inkomstpolitisk helhetsuppgörelse. Med inkomstpolitik avses i Finland den form av arbetsmarknadspolitik, som fick sin begynnelse 1968 och som ledde till den första s.k. i. 1969, det s.k. Liinamaa I- avtalet. Det utmärkande för inkomstpolitiken är, att de centrala arbetsmarknadsorganisationerna i samråd med staten eftersträvar sådana arbetsmarknadspolitiska överenskommelser, som till sin natur är makroekonomiskt stabiliserande och tillväxtorienterade. Typiskt för dylika avtal är att de överenskomna ramarna för de nominella löneförhöjningarna är relativt små. På så sätt skapas förutsättningar för internationell konkurrenskraft och därmed ekonomisk tillväxt. Trots att de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna sluts mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer spelar staten en central roll i den process som leder till avtalen. Genom att ge de avtalande parterna löften om ekonomiska och socialpolitiska reformer uppmuntrar statsmakten till överenskommelser. Sådana reformer har gällt anställningstrygghet, arbetstid, bostadspolitik, socialskyddet och, inte minst, skatter. Det primära motivet för arbetsgivarorganisationerna att delta i inkomstpolitiken har varit upprätthållande av arbetsfred. Löntagarorganisationerna har sett inkomstpolitiken som ett medel att på ett mångsidigt sätt befrämja sina medlemmars ekonomiska och sociala intressen. Statsmakten har medverkat för att garantera möjligast stor ekonomisk tillväxt.
Mellan 1968 och 2004 slöts 18 i., av vilka elva var 2-åriga och sju 1-åriga. Under denna period lyckades man under sju år inte få till stånd en i., utan ingick avtal förbundsvis.
I de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna förekommer klausuler som är gemensamma för alla fack- och arbetsgivarförbund samt riktlinjer för hur de enskilda förbunden kan avvika från grundavtalet. Beträffande lönerna avtalar man om en gemensam minimiförhöjning samt om förbundsvisa justeringsmåner. Därtill kommer ännu löneglidningen, som uppstår på arbetsplatsnivån. I vissa fall har man kommit överens om sektorvisa inkomstgarantier vid utgången av avtalsperioden. Då man enbart ingår förbundsvisa avtal uteblir de gemensamma överenskommelserna.
De främsta orsakerna till att man i Finland har kommit att gå in för inkomstpolitik är landets stora beroende av utrikeshandeln, den korporativistiska samhällspolitiken och arbetarrörelsens starka position i samhället. Det första inkomstpolitiska avtalet slöts i en situation, där Finlands valuta hade devalverats upprepade gånger, senast med 23 %, och där man inte såg någon annan väg ur den pågående ekonomiska krisen. Hela den politiska vänstern och centerpartiet var med i den dåvarande regeringen. Genom att ingå inkomstpolitiska avtal kunde arbetsmarknadsorganisationerna utöva ett liknande inflytande över samhällspolitiken som lantbruksorganisationerna hade gjort under flera årtionden. Även det samförstånd mellan arbetsmarknadsparterna som uppstod under krigstiden antas ha bidragit till det inkomstpolitiska tänkandets uppkomst.
Den finländska inkomstpolitiken är på många sätt unik i världen. Den påminner om den som har bedrivits i de övriga nordiska länder såtillvida, att man genom den har lyckats skapa stabilitet och kontinuitet på arbetsmarknaden. Den avviker från de övriga nordiska länderna genom att statens roll har varit mera betydelsefull i Finland än i de övriga länderna. I detta avseende avviker den finländska inkomstpolitiken speciellt från den svenska där staten aktivt hållit sig utanför arbetsmarknadsparternas avtalsförhandlingar. Den finländska inkomstpolitiken har också varit mera konsekvent än i de övriga nordiska länderna. Sedan man gick in för den har man inte övergett den, trots att de centraliserade uppgörelserna stundom har fått ge vika för förbundsvisa avtalsomgångar. Den finländska inkomstpolitiken har också förstärkts i och med att man redan i dess begynnelse fattade ett beslut om att arbetsgivarna förmedlar fackföreningsavgifterna från medlemmarna till förbunden. Detta tillsammans med att medlemskapet i fackföreningar garanterat inkomstbetingat arbetslöshetsskydd har lett till att den fackliga organiseringsgraden blivit en av de högsta i världen.
Under hela sin existens har inkomstpolitiken utsatts för kritik. De starkaste angreppen riktades mot den i början av 1990-t., då landet befann sig i en djup ekonomisk kris och styrdes av en borgerlig regering. Inkomstpolitiken gavs delvis skulden för de ekonomiska problemen och man ville ge marknadskrafterna större spelrum på den finländska arbetsmarknaden. Man beskyllde framförallt löntagarorganisationerna för en självisk politik och hela det inkomstpolitiska systemet för brist på flexibilitet och anpassningsförmåga.
I många avseenden har kritiken varit berättigad. Speciellt under de två första decennierna av inkomstpolitik lyckades man inte undvika omfattande strejker på den finländska arbetsmarknaden. Likaså har de överenskomna minimilönebestämmelserna sannolikt hindrat en del av de sämst utbildade att bli sysselsatta. Å andra sidan har det visat sig att de centraliserade avtalen har lett till lägre nominella generella löneökningar än de förbundsvisa avtalsuppgörelserna. Likaså visade den finländska fackföreningsrörelsen prov på en stor återhållsamhet då den under 1990-talets ekonomiska depression gick med på centraliserade avtal utan löneförhöjningar. På många håll anser man att inkomstpolitiken på ett avgörande sätt bidragit till den snabba tillväxten under slutet av 1990-t.
