intresseorganisationer och påtryckningsgrupper, organiserade grupper som genom olika medel eller påtryckningar framför sina krav på önskade förmåner till de politiska beslutsfattarna. I. verkar i Finland numera främst genom att bedriva samarbete med myndigheterna i olika kommittéer o.a. förberedande organ. De största och mäktigaste i. återfinns på arbetsmarknaden, där de flesta yrkesgrupper är organiserade för att bättre kunna bevaka sina fackliga intressen. Näringslivets och löntagarnas centralorganisationer utövar ett betydande inflytande på samhällsutvecklingen, till den grad att man på 1980-t. började beskriva Finland som ett korporativistiskt samhälle där i. har ställt riksdag och regering i skuggan. Ytterst inflytelserik var tidigare även lantbruksproducentorganisationen MTK, men dess möjligheter att påverka har kringskurits avsevärt efter Finlands inträde i EU 1995.
Bland påtryckningsgrupper med mera specifikt materiell målsättning märks vidare organisationer som representerar hyresgäster och fastighetsägare, frontmän, företagare och konsumenter, m.fl. grupper. Till bilden hör ytterligare bl.a. olika patient- och handikappsammanslutningar, vilka främjar t.ex. de syn- och hörselskadades, diabetikernas och de hjärtsjukas intressen. Landskapsförbunden företräder invånarna i en region bl.a. inför olika statliga myndigheter, medan hembygdsföreningarna fungerar som påtryckningsgrupper på det lokala planet. Den kommunala självstyrelsen företräds av Finlands kommunförbund, näringslivets regionala intressen av bl.a. handelskamrarna.
Vid sidan av arbetsmarknadens och näringslivets organisationer framträder också påtryckningsgrupper med huvudsakligen ideella syftemål. Här märks särskilt den organiserade nykterhetsrörelsen, som under 1900-talets tre första decennier hade en utomordentligt stark ställning. Av rörelser med ideell målsättning kan vidare nämnas fredsrörelsen, fritänkarrörelsen och kvinnorörelsen. Miljölobbyn blev under senare delen av 1900-t. en allt viktigare faktor att räkna med, ofta i form av s.k. gräsrotsrörelser.
Traditionellt har flera politiska partier i Finland haft en tämligen klar förankring i speciella befolkningsgrupper och därför haft karaktären av intressepartier. Denna intresseförankring blev dock svagare under 1900-talets sista decennier. Partierna omges av en politisk undervegetation bestående bl.a. av kvinno-, pensionärs- och ungdomsorganisationer.
Efter andra världskriget bevakades de karelska flyktingarnas sak av Karjalan liitto, som sedermera inriktat sig på kulturell verksamhet. Svenska Finlands folkting kan sägas fungera som ett slags påtryckningsgrupp för landets svensktalande befolkning. Likaså har landets två äldsta etniska minoriteter, romerna och samerna, egna sammanslutningar, vilket även gäller flera nya invandrargrupper. Medlemskapet i Europeiska unionen har medfört att finländska lobbyister numera arbetar även i Bryssel. (V. Huuska, Etujärjestöjen painostuspolitiikka Suomessa, 1968; V. Helander, Julkisyhteisöt vaikuttajina, 1971, Ei oikeutta maassa saa: ikäihmiset poliittisina vaikuttajina, 2001)
Bland påtryckningsgrupper med mera specifikt materiell målsättning märks vidare organisationer som representerar hyresgäster och fastighetsägare, frontmän, företagare och konsumenter, m.fl. grupper. Till bilden hör ytterligare bl.a. olika patient- och handikappsammanslutningar, vilka främjar t.ex. de syn- och hörselskadades, diabetikernas och de hjärtsjukas intressen. Landskapsförbunden företräder invånarna i en region bl.a. inför olika statliga myndigheter, medan hembygdsföreningarna fungerar som påtryckningsgrupper på det lokala planet. Den kommunala självstyrelsen företräds av Finlands kommunförbund, näringslivets regionala intressen av bl.a. handelskamrarna.
Vid sidan av arbetsmarknadens och näringslivets organisationer framträder också påtryckningsgrupper med huvudsakligen ideella syftemål. Här märks särskilt den organiserade nykterhetsrörelsen, som under 1900-talets tre första decennier hade en utomordentligt stark ställning. Av rörelser med ideell målsättning kan vidare nämnas fredsrörelsen, fritänkarrörelsen och kvinnorörelsen. Miljölobbyn blev under senare delen av 1900-t. en allt viktigare faktor att räkna med, ofta i form av s.k. gräsrotsrörelser.
Traditionellt har flera politiska partier i Finland haft en tämligen klar förankring i speciella befolkningsgrupper och därför haft karaktären av intressepartier. Denna intresseförankring blev dock svagare under 1900-talets sista decennier. Partierna omges av en politisk undervegetation bestående bl.a. av kvinno-, pensionärs- och ungdomsorganisationer.
Efter andra världskriget bevakades de karelska flyktingarnas sak av Karjalan liitto, som sedermera inriktat sig på kulturell verksamhet. Svenska Finlands folkting kan sägas fungera som ett slags påtryckningsgrupp för landets svensktalande befolkning. Likaså har landets två äldsta etniska minoriteter, romerna och samerna, egna sammanslutningar, vilket även gäller flera nya invandrargrupper. Medlemskapet i Europeiska unionen har medfört att finländska lobbyister numera arbetar även i Bryssel. (V. Huuska, Etujärjestöjen painostuspolitiikka Suomessa, 1968; V. Helander, Julkisyhteisöt vaikuttajina, 1971, Ei oikeutta maassa saa: ikäihmiset poliittisina vaikuttajina, 2001)
intresseorganisationer. Finländska lantbrukare demonstrerar under en konferens för EU:s jordbruksministrar i Bryssel 1999. Foto: Lehtikuva Oy, J. Roininen.