fältartilleri. Slottsartilleri förekom under svenska tiden sannolikt åtminstone i Viborg, Åbo och Nyslott, vilka in på 1600-t. var de viktigaste artilleriförläggningsorterna i rikets ö. delar. Pjäs- och ammunitionstillverkningen inleddes i mitten av 1500-t., då även f. i större skala organiserades första gången i Finland.
Inom svenska riket var f. sedan 1630-t. formerat på ett värvat regemente, vars slagkraft och manskapsstyrka efter stora ofreden förstärktes särskilt i den ö. rikshälften. Den 1734 upprättade Kungliga Finska fältartilleribataljonen hade sin huvudort i Fredrikshamn och räknade 600-800 man. Efter freden i Åbo 1743, genom vilken Fredrikshamn gick förlorat, blev Hfrs huvudstation för det finska artilleriet, som 1783 organiserades i Kungliga Finska artilleribrigaden (manskapsstyrka drygt 800 man). Vid det gamla storregementets uppdelning på fyra 1794 bildades Kungliga Finska artilleriregementet, som sedermera upplöstes (minnessten rest i Hfrs 1972) i samband med att Finland efter nederlaget i 1808-09 års krig skildes från Sverige och blev ryskt storfurstendöme.
Under ryska tiden förekom inget artilleri inom de finländska förbanden.
Vid uppställandet av den vita armén 1918 hade den svenske majoren Adolf Hamilton och dåvarande överstelöjtnanten V.P. Nenonen, som hade tjänstgjort vid det ryska artilleriet, framträdande roller då det finska artilleriet organiserades. Till uppbyggarna av det finska artilleriet under 1918 kan även räknas jägarmajor Lauri Malmberg och den tyske majoren Hans Butz.
Jägarartilleriet, som under kriget 1918 opererade på provisorisk bas, organiserades efter erövringen av Tfrs i en brigad; det gick tillbaka på en artilleriavdelning, som upprättats i Lockstedt 1916. Utrustningsort för den vita arméns artilleri under inbördeskriget var Jakobstad, där även en artilleriskola arbetade i två månader.
På hösten 1918 uppsattes tre fältartilleriregementen och en bergsartilleriavdelning. Följande år uppsattes även ett tungt artilleriregemente, som 1920 förlades till Viborg, där det förblev fram till sin upplösning 1934. År 1920 bestod det finska artilleriet av Tunga artilleriregementet i Viborg, Jägarartilleriregementet i Tfrs och Fältartilleriregementena 1-3 i Riihimäki, Viborg och Tusby. 1924 grundades ett mätningsbatteri, sedermera ombildat till en mätningssektion (förläggningsort sedan 1950 Niinisalo). Vid territorialsystemets införande nedskars antalet regementen 1934 till fyra (förläggningsorter Tusby, Viborg, Riihimäki och Vasa), av vilka det i Vasa förlagda var svenskspråkigt. Dessutom bildades ett till kavalleriet anslutet beridet batteri.
Vid vinterkrigets utbrott förfogade f. över 420 pjäser, med vilka 35 sektioner kunde utrustas. I slutet av kriget hade antalet pjäser tack vare inköp, krigsbyte m.m. stigit till drygt 1 000 (44 sektioner). Under hela vinterkriget led artilleriet brist på ammunition. Detta kunde man dock tämligen väl kompensera genom en långt driven skjutteknik, utvecklad av artilleriinspektören Vilho Nenonen.
I fortsättningskriget var f. betydligt bättre rustat: antalet pjäser var 1/7 1941 ca 1 100, vilka fördelades på 54 lätta, 20 tunga och 3 grova batterier, därtill fanns 6 sektioner befästningsartilleri. Manskapsstyrkan var totalt ca 50 000 man. Artilleriet spelade en viktig roll i de stora avvärjningsstriderna vid Ihantala och Vuosalmi sommaren 1944.
Det efterkrigstida f. formerades först på fyra regementen, vilka 1952 reducerades till tre regementen, en jägarsektion och två brigadsektioner. Regementena erhöll 1956 sina nuv. landskapsbeteckningar. År 1977 bestod f. av Österbottens artilleriregemente (Uleåborg), Satakunta artilleriregemente (Niinisalo) och Karelens artilleriregemente (Vekaranjärvi) samt fem fristående sektioner, av vilka en var knuten till Nylands brigad, en till Kajanalands brigad och en till Pansarbrigaden (Jägarbatteriet i Tavastehus). Idag (2002) finns det en fältartilleribrigad, nämligen Artilleribrigaden (gr. 1947, nuv. namn sedan 1992) i Niinisalo, vidare Jägarartilleriregementet i Parola, Karelens artilleriregemente i Vekaranjärvi och Kajanalands artilleriregemente i Kajana. Pjäserna är delvis av inhemsk (Tampella) tillverkning. F. har sedan 1949 Västeuropas största övningsskjutfält nära Rovaniemi i Lappland (Rovajärvi).
Truppslagsföreningar är Suomen kenttätykistön säätiö (gr. 1943) och föreningen Artilleristerna (Tykkimiehet, gr. 1965). Det finska artilleriets utveckling åskådliggörs på Artillerimuseet i Tavastehus. Se även artilleri. (J. Paulaharju/M. Sinerma/M. Koskimaa, Suomen kenttätykistön historia, 3 bd, 1989-94; J. Hedberg, Kungliga finska artilleriregementet, 1964, Kungliga artilleriet. Medeltid och Vasatid, 1978; M. Sallinen, Jääkäritykistö 1916-66, 1966; A.& J. Paulaharju, Perkjärveltä Niinisaloon: Mittauspatteristo 1924-74, 1974; M. Alajoki, Tykistökenraali Vilho Petter Nenonen, 1975; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988, J. Kronlund, Från folkresning till institution: Finlands försvarsmakt 1918-1993, 1993; Itsenäisen Suomen kenttätykit 1918-1995, 1996, Jääkäritykistö 1916-1996, 1996)
Inom svenska riket var f. sedan 1630-t. formerat på ett värvat regemente, vars slagkraft och manskapsstyrka efter stora ofreden förstärktes särskilt i den ö. rikshälften. Den 1734 upprättade Kungliga Finska fältartilleribataljonen hade sin huvudort i Fredrikshamn och räknade 600-800 man. Efter freden i Åbo 1743, genom vilken Fredrikshamn gick förlorat, blev Hfrs huvudstation för det finska artilleriet, som 1783 organiserades i Kungliga Finska artilleribrigaden (manskapsstyrka drygt 800 man). Vid det gamla storregementets uppdelning på fyra 1794 bildades Kungliga Finska artilleriregementet, som sedermera upplöstes (minnessten rest i Hfrs 1972) i samband med att Finland efter nederlaget i 1808-09 års krig skildes från Sverige och blev ryskt storfurstendöme.
Under ryska tiden förekom inget artilleri inom de finländska förbanden.
Vid uppställandet av den vita armén 1918 hade den svenske majoren Adolf Hamilton och dåvarande överstelöjtnanten V.P. Nenonen, som hade tjänstgjort vid det ryska artilleriet, framträdande roller då det finska artilleriet organiserades. Till uppbyggarna av det finska artilleriet under 1918 kan även räknas jägarmajor Lauri Malmberg och den tyske majoren Hans Butz.
Jägarartilleriet, som under kriget 1918 opererade på provisorisk bas, organiserades efter erövringen av Tfrs i en brigad; det gick tillbaka på en artilleriavdelning, som upprättats i Lockstedt 1916. Utrustningsort för den vita arméns artilleri under inbördeskriget var Jakobstad, där även en artilleriskola arbetade i två månader.
På hösten 1918 uppsattes tre fältartilleriregementen och en bergsartilleriavdelning. Följande år uppsattes även ett tungt artilleriregemente, som 1920 förlades till Viborg, där det förblev fram till sin upplösning 1934. År 1920 bestod det finska artilleriet av Tunga artilleriregementet i Viborg, Jägarartilleriregementet i Tfrs och Fältartilleriregementena 1-3 i Riihimäki, Viborg och Tusby. 1924 grundades ett mätningsbatteri, sedermera ombildat till en mätningssektion (förläggningsort sedan 1950 Niinisalo). Vid territorialsystemets införande nedskars antalet regementen 1934 till fyra (förläggningsorter Tusby, Viborg, Riihimäki och Vasa), av vilka det i Vasa förlagda var svenskspråkigt. Dessutom bildades ett till kavalleriet anslutet beridet batteri.
Vid vinterkrigets utbrott förfogade f. över 420 pjäser, med vilka 35 sektioner kunde utrustas. I slutet av kriget hade antalet pjäser tack vare inköp, krigsbyte m.m. stigit till drygt 1 000 (44 sektioner). Under hela vinterkriget led artilleriet brist på ammunition. Detta kunde man dock tämligen väl kompensera genom en långt driven skjutteknik, utvecklad av artilleriinspektören Vilho Nenonen.
I fortsättningskriget var f. betydligt bättre rustat: antalet pjäser var 1/7 1941 ca 1 100, vilka fördelades på 54 lätta, 20 tunga och 3 grova batterier, därtill fanns 6 sektioner befästningsartilleri. Manskapsstyrkan var totalt ca 50 000 man. Artilleriet spelade en viktig roll i de stora avvärjningsstriderna vid Ihantala och Vuosalmi sommaren 1944.
Det efterkrigstida f. formerades först på fyra regementen, vilka 1952 reducerades till tre regementen, en jägarsektion och två brigadsektioner. Regementena erhöll 1956 sina nuv. landskapsbeteckningar. År 1977 bestod f. av Österbottens artilleriregemente (Uleåborg), Satakunta artilleriregemente (Niinisalo) och Karelens artilleriregemente (Vekaranjärvi) samt fem fristående sektioner, av vilka en var knuten till Nylands brigad, en till Kajanalands brigad och en till Pansarbrigaden (Jägarbatteriet i Tavastehus). Idag (2002) finns det en fältartilleribrigad, nämligen Artilleribrigaden (gr. 1947, nuv. namn sedan 1992) i Niinisalo, vidare Jägarartilleriregementet i Parola, Karelens artilleriregemente i Vekaranjärvi och Kajanalands artilleriregemente i Kajana. Pjäserna är delvis av inhemsk (Tampella) tillverkning. F. har sedan 1949 Västeuropas största övningsskjutfält nära Rovaniemi i Lappland (Rovajärvi).
Truppslagsföreningar är Suomen kenttätykistön säätiö (gr. 1943) och föreningen Artilleristerna (Tykkimiehet, gr. 1965). Det finska artilleriets utveckling åskådliggörs på Artillerimuseet i Tavastehus. Se även artilleri. (J. Paulaharju/M. Sinerma/M. Koskimaa, Suomen kenttätykistön historia, 3 bd, 1989-94; J. Hedberg, Kungliga finska artilleriregementet, 1964, Kungliga artilleriet. Medeltid och Vasatid, 1978; M. Sallinen, Jääkäritykistö 1916-66, 1966; A.& J. Paulaharju, Perkjärveltä Niinisaloon: Mittauspatteristo 1924-74, 1974; M. Alajoki, Tykistökenraali Vilho Petter Nenonen, 1975; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988, J. Kronlund, Från folkresning till institution: Finlands försvarsmakt 1918-1993, 1993; Itsenäisen Suomen kenttätykit 1918-1995, 1996, Jääkäritykistö 1916-1996, 1996)