filmkonst. Redan under sitt första decennium kring sekelskiftet 1900 utvecklades filmen från att vara ett spektakel som väckte intresse genom att publiken fick se "lefvande bilder" (jfr det finl. slangutr. leffa) till en populär konstform. Den första filmförevisningen i Finland ägde rum 28/6 1896, (biografer) då det franska bolaget Cinématographe Lumière på väg hem från S:t Petersburg stannade i Hfrs.
Vid denna tid visades levande bilder enbart av kringresande filmsällskap, men år 1904 grundade K.E. Ståhlberg landets första biograf, Jorden runt. Filmerna visade verkliga händelser, tåg, spårvagnar och människor - den första inhemska spelfilmen, Lönnbrännarna, gjordes år 1907.
De första företagen i filmbranschen utgick ofta från fotografiateljéer och kameraimportörer som vidgade sin verksamhet mot filmen. Efter det att Finland blivit självständigt och den internationella filmen såväl tekniskt som distributionsmässigt gjort stora framsteg, grundades det professionella filmbolag även i Finland. De stora företagen var biografkedjor och filmimportörer, de inhemska filmproducenterna Suomi-Filmi (gr. 1919) och Aho & Soldan (gr. 1921) marknadsförde sig som nationella företag i kontrast till den övernationella importfilmen.
Suomi-Filmi, under ledning av arbetarteaterregissören Erkki Karu, växte under 1920-talets stumfilmsdecennium till ett betydande företag. Filmer från denna period är t.ex. den romantiska berättelsen En forsfarares brud (Koskenlaskijan morsian, 1923), folklustspelet Sockenskomakarna (Nummisuutarit, 1923) och dokumentärfilmen Finlandia (1922).
Bolaget Aho & Soldan producerade i huvudsak korta dokumentär- och reklamfilmer. Dess verksamhet baserade sig till stor del på den finländska skattelagstiftningen, enligt vilken biljetter till inhemska filmförevisningar beskattades lägre än importfilm, något som medförde att varje filmföreställning inleddes med en tio minuter lång inhemsk filmsekvens. Större filmprojekt som bröderna Heikki Aho och Björn Soldan genomförde var bl.a. Finlands skogsindustri (Suomen metsäteollisuus, 1930) och Juha (1937), som byggde på romanen med samma namn av deras far, Juhani Aho. Under andra världskriget producerade bolaget också nyhetsjournalfilmer.
Den finska stumfilmen genomgick under 1920-t. en estetisk utveckling från filmad teater till en egen konstart. Denna process, där närbilder, belysning och klippning fick en allt större betydelse, var en del av en internationell trend där tysk, rysk och fransk film stod som förebilder. I Finland kom utvecklingen att gå med explosionsartad hastighet, eftersom utgångsläget efter första världskriget var så anspråkslöst. Det specifika för den finländska filmen var naturens starka roll och det symboliskt använda kulturlandskapet.
Övergången från stumfilm till ljudfilm förde med sig stora krav på tekniska investeringar, både för biografägare och filmbolag. Detta sammanföll med den stora depressionen kring år 1930, vilket resulterade i att Suomi-Filmi hotades av konkurs. Bolaget togs genom banken KOP:s försorg 1932-33 över av Risto Orko, medan Erkki Karu 1933 grundade ett nytt företag, Suomen filmiteollisuus (SF). Efter Karus död 1935 togs bolaget över av T.J. Särkkä.
Till en början visade sig ljudfilmen innebära en konkurrensfördel för den inhemska produktionen, de internationella filmproducenterna kunde inte längre översätta sina filmer enbart genom att byta ut mellantexterna. Estetiskt betydde de första ljudfilmerna en tillbakagång, eftersom den nya tunga tekniken kraftigt begränsade filmens uttrycksmöjligheter. Mot slutet av 1930-t. producerades igen inhemsk film av hög kvalitet. Det var t.ex. romantiska filmer i landsbygdsmiljö, som Inspektorn på Siltala (Siltalan pehtoori, Suomi-Filmi 1934) och Silja (1937), eller filmer med nationalistiskt patos, som Jägarens brud (Jääkärin morsian, Suomi-Filmi 1938), Februarimanifestet (Helmikuun manifesti, SF 1939) och Aktivisterna (Aktivistit, Suomi-Filmi 1939).
Suomi-Filmi utbildade mot slutet av 1930-t. tekniker, fotografer och skådespelare för branschens behov samt upprätthöll täta internationella kontakter med främst de europeiska filmproducenterna. Inom den intellektuella eliten intresserade man sig under denna tid för fransk och rysk film, bl.a. i filmklubben Projektio (1934-36), där Alvar Aalto, Gunnar Hahl och Maire Gullichsen innehade centrala roller. Detta intellektuella sätt att närma sig filmen fick inför kriget också en viss betydelse för filmproduktionen genom regissörer såsom Nyrki Tapiovaara och Teuvo Tulio.
Fotografen Erik Blomberg fick sina första intryck i dessa kretsar. Som regissör producerade han efter kriget bl.a. Den vita renen (Valkoinen peura, 1952), finsk films dittills största internationella framgång. Filmen utspelar sig i myternas Lappland, där natur, magi och kärlek i estetiska bilder vävs samman till ett exotiskt drama.
Den krigstida filmen utmärktes av brist på resurser och tidstypiska teman. Tidvis bars filmerna upp av ett starkt nationellt patos, där den enkla människan och fosterjorden idealiserades. I de flesta fall tog filmen som sin uppgift att lätta på de dystra stämningarna i landet, således producerades lättsamma kärleksfilmer och komedier.
Under efterkrigstiden kom tekniska nymodigheter som färgfilmen, cinemascopefilmen och slutligen TV:n att på olika sätt påverka den finska filmen. Filmens tekniska utveckling höjde kraven och således kostnaderna för den inhemska filmproduktionen, samtidigt som TV och andra former av underhållning gjorde att biografpubliken minskade (biografer). Särskilt den inhemska filmproduktionen drabbades hårt och blev under 1970-t. i praktiken helt beroende av statligt stöd för att överleva. Ett statligt filmpris inrättades 1961, och 1970 började Finlands filmstiftelse dela ut statsstöd för filmproduktion. Finländsk films främsta utmärkelse, Jussistatyetten, började enligt förebild från Hollywood utdelas redan på 1940-t.
Under 1940- o. -50-t. trädde Edvin Laine fram som SF-bolagets främste regissör. Laines stela och obearbetade bildregi passade bra i de resurssvaga tiderna, men kom senare att uppfattas som bristfällig. Hans mest kända film, Okänd soldat (Tuntematon sotilas, 1955), som bygger på Väinö Linnas kända roman, hjälpte Finlands folk att bearbeta de trauman kriget efterlämnat. Filmen blev en oerhörd succé, men kassaflödet överinvesterades i filmproduktioner som inte var lönsamma. SF-bolaget svällde upp och gjorde snart därefter konkurs.
Den nya vågen under sent 1960-t. och 1970-t. utmärktes av ett nytt slags samhällsengagemang. Detta tog sig bl.a. uttryck i att man i tidens anda började producera barnfilm, ofta i samproduktioner där TV var med (t.ex. animatören Camilla Mickwitz). Mikko Niskanen, Jörn Donner och Rauni Mollberg är de starka namnen under denna period, som estetiskt utmärktes av tjechovsk tungsinthet och brist på handling, långsam bildrytm och statiska skådespelare. Undantag utgjordes av komediregissörerna Spede Pasanen, som producerade bl.a. Uuno Turhapuro-filmer med ett starkt drag av crazykomik, och Risto Jarva (t.ex. Harens år, Jäniksen vuosi, 1977), som kombinerade sin samhällskritik med en fungerande berättelse.
