homosexuella, personer som har kärleks- och sexuella förhållanden med människor av samma kön. Om h. kvinnor används även benämningen lesbiska. Förkortningen HBT brukar användas som en sammanfattande benämning för homo-, bi- och transpersoner.
Antalet h. kan man bara gissa sig till, men man brukar säga att de h. i Finland är ungefär lika många som finlandssvenskarna. Under 1900-t. har h. fått finna sig i att bli sedda som allting från marginaliserade kriminella, sjuka och syndare till den minoritet som under 1970- o. 80-t. väckte medlidande men som skulle tolereras. Under de två sista decennierna av 1900-t. blev h. accepterade och i det närmaste jämställda med heterosexuella.
Sexuella handlingar mellan fullvuxna personer av samma kön var fram till 1971 ett brott enligt strafflagen. Mest domar fälldes under 1950-t., i medeltal 54 domar årligen. Under åren 1894 -1971 dömdes sammanlagt 1 023 män och 51 kvinnor i Finland för "otukt med person av samma kön". Kvinnorna utgjorde alltså knappa 5 % av de dömda.
I Danmark, Sverige och Norge grundades kring decennieskiftet 1950 föreningar för h., eller med den tidens språkbruk homofiler. Också i Finland försökte man i början av 1950-t. inspirerad av de övriga nordiska länderna grunda en egen förening. P.g.a. att polisen synnerligen aktivt letade upp och anhöll misstänkta för homosexualitet, vågade man ändå inte starta föreningen.
Under 1960-t. fördes i västländerna en diskussion om sexualitet och dess befrielse från trångsynta attityder och lagstiftning. I Finland ställdes allt högljuddare krav på att avskaffa strafflagens "homosexparagraf" som kränkte de mänskliga rättigheterna.
Den första finländska föreningen för h., Toisen säteen ryhmä, grundades 1967. Föreningsregistret vågade inte registrera föreningen på rak arm, utan bad om ett utlåtande av Hfrs rådstuvurätt. Av taktiska skäl drogs ansökan om registrering tillbaka, och 1968 grundades en ny förening, Diskussionsklubben Psyke (Keskusteluseura Psyke). Dess regler formulerades så vagt att föreningsregistret godkände dem och registrerade föreningen. 1974 grundades vid sidan av Psyke en ny förening Sexuellt likaberättigande Seta.
Toisen säteen ryhmä utgav Finlands första tidning för h. Ihminen ja Yhteiskunta-Homo et Societas, som utkom med två nummer 1968. Psykes tidning hette 96 och utkom till 1986. Sedan 1975 har Seta publicerat tidningen SETA-lehti, som 1995 ändrade namn till Z-lehti.
När homosexualitet ströks ur strafflagen 1971 infördes i stället det s.k. uppmaningsförbudet. Trots att homosexualitet i sig inte var ett brott blev det nu straffbart att uppmana till homosexualitet. Likaså infördes i lagen olika skyddsåldrar, d.v.s. förbud att ha sex med någon under en viss ålder: för h. 18 år, för heterosexuella 16 år. Seta förde kampanjer mot uppmaningsförbudet och skillnaden i skyddsålder. Uppmaningsförbudet upphävdes och h. och heterosexuella fick samma skyddsålder (16 år) 1999. Seta arbetade också mot klassificeringen av homosexualitet som psykisk sjukdom. 1981 avskaffade medicinalstyrelsen sjukdomsklassificeringen av homosexualitet.
Utmärkande för föreningsverksamheten under 1980-t. var en lesbisk separatism. En del lesbiska bröt sig ur Seta och verkade inom en självständig grupp Akanat, som gav ut tidningen Torajyvä.
Under 1980- t. slukade aidsepidemin Setas resurser. Den tog såväl social- och hälsovårdsmyndigheterna som de homosexuellas föreningar på sängen. Fältet tvingade homoorganisationerna att reagera snabbt, eftersom krisen till en början främst rörde män som hade sexuellt umgänge med män. 1986 grundade Seta på egen bekostnad ett aidsstödcenter som tog till sin uppgift att informera samt stödja HIV-drabbade. Småningom fick aidsstödverksamheten även samhällsstöd, och i slutet av 1990-t. lösgjorde sig stödcentret från Seta. I och med aidskrisen blev Seta en viktig samhällelig aktör och förvandlades i allmänhetens ögon från en suspekt sammanslutning till en folkrörelse bland andra.
1990-t. utmärktes av att HBT-kulturen vidgades och blev mångsidigare. Medelålders lesbiska grundade föreningen Gummedalen (Mummolaakso) för att förbättra den sociala situationen för äldre lesbiska. HBT-familjer organiserade sig i föreningen Regnbågsfamiljer (Sateenkaariperheet). I Åbo arrangeras sedan 1992 en årlig gayfilmfestival. Studenter och forskare bildade egna nätverk, och vid många universitet inleddes undervisning i queerforskning.
På 1990-t. blev homosexualitet ett kyrkopolitiskt debattämne, på samma vis som kvinnoprästfrågan väckt debatt i kyrkan under de föregående årtiondena.
Under 1990-t. blev det huvudsakliga politiska syftet i kampen för jämställdhet för h. registrering av parförhållanden enligt nordisk modell samt att trygga situationen för barn till h. Lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft 2002. Barnens rätt till sina båda föräldrar i homosexuellas familjer, d.v.s. adoption inom familjen, har ännu inte blivit verklighet i Finland.
Ett svenskspråkigt Setakontor som betjänar finlandssvenskarna öppnades i Kronoby 2000. (F.V. Hooven III, Tom of Finland: elämäkerta, 1992; G. Strömsholm, De homosexuella som kyrklig spelbricka: En analys av aktörerna, aktionerna och debatten i Finland år 1993,1997; O. Stålström, Homoseksuaalisuuden sairausleiman loppu, 1997; J. Löfström, Sukupuoliero agraarikulttuurissa: "se nyt vaan on semmonen", 1999; T. Juvonen, Varjoelämää ja julkisia salaisuuksia: Homoseksuaalisuuden rakentuminen sotienjälkeisessä Suomessa, 2002; K. Mustola, "Heteronormin horjuttajat", i Suomen kulttuurihistoria 4, 2004) (Kati Mustola)
Antalet h. kan man bara gissa sig till, men man brukar säga att de h. i Finland är ungefär lika många som finlandssvenskarna. Under 1900-t. har h. fått finna sig i att bli sedda som allting från marginaliserade kriminella, sjuka och syndare till den minoritet som under 1970- o. 80-t. väckte medlidande men som skulle tolereras. Under de två sista decennierna av 1900-t. blev h. accepterade och i det närmaste jämställda med heterosexuella.
Sexuella handlingar mellan fullvuxna personer av samma kön var fram till 1971 ett brott enligt strafflagen. Mest domar fälldes under 1950-t., i medeltal 54 domar årligen. Under åren 1894 -1971 dömdes sammanlagt 1 023 män och 51 kvinnor i Finland för "otukt med person av samma kön". Kvinnorna utgjorde alltså knappa 5 % av de dömda.
I Danmark, Sverige och Norge grundades kring decennieskiftet 1950 föreningar för h., eller med den tidens språkbruk homofiler. Också i Finland försökte man i början av 1950-t. inspirerad av de övriga nordiska länderna grunda en egen förening. P.g.a. att polisen synnerligen aktivt letade upp och anhöll misstänkta för homosexualitet, vågade man ändå inte starta föreningen.
Under 1960-t. fördes i västländerna en diskussion om sexualitet och dess befrielse från trångsynta attityder och lagstiftning. I Finland ställdes allt högljuddare krav på att avskaffa strafflagens "homosexparagraf" som kränkte de mänskliga rättigheterna.
Den första finländska föreningen för h., Toisen säteen ryhmä, grundades 1967. Föreningsregistret vågade inte registrera föreningen på rak arm, utan bad om ett utlåtande av Hfrs rådstuvurätt. Av taktiska skäl drogs ansökan om registrering tillbaka, och 1968 grundades en ny förening, Diskussionsklubben Psyke (Keskusteluseura Psyke). Dess regler formulerades så vagt att föreningsregistret godkände dem och registrerade föreningen. 1974 grundades vid sidan av Psyke en ny förening Sexuellt likaberättigande Seta.
Toisen säteen ryhmä utgav Finlands första tidning för h. Ihminen ja Yhteiskunta-Homo et Societas, som utkom med två nummer 1968. Psykes tidning hette 96 och utkom till 1986. Sedan 1975 har Seta publicerat tidningen SETA-lehti, som 1995 ändrade namn till Z-lehti.
När homosexualitet ströks ur strafflagen 1971 infördes i stället det s.k. uppmaningsförbudet. Trots att homosexualitet i sig inte var ett brott blev det nu straffbart att uppmana till homosexualitet. Likaså infördes i lagen olika skyddsåldrar, d.v.s. förbud att ha sex med någon under en viss ålder: för h. 18 år, för heterosexuella 16 år. Seta förde kampanjer mot uppmaningsförbudet och skillnaden i skyddsålder. Uppmaningsförbudet upphävdes och h. och heterosexuella fick samma skyddsålder (16 år) 1999. Seta arbetade också mot klassificeringen av homosexualitet som psykisk sjukdom. 1981 avskaffade medicinalstyrelsen sjukdomsklassificeringen av homosexualitet.
Utmärkande för föreningsverksamheten under 1980-t. var en lesbisk separatism. En del lesbiska bröt sig ur Seta och verkade inom en självständig grupp Akanat, som gav ut tidningen Torajyvä.
Under 1980- t. slukade aidsepidemin Setas resurser. Den tog såväl social- och hälsovårdsmyndigheterna som de homosexuellas föreningar på sängen. Fältet tvingade homoorganisationerna att reagera snabbt, eftersom krisen till en början främst rörde män som hade sexuellt umgänge med män. 1986 grundade Seta på egen bekostnad ett aidsstödcenter som tog till sin uppgift att informera samt stödja HIV-drabbade. Småningom fick aidsstödverksamheten även samhällsstöd, och i slutet av 1990-t. lösgjorde sig stödcentret från Seta. I och med aidskrisen blev Seta en viktig samhällelig aktör och förvandlades i allmänhetens ögon från en suspekt sammanslutning till en folkrörelse bland andra.
1990-t. utmärktes av att HBT-kulturen vidgades och blev mångsidigare. Medelålders lesbiska grundade föreningen Gummedalen (Mummolaakso) för att förbättra den sociala situationen för äldre lesbiska. HBT-familjer organiserade sig i föreningen Regnbågsfamiljer (Sateenkaariperheet). I Åbo arrangeras sedan 1992 en årlig gayfilmfestival. Studenter och forskare bildade egna nätverk, och vid många universitet inleddes undervisning i queerforskning.
På 1990-t. blev homosexualitet ett kyrkopolitiskt debattämne, på samma vis som kvinnoprästfrågan väckt debatt i kyrkan under de föregående årtiondena.
Under 1990-t. blev det huvudsakliga politiska syftet i kampen för jämställdhet för h. registrering av parförhållanden enligt nordisk modell samt att trygga situationen för barn till h. Lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft 2002. Barnens rätt till sina båda föräldrar i homosexuellas familjer, d.v.s. adoption inom familjen, har ännu inte blivit verklighet i Finland.
Ett svenskspråkigt Setakontor som betjänar finlandssvenskarna öppnades i Kronoby 2000. (F.V. Hooven III, Tom of Finland: elämäkerta, 1992; G. Strömsholm, De homosexuella som kyrklig spelbricka: En analys av aktörerna, aktionerna och debatten i Finland år 1993,1997; O. Stålström, Homoseksuaalisuuden sairausleiman loppu, 1997; J. Löfström, Sukupuoliero agraarikulttuurissa: "se nyt vaan on semmonen", 1999; T. Juvonen, Varjoelämää ja julkisia salaisuuksia: Homoseksuaalisuuden rakentuminen sotienjälkeisessä Suomessa, 2002; K. Mustola, "Heteronormin horjuttajat", i Suomen kulttuurihistoria 4, 2004) (Kati Mustola)