Leskinen, Väinö Olavi (f. 8/3 1917 Hfrs, d. där 8/3 1972), politiker. Familjen Leskinen flyttade undan kriget 1918 till Sjundeå, där sonen gick i svensk folkskola, senare i Svenska lyceum i huvudstaden. Han blev AIF-mästare i simning och tog 1937 två guldmedaljer vid arbetarolympiaden i Antwerpen.
Leskinen var en central gestalt inom finländsk politik under decennierna efter andra världskriget, en charmerande, språkkunnig personlighet, som dock tenderade att föra ett oregelbundet liv. Han tillhörde den s.k. vapenbrödrafalangen ( vapenbrödrasocialisterna) inom socialdemokratiska partiet och deltog ihärdigt och envist i arbetarrörelsens interna politiska och fackliga kamp. Leskinens egen konflikt med Urho Kekkonen satte under långa perioder sin prägel på inrikespolitiken. Som partisekreterare 1946-57 genomdrev han sistnämnda år Tanners återval till partiordförande, vilket hade menliga följder för partiets enhet och upptogs illa av Sovjetunionen. Under den åldrige Tanners sista period som partiordförande kunde Leskinen utöva ett betydande inflytande.
Sedan partiets moderata flygel hade kommit till makten 1963, uteslöts Leskinen ur partistyrelsen. Han gjorde därefter en helomvändning, förbättrade sina relationer österut och blev åter en av partiets ledande män. Leskinen var riksdagsman 1945-48 och 1951-70, inrikesminister 1954-55, socialminister 1952-53 och 1958-59, andre handels- och industriminister 1968-70 samt utrikesminister 1970-71. Han var vidare generalsekreterare i AIF 1940-43 och förbundets ordförande 1951-55; vd för resebyrån Oy Area Ab 1957-68. Utgav Asevelisosialismista kansanrintamaan (1967), politiska hågkomster. (T. Keskinen, Aika sotia - aika sopia, 1978)
Leskinen var en central gestalt inom finländsk politik under decennierna efter andra världskriget, en charmerande, språkkunnig personlighet, som dock tenderade att föra ett oregelbundet liv. Han tillhörde den s.k. vapenbrödrafalangen ( vapenbrödrasocialisterna) inom socialdemokratiska partiet och deltog ihärdigt och envist i arbetarrörelsens interna politiska och fackliga kamp. Leskinens egen konflikt med Urho Kekkonen satte under långa perioder sin prägel på inrikespolitiken. Som partisekreterare 1946-57 genomdrev han sistnämnda år Tanners återval till partiordförande, vilket hade menliga följder för partiets enhet och upptogs illa av Sovjetunionen. Under den åldrige Tanners sista period som partiordförande kunde Leskinen utöva ett betydande inflytande.
Sedan partiets moderata flygel hade kommit till makten 1963, uteslöts Leskinen ur partistyrelsen. Han gjorde därefter en helomvändning, förbättrade sina relationer österut och blev åter en av partiets ledande män. Leskinen var riksdagsman 1945-48 och 1951-70, inrikesminister 1954-55, socialminister 1952-53 och 1958-59, andre handels- och industriminister 1968-70 samt utrikesminister 1970-71. Han var vidare generalsekreterare i AIF 1940-43 och förbundets ordförande 1951-55; vd för resebyrån Oy Area Ab 1957-68. Utgav Asevelisosialismista kansanrintamaan (1967), politiska hågkomster. (T. Keskinen, Aika sotia - aika sopia, 1978)
Leskinen, Väinö. Var i ungdomen en framstående idrottsman, som erövrade bl.a. två guldmedaljer i bröstsim vid arbetarolympiaden i Antwerpen 1937. Foto: Museiverket.