På 1980-t. kom bröderna Aki och Mika Kaurismäki att utvecklas till internationellt berömda filmregissörer. Genom att å ena sidan hårdra den finländska "tjechovska" filmtraditionen med ett starkt och tungt bildberättande, och å andra sidan hålla uppe en levande dialog med de internationella filmtrenderna lyckades bröderna under 1990-t. uppnå en position som internationella kultfilmmakare.
Av Aki Kaurismäkis filmer kan nämnas Calamari Union (1985), Drifting Clouds (1996), Juha (1999) och Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä, 2002, första finländska Oscarnominerade film 2003), medan Mika Kaurismäki gjort bl.a. Amazon (1990), Condition Red (1996), Highway Society (2000) och Moro No Brazil (2002).
På 1990-t. blev Renny Harlin den förste framgångsrike finländske regissören i Hollywood. Harlin inledde sin karriär i USA med filmen Born American (1985), som i Finland stämplades som antisovjetisk och förbjöds av censuren. Med filmer som Die Hard 2: Die Harder (1990), Cliffhanger (1993), Cutthroat Island (1995) och Deep Blue Sea (1999) har han etablerat sig som en erfaren regissör av äventyrsfilmer.
Markku Pölönens film Kivenpyörittäjien kylä (1995) kan ses som ett typiskt exempel på den nya våg som svepte genom finsk film under 1980- o. -90-t. Den romantiserade landsbygden har fått ge vika för en bild av en periferi i förfall, en bygd därifrån alla som klarar sig flyttar bort och där endast de misslyckade och de åldrande stannar kvar, trots nostalgiska drömmar om barndomens levande landskap. En liknande balans mellan nostalgi och en ny tid kan också ses i Pölönens senare filmer såsom Kuningasjätkä (1998) och Emmauksen tiellä (2001).
Under 1990-t. har Pirjo Honkasalo framträtt som en av Finlands intressantaste regissörer. Med dokumentärfilmer som Mysterion (1991), Tanjuska ja 7 perkelettä (1993) och Atman (1996) samt spelfilmen Eldslukaren (Tulennielijä, 1998) har hon utvecklat ett originellt stramt bildspråk.
Inför 2000-t. har filmen återtagit en del förlorade positioner på underhållningens fält. De senaste tekniska framstegen har gjort filmproduktionen billigare, samtidigt som den ekonomiska utvecklingen har gjort det möjligt att producera olika slags filmer, både med sponsorstöd och statsstöd. (K. Uusitalo, Suomen elokuvan vuosikymmenet, 1965; Filmografia Fennica, red. K. Uusitalo m.fl., 8 bd, 1991-99; S. Hirn, Kuvat kulkevat, 1981; Kuvat elävät: elokuvatoimintaa Suomessa 1908-1918, 1991; P. von Bagh, Suomalaisen elokuvan kultainen kirja, 1992, Peili jolla oli muisti, 2002; H. Salmi, Elokuva ja historia, 1993, Tanssi yli historian: tutkielmia suomalaisesta elokuvasta, 1999, Kadonnut perintö, 2002; J. Mickwitz, Folkbildning, företag, propaganda - finsk icke-fiktiv film under mellankrigstiden, 1995; M. Pantti, "Kansallinen elokuva pelastettava", 2000; S. Toiviainen, Levottomat sukupolvet. Uusin suomalainen elokuva, 2002) (Joachim Mickwitz)
Vid denna tid visades levande bilder enbart av kringresande filmsällskap, men år 1904 grundade K.E. Ståhlberg landets första biograf, Jorden runt. Filmerna visade verkliga händelser, tåg, spårvagnar och människor - den första inhemska spelfilmen, Lönnbrännarna, gjordes år 1907.
De första företagen i filmbranschen utgick ofta från fotografiateljéer och kameraimportörer som vidgade sin verksamhet mot filmen. Efter det att Finland blivit självständigt och den internationella filmen såväl tekniskt som distributionsmässigt gjort stora framsteg, grundades det professionella filmbolag även i Finland. De stora företagen var biografkedjor och filmimportörer, de inhemska filmproducenterna Suomi-Filmi (gr. 1919) och Aho & Soldan (gr. 1921) marknadsförde sig som nationella företag i kontrast till den övernationella importfilmen.
Suomi-Filmi, under ledning av arbetarteaterregissören Erkki Karu, växte under 1920-talets stumfilmsdecennium till ett betydande företag. Filmer från denna period är t.ex. den romantiska berättelsen En forsfarares brud (Koskenlaskijan morsian, 1923), folklustspelet Sockenskomakarna (Nummisuutarit, 1923) och dokumentärfilmen Finlandia (1922).
Bolaget Aho & Soldan producerade i huvudsak korta dokumentär- och reklamfilmer. Dess verksamhet baserade sig till stor del på den finländska skattelagstiftningen, enligt vilken biljetter till inhemska filmförevisningar beskattades lägre än importfilm, något som medförde att varje filmföreställning inleddes med en tio minuter lång inhemsk filmsekvens. Större filmprojekt som bröderna Heikki Aho och Björn Soldan genomförde var bl.a. Finlands skogsindustri (Suomen metsäteollisuus, 1930) och Juha (1937), som byggde på romanen med samma namn av deras far, Juhani Aho. Under andra världskriget producerade bolaget också nyhetsjournalfilmer.
Den finska stumfilmen genomgick under 1920-t. en estetisk utveckling från filmad teater till en egen konstart. Denna process, där närbilder, belysning och klippning fick en allt större betydelse, var en del av en internationell trend där tysk, rysk och fransk film stod som förebilder. I Finland kom utvecklingen att gå med explosionsartad hastighet, eftersom utgångsläget efter första världskriget var så anspråkslöst. Det specifika för den finländska filmen var naturens starka roll och det symboliskt använda kulturlandskapet.
Övergången från stumfilm till ljudfilm förde med sig stora krav på tekniska investeringar, både för biografägare och filmbolag. Detta sammanföll med den stora depressionen kring år 1930, vilket resulterade i att Suomi-Filmi hotades av konkurs. Bolaget togs genom banken KOP:s försorg 1932-33 över av Risto Orko, medan Erkki Karu 1933 grundade ett nytt företag, Suomen filmiteollisuus (SF). Efter Karus död 1935 togs bolaget över av T.J. Särkkä.
Till en början visade sig ljudfilmen innebära en konkurrensfördel för den inhemska produktionen, de internationella filmproducenterna kunde inte längre översätta sina filmer enbart genom att byta ut mellantexterna. Estetiskt betydde de första ljudfilmerna en tillbakagång, eftersom den nya tunga tekniken kraftigt begränsade filmens uttrycksmöjligheter. Mot slutet av 1930-t. producerades igen inhemsk film av hög kvalitet. Det var t.ex. romantiska filmer i landsbygdsmiljö, som Inspektorn på Siltala (Siltalan pehtoori, Suomi-Filmi 1934) och Silja (1937), eller filmer med nationalistiskt patos, som Jägarens brud (Jääkärin morsian, Suomi-Filmi 1938), Februarimanifestet (Helmikuun manifesti, SF 1939) och Aktivisterna (Aktivistit, Suomi-Filmi 1939).
Suomi-Filmi utbildade mot slutet av 1930-t. tekniker, fotografer och skådespelare för branschens behov samt upprätthöll täta internationella kontakter med främst de europeiska filmproducenterna. Inom den intellektuella eliten intresserade man sig under denna tid för fransk och rysk film, bl.a. i filmklubben Projektio (1934-36), där Alvar Aalto, Gunnar Hahl och Maire Gullichsen innehade centrala roller. Detta intellektuella sätt att närma sig filmen fick inför kriget också en viss betydelse för filmproduktionen genom regissörer såsom Nyrki Tapiovaara och Teuvo Tulio.
