Europeiska centralbanken (ECB) fastställer och genomför den europeiska monetära politiken. Den utför valutatransaktioner och säkrar ett väl fungerande betalningