Hemmer, Jarl Robert (f. 18/9 1893 Vasa, d. 6/12 1944 Borgå), författare. I debutsamlingen Rösterna (1914) liksom i en rad därpå följande samlingar noveller och dikter (novellsaml. Fantaster, 1915, och Förvandlingar, 1918, samt diktsaml. Prins Louis Ferdinand, 1919) möter ett utpräglat romantiskt temperament med en ljust klingande ton men också med svårmod och livströtthet. Förmågan att finna lyrikens vackraste uttrycksmedel varsnas redan nu, liksom den dualism som präglar hela H:s författarskap.
I diktsamlingen Pelaren (1916) skymtar en strävan till fördjupning; en medvetenhet om de etiska kraven växer fram. Ett drag, som senare skulle bli alltmera dominerande i skaldens diktning, framträder här för första gången, längtan till det översinnliga, en "själens reningstid". Han kommer ut ur sin egocentriska värld och ser bandet mellan sig och den lidande mänskligheten i krigets förvirrade värld och ställs inför krigets verklighet också i eget land. I diktsamlingen Ett land i kamp (1918) är klangen i hans stämma hård och kanske bitter, men också stark och hoppfull. Lidandets problem och försoningstanken intar en central plats i många av H:s senare verk, såsom i diktsamlingarna Över dunklet (1919), Väntan (1922), Skärseld (1925), Helg (1929), Nordan (1936) och Klockan i havet (1939), även om man i dem kan finna en romantisk grundton.
I prosaberättelsen Onni Kokko (1920) är det centrala temat konflikten mellan kärleken till fosterlandet och människokärleken. Blankverseposet Rågens rike (1922) skildrar det österbottniska landskapet och människorna där. I skådespelet Med ödet ombord (1924) och i romanen Fattiggubbens brud (1926) är försoningstanken klädd i symbolisk form. Präglade av författarens medmänsklighet är även novellsamlingarna De skymda ljusen (1921) och Budskap (1928).
En man och hans samvete (1931), som översatts till många språk, är H:s mest vägande insats som romanförfattare. Boken är ett gripande mänskligt dokument med klart kristen underton. Författaren söker här tränga till djupet av lidandets problem. I romanen Morgongåvan (1934) är det naturskildringarna läsaren fäster sig vid.
År 1937 kom Brev till vänner ut. Verket är en finstämd essäsamling, i vilken grundtemat utgörs av kravet på etisk rättfärdighet och människokärlek, problem som H:s tankar ständigt kretsat kring. Den inre splittring som han upplevde och som fördjupades under kriget ledde till slut till hans död för egen hand i Diktarhemmet i Borgå, där han varit bosatt från 1933. H. erhöll flera litterära pris. (J. Salminen, J. H. 1893-1931, 1955; E. Ek, Från J. H:s ungdom, 1958; M. Nordman, Stildrag i J. H:s prosa: en studie i En man och hans samvete och Morgongåvan, 1974, Stil och struktur i J. H:s En man och hans samvete, 1981; dessutom litt.vet. och språkvet. uppsatser av bl.a. H. Ruin, M. Nordman, M. Mazzarella, J.O. Tallqvist och I. Björkstén) (E.S-g)
I diktsamlingen Pelaren (1916) skymtar en strävan till fördjupning; en medvetenhet om de etiska kraven växer fram. Ett drag, som senare skulle bli alltmera dominerande i skaldens diktning, framträder här för första gången, längtan till det översinnliga, en "själens reningstid". Han kommer ut ur sin egocentriska värld och ser bandet mellan sig och den lidande mänskligheten i krigets förvirrade värld och ställs inför krigets verklighet också i eget land. I diktsamlingen Ett land i kamp (1918) är klangen i hans stämma hård och kanske bitter, men också stark och hoppfull. Lidandets problem och försoningstanken intar en central plats i många av H:s senare verk, såsom i diktsamlingarna Över dunklet (1919), Väntan (1922), Skärseld (1925), Helg (1929), Nordan (1936) och Klockan i havet (1939), även om man i dem kan finna en romantisk grundton.
I prosaberättelsen Onni Kokko (1920) är det centrala temat konflikten mellan kärleken till fosterlandet och människokärleken. Blankverseposet Rågens rike (1922) skildrar det österbottniska landskapet och människorna där. I skådespelet Med ödet ombord (1924) och i romanen Fattiggubbens brud (1926) är försoningstanken klädd i symbolisk form. Präglade av författarens medmänsklighet är även novellsamlingarna De skymda ljusen (1921) och Budskap (1928).
En man och hans samvete (1931), som översatts till många språk, är H:s mest vägande insats som romanförfattare. Boken är ett gripande mänskligt dokument med klart kristen underton. Författaren söker här tränga till djupet av lidandets problem. I romanen Morgongåvan (1934) är det naturskildringarna läsaren fäster sig vid.
År 1937 kom Brev till vänner ut. Verket är en finstämd essäsamling, i vilken grundtemat utgörs av kravet på etisk rättfärdighet och människokärlek, problem som H:s tankar ständigt kretsat kring. Den inre splittring som han upplevde och som fördjupades under kriget ledde till slut till hans död för egen hand i Diktarhemmet i Borgå, där han varit bosatt från 1933. H. erhöll flera litterära pris. (J. Salminen, J. H. 1893-1931, 1955; E. Ek, Från J. H:s ungdom, 1958; M. Nordman, Stildrag i J. H:s prosa: en studie i En man och hans samvete och Morgongåvan, 1974, Stil och struktur i J. H:s En man och hans samvete, 1981; dessutom litt.vet. och språkvet. uppsatser av bl.a. H. Ruin, M. Nordman, M. Mazzarella, J.O. Tallqvist och I. Björkstén) (E.S-g)
Hemmer, Jarl. Känd för en större finländsk publik främst för romanen En man och hans samvete, som behandlar uppgörelserna efter kriget 1918. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.