometer lång kustremsa som i n. gränsar mot Mellersta Österbotten, i ö. mot Södra Österbotten och i s. mot Satakunta.