Fotografen Erik Blomberg fick sina första intryck i dessa kretsar. Som regissör producerade han efter kriget bl.a. Den vita renen (Valkoinen peura, 1952), finsk films dittills största internationella framgång. Filmen utspelar sig i myternas Lappland, där natur, magi och kärlek i estetiska bilder vävs samman till ett exotiskt drama.
Den krigstida filmen utmärktes av brist på resurser och tidstypiska teman. Tidvis bars filmerna upp av ett starkt nationellt patos, där den enkla människan och fosterjorden idealiserades. I de flesta fall tog filmen som sin uppgift att lätta på de dystra stämningarna i landet, således producerades lättsamma kärleksfilmer och komedier.
Under efterkrigstiden kom tekniska nymodigheter som färgfilmen, cinemascopefilmen och slutligen TV:n att på olika sätt påverka den finska filmen. Filmens tekniska utveckling höjde kraven och således kostnaderna för den inhemska filmproduktionen, samtidigt som TV och andra former av underhållning gjorde att biografpubliken minskade (biografer). Särskilt den inhemska filmproduktionen drabbades hårt och blev under 1970-t. i praktiken helt beroende av statligt stöd för att överleva. Ett statligt filmpris inrättades 1961, och 1970 började Finlands filmstiftelse dela ut statsstöd för filmproduktion. Finländsk films främsta utmärkelse, Jussistatyetten, började enligt förebild från Hollywood utdelas redan på 1940-t.
Under 1940- o. -50-t. trädde Edvin Laine fram som SF-bolagets främste regissör. Laines stela och obearbetade bildregi passade bra i de resurssvaga tiderna, men kom senare att uppfattas som bristfällig. Hans mest kända film, Okänd soldat (Tuntematon sotilas, 1955), som bygger på Väinö Linnas kända roman, hjälpte Finlands folk att bearbeta de trauman kriget efterlämnat. Filmen blev en oerhörd succé, men kassaflödet överinvesterades i filmproduktioner som inte var lönsamma. SF-bolaget svällde upp och gjorde snart därefter konkurs.
Den nya vågen under sent 1960-t. och 1970-t. utmärktes av ett nytt slags samhällsengagemang. Detta tog sig bl.a. uttryck i att man i tidens anda började producera barnfilm, ofta i samproduktioner där TV var med (t.ex. animatören Camilla Mickwitz). Mikko Niskanen, Jörn Donner och Rauni Mollberg är de starka namnen under denna period, som estetiskt utmärktes av tjechovsk tungsinthet och brist på handling, långsam bildrytm och statiska skådespelare. Undantag utgjordes av komediregissörerna Spede Pasanen, som producerade bl.a. Uuno Turhapuro-filmer med ett starkt drag av crazykomik, och Risto Jarva (t.ex. Harens år, Jäniksen vuosi, 1977), som kombinerade sin samhällskritik med en fungerande berättelse.
På 1980-t. kom bröderna Aki och Mika Kaurismäki att utvecklas till internationellt berömda filmregissörer. Genom att å ena sidan hårdra den finländska "tjechovska" filmtraditionen med ett starkt och tungt bildberättande, och å andra sidan hålla uppe en levande dialog med de internationella filmtrenderna lyckades bröderna under 1990-t. uppnå en position som internationella kultfilmmakare.
Av Aki Kaurismäkis filmer kan nämnas Calamari Union (1985), Drifting Clouds (1996), Juha (1999) och Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä, 2002, första finländska Oscarnominerade film 2003), medan Mika Kaurismäki gjort bl.a. Amazon (1990), Condition Red (1996), Highway Society (2000) och Moro No Brazil (2002).
På 1990-t. blev Renny Harlin den förste framgångsrike finländske regissören i Hollywood. Harlin inledde sin karriär i USA med filmen Born American (1985), som i Finland stämplades som antisovjetisk och förbjöds av censuren. Med filmer som Die Hard 2: Die Harder (1990), Cliffhanger (1993), Cutthroat Island (1995) och Deep Blue Sea (1999) har han etablerat sig som en erfaren regissör av äventyrsfilmer.
Markku Pölönens film Kivenpyörittäjien kylä (1995) kan ses som ett typiskt exempel på den nya våg som svepte genom finsk film under 1980- o. -90-t. Den romantiserade landsbygden har fått ge vika för en bild av en periferi i förfall, en bygd därifrån alla som klarar sig flyttar bort och där endast de misslyckade och de åldrande stannar kvar, trots nostalgiska drömmar om barndomens levande landskap. En liknande balans mellan nostalgi och en ny tid kan också ses i Pölönens senare filmer såsom Kuningasjätkä (1998) och Emmauksen tiellä (2001).
Under 1990-t. har Pirjo Honkasalo framträtt som en av Finlands intressantaste regissörer. Med dokumentärfilmer som Mysterion (1991), Tanjuska ja 7 perkelettä (1993) och Atman (1996) samt spelfilmen Eldslukaren (Tulennielijä, 1998) har hon utvecklat ett originellt stramt bildspråk.
Inför 2000-t. har filmen återtagit en del förlorade positioner på underhållningens fält. De senaste tekniska framstegen har gjort filmproduktionen billigare, samtidigt som den ekonomiska utvecklingen har gjort det möjligt att producera olika slags filmer, både med sponsorstöd och statsstöd. (K. Uusitalo, Suomen elokuvan vuosikymmenet, 1965; Filmografia Fennica, red. K. Uusitalo m.fl., 8 bd, 1991-99; S. Hirn, Kuvat kulkevat, 1981; Kuvat elävät: elokuvatoimintaa Suomessa 1908-1918, 1991; P. von Bagh, Suomalaisen elokuvan kultainen kirja, 1992, Peili jolla oli muisti, 2002; H. Salmi, Elokuva ja historia, 1993, Tanssi yli historian: tutkielmia suomalaisesta elokuvasta, 1999, Kadonnut perintö, 2002; J. Mickwitz, Folkbildning, företag, propaganda - finsk icke-fiktiv film under mellankrigstiden, 1995; M. Pantti, "Kansallinen elokuva pelastettava", 2000; S. Toiviainen, Levottomat sukupolvet. Uusin suomalainen elokuva, 2002) (Joachim Mickwitz)
filmkonst. Finsk film spelade en viktig roll i det nationella uppbyggnadsprojektet under tiden mellan världskrigen. I filmen Finlandia (1922) visades ett dynamiskt land med imponerande fabriker, omfattande naturresurser och ett lönsamt lantbruk. Foto: Finlands filmarkiv.
Jägarens brud (1938) behandlade motsättningarna mellan Finland och Ryssland under slutet av den ryska tiden. Filmen kan ses som en del av den mentala förberedelsen inför vinterkriget. Foto: Finlands filmarkiv.
Den efterkrigstida spelfilmen har haft guldåldrar under 1950-talet och från 1980-talet fram till idag. Okänd soldat (1955) med motiv från andra världskriget var alla tiders största finländska filmsuccé. Foto: Finlands filmarkiv.
På 1980-talet slog bröderna Mika och Aki Kaurismäki igenom internationellt med sin urbana filmstil, t.ex. i Mannen utan minne (2002). Foto: Finlands filmarkiv.
Filmkonst. Också landsbygden gavs en nytolkning, Markku Pöllönens film Kivenpyörittäjän kylä (1995) visade en avfolkningsregion i 1970-talets glesbygd. Foto: Finlands filmarkiv.