Flexibiliteten i den finländska lönebildningen är mycket större än vad man ofta gör gällande. I och med löneglidningen växer lönerna snabbare på de produktivare sektorerna i det finländska näringslivet. Löneglidningens andel av den totala lönebildningen har generellt varit i samma storleksklass som den kollektivt överenskomna.
Den finländska inkomstpolitikens framtid är oviss. Det kollektiva beslutsfattandet sitter inte i en värld där individualism och marknadsbestämning blir alltmer dominerande. Å andra sidan är kollektivt beslutsfattande den enda vägen till kollektiva värden, såsom jämn inkomstfördelning, trygghet och stabilitet. Om värden som dessa måste ge vika för individuell konkurrens och oreglerad samhällsutveckling har inte heller inkomstpolitik en plats i det finländska samhället. (Guy Ahonen)
Mellan 1968 och 2004 slöts 18 i., av vilka elva var 2-åriga och sju 1-åriga. Under denna period lyckades man under sju år inte få till stånd en i., utan ingick avtal förbundsvis.
I de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna förekommer klausuler som är gemensamma för alla fack- och arbetsgivarförbund samt riktlinjer för hur de enskilda förbunden kan avvika från grundavtalet. Beträffande lönerna avtalar man om en gemensam minimiförhöjning samt om förbundsvisa justeringsmåner. Därtill kommer ännu löneglidningen, som uppstår på arbetsplatsnivån. I vissa fall har man kommit överens om sektorvisa inkomstgarantier vid utgången av avtalsperioden. Då man enbart ingår förbundsvisa avtal uteblir de gemensamma överenskommelserna.
De främsta orsakerna till att man i Finland har kommit att gå in för inkomstpolitik är landets stora beroende av utrikeshandeln, den korporativistiska samhällspolitiken och arbetarrörelsens starka position i samhället. Det första inkomstpolitiska avtalet slöts i en situation, där Finlands valuta hade devalverats upprepade gånger, senast med 23 %, och där man inte såg någon annan väg ur den pågående ekonomiska krisen. Hela den politiska vänstern och centerpartiet var med i den dåvarande regeringen. Genom att ingå inkomstpolitiska avtal kunde arbetsmarknadsorganisationerna utöva ett liknande inflytande över samhällspolitiken som lantbruksorganisationerna hade gjort under flera årtionden. Även det samförstånd mellan arbetsmarknadsparterna som uppstod under krigstiden antas ha bidragit till det inkomstpolitiska tänkandets uppkomst.
Den finländska inkomstpolitiken är på många sätt unik i världen. Den påminner om den som har bedrivits i de övriga nordiska länder såtillvida, att man genom den har lyckats skapa stabilitet och kontinuitet på arbetsmarknaden. Den avviker från de övriga nordiska länderna genom att statens roll har varit mera betydelsefull i Finland än i de övriga länderna. I detta avseende avviker den finländska inkomstpolitiken speciellt från den svenska där staten aktivt hållit sig utanför arbetsmarknadsparternas avtalsförhandlingar. Den finländska inkomstpolitiken har också varit mera konsekvent än i de övriga nordiska länderna. Sedan man gick in för den har man inte övergett den, trots att de centraliserade uppgörelserna stundom har fått ge vika för förbundsvisa avtalsomgångar. Den finländska inkomstpolitiken har också förstärkts i och med att man redan i dess begynnelse fattade ett beslut om att arbetsgivarna förmedlar fackföreningsavgifterna från medlemmarna till förbunden. Detta tillsammans med att medlemskapet i fackföreningar garanterat inkomstbetingat arbetslöshetsskydd har lett till att den fackliga organiseringsgraden blivit en av de högsta i världen.
Under hela sin existens har inkomstpolitiken utsatts för kritik. De starkaste angreppen riktades mot den i början av 1990-t., då landet befann sig i en djup ekonomisk kris och styrdes av en borgerlig regering. Inkomstpolitiken gavs delvis skulden för de ekonomiska problemen och man ville ge marknadskrafterna större spelrum på den finländska arbetsmarknaden. Man beskyllde framförallt löntagarorganisationerna för en självisk politik och hela det inkomstpolitiska systemet för brist på flexibilitet och anpassningsförmåga.
I många avseenden har kritiken varit berättigad. Speciellt under de två första decennierna av inkomstpolitik lyckades man inte undvika omfattande strejker på den finländska arbetsmarknaden. Likaså har de överenskomna minimilönebestämmelserna sannolikt hindrat en del av de sämst utbildade att bli sysselsatta. Å andra sidan har det visat sig att de centraliserade avtalen har lett till lägre nominella generella löneökningar än de förbundsvisa avtalsuppgörelserna. Likaså visade den finländska fackföreningsrörelsen prov på en stor återhållsamhet då den under 1990-talets ekonomiska depression gick med på centraliserade avtal utan löneförhöjningar. På många håll anser man att inkomstpolitiken på ett avgörande sätt bidragit till den snabba tillväxten under slutet av 1990-t.
Flexibiliteten i den finländska lönebildningen är mycket större än vad man ofta gör gällande. I och med löneglidningen växer lönerna snabbare på de produktivare sektorerna i det finländska näringslivet. Löneglidningens andel av den totala lönebildningen har generellt varit i samma storleksklass som den kollektivt överenskomna.
Den finländska inkomstpolitikens framtid är oviss. Det kollektiva beslutsfattandet sitter inte i en värld där individualism och marknadsbestämning blir alltmer dominerande. Å andra sidan är kollektivt beslutsfattande den enda vägen till kollektiva värden, såsom jämn inkomstfördelning, trygghet och stabilitet. Om värden som dessa måste ge vika för individuell konkurrens och oreglerad samhällsutveckling har inte heller inkomstpolitik en plats i det finländska samhället. (Guy Ahonen)