fogdar

fogdar omtalas i Finland första gången 1287 som ombudsmän under hertig Bengt. Varje slottslän förefaller att ha haft sin fogde (lat. advocatus), men en sådan kunde tillsättas av konungen även för större områden. På svenska förekommer ordet första gången 1346 och betecknar därefter slottslänens redovisningsskyldiga befallningsmän. Medan hövitsmännen (lat. capitanus) rekryterades ur det högsta svenska frälset, hörde slottsfogdarna i allmänhet inte till de mera kända frälsesläkterna, men genom sitt ämbete skapade de ofta för sig och sin släkt en betydande position i landet. Senare tillkom landsfogdar för mindre områden och andra särskilda fogdar (ålfogdar, skärifogdar, lappfogdar osv.) för skatteuppbörden.

Mot slutet av medeltiden och på 1500-talet var fogden vanligen en lägre ämbetsman inom lokaladministrationen. Han ansvarade för skatteuppbörden för ett fögderi och var redovisningsskyldig inför centraladministrationen. Under hertig Johans tid skapades en egen centralförvaltning i Åbo och fogdar från fögderierna i hans hertigdöme åkte dit för att redovisa.

Då länsförvaltningen organiserades 1634, blev den senare s.k. kronofogden också högsta polismyndighet i häradet och skötte flera av de uppgifter som sedermera blev länsmannens. Kronofogdetjänsterna fick ett nytt reglemente 1898 och indrogs 1945. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid IV; N. Herlitz, Grunddragen av det svenska statsskickets historia, flera uppl.)