lotsväsen. Under medeltiden utövades lotsyrket av vem som helst mot ersättning enligt överenskommelse. Gustav Vasa ålade allmogen vid kusterna att avlöna "styrmän" för kungens flotta eller att själv åta sig uppgiften. Lotsningen ordnades till en början endast för kronans fartyg. Utprickningen av farlederna sköttes av vissa skärgårdsbor, som var befriade från mantalsskatt mot att de tjänstgjorde som lotsar. Under 1600-talet uppstod de s.k. lotshemmanen, som hade skyldighet att hålla lotsar och som i gengäld erhöll befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet m.m. Lotshemmansinstitutionen avskaffades genom en förordning av 1850.
En ordnad lotsinrättning uppstod under senare delen av 1600-talet. Genom 1667 års sjölag infördes s.k. lotstvång, d.v.s. sjöfarande förklarades skyldiga att använda lots. Det första lotsreglementet utfärdades 1696, varigenom riket indelades i lotsdistrikt, av vilka Finland utgjorde ett. Sedan landet skilts från Sverige, bibehölls lotsväsendet som förut under ledning av den förre distriktschefen eller lotsmajoren. En ny stadga för Finlands l. utfärdades 1812. Enligt denna skulle här finnas fyra lotsdistrikt. 1857 inrättades en överstyrelse för lots- och fyrväsendet, som leddes av en lotsdirektör. Till denna post utnämndes högre finländska sjöofficerare, som hade fått sin utbildning i Ryssland. 1888 underställdes lotsvädendet den nyinrättade handels- och industriexpeditionen och 1912 ryska marinministeriets hydrografiska avdelning, varvid de flesta finländska tjänstemännen avgick och ersattes med ryska.
Chefsmyndighet för lotsväsendet var från 1918 till 2004 Sjöfartsstyrelsen, senare Sjöfartsverket, vars lots- och fyravdelning handhade hithörande ärenden. Ansvaret för kust- och inlandsvattnen var fördelat på lotsfördelningar i Kotka, Hfrs, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Inom varje lotsfördelning fanns flera lotsstationer med lotsåldermän som chef. Antalet lotsstationer var 1982 67, varav 35 vid insjövattnen. Utom statslotsar finns kommunala lotsar i hamnarna, och linjelotsar, som främst tjänstgör i reguljär trafik på basis av civilrättsliga eller andra avtal.
Vid ingången av 2004 avskildes Sjöfartsverkets lotsningsenhet till det självständiga statliga Lotsverket (Finnpilot) med huvudkontor i Helsingfors och 13 lotsstationer med 13 s.k. stödstationer. Lotsverket är ett statligt affärsverk under kommunikationsministeriet. Den gamla distriktsindelningen slopades.
Lotsverket hade 2007 inom den operativa verksamheten 379 anställda. Då räknade man med cirka 36 500 lotsningar årligen på en sammanlagd lotsningssträcka av drygt 720 000 nautiska mil. Som jämförelse kan nämnas att Finland 1908 hade 944 lotsar som utförde 17 035 lotsningar.
Det 1918 grundade Lotsförbundet (Luotsiliitto) tillhör sedan 1967 Sjömans-Unionen. Förbundet utger sedan 1946 den tvåspråkiga tidskriften Luotsi ja majakka-Lots och fyr samt upprätthåller sedan 1962 ett bibliotek. Jfr fyrväsen. (Lots- och fyrväsendets historia i Finland, 2 bd, 1949; M. Öhman, Männen på lejdaren: lotsningsverksamheten i Skärgårdshavet 1696-1996, 1996)
En ordnad lotsinrättning uppstod under senare delen av 1600-talet. Genom 1667 års sjölag infördes s.k. lotstvång, d.v.s. sjöfarande förklarades skyldiga att använda lots. Det första lotsreglementet utfärdades 1696, varigenom riket indelades i lotsdistrikt, av vilka Finland utgjorde ett. Sedan landet skilts från Sverige, bibehölls lotsväsendet som förut under ledning av den förre distriktschefen eller lotsmajoren. En ny stadga för Finlands l. utfärdades 1812. Enligt denna skulle här finnas fyra lotsdistrikt. 1857 inrättades en överstyrelse för lots- och fyrväsendet, som leddes av en lotsdirektör. Till denna post utnämndes högre finländska sjöofficerare, som hade fått sin utbildning i Ryssland. 1888 underställdes lotsvädendet den nyinrättade handels- och industriexpeditionen och 1912 ryska marinministeriets hydrografiska avdelning, varvid de flesta finländska tjänstemännen avgick och ersattes med ryska.
Chefsmyndighet för lotsväsendet var från 1918 till 2004 Sjöfartsstyrelsen, senare Sjöfartsverket, vars lots- och fyravdelning handhade hithörande ärenden. Ansvaret för kust- och inlandsvattnen var fördelat på lotsfördelningar i Kotka, Hfrs, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Inom varje lotsfördelning fanns flera lotsstationer med lotsåldermän som chef. Antalet lotsstationer var 1982 67, varav 35 vid insjövattnen. Utom statslotsar finns kommunala lotsar i hamnarna, och linjelotsar, som främst tjänstgör i reguljär trafik på basis av civilrättsliga eller andra avtal.
Vid ingången av 2004 avskildes Sjöfartsverkets lotsningsenhet till det självständiga statliga Lotsverket (Finnpilot) med huvudkontor i Helsingfors och 13 lotsstationer med 13 s.k. stödstationer. Lotsverket är ett statligt affärsverk under kommunikationsministeriet. Den gamla distriktsindelningen slopades.
Lotsverket hade 2007 inom den operativa verksamheten 379 anställda. Då räknade man med cirka 36 500 lotsningar årligen på en sammanlagd lotsningssträcka av drygt 720 000 nautiska mil. Som jämförelse kan nämnas att Finland 1908 hade 944 lotsar som utförde 17 035 lotsningar.
Det 1918 grundade Lotsförbundet (Luotsiliitto) tillhör sedan 1967 Sjömans-Unionen. Förbundet utger sedan 1946 den tvåspråkiga tidskriften Luotsi ja majakka-Lots och fyr samt upprätthåller sedan 1962 ett bibliotek. Jfr fyrväsen. (Lots- och fyrväsendets historia i Finland, 2 bd, 1949; M. Öhman, Männen på lejdaren: lotsningsverksamheten i Skärgårdshavet 1696-1996, 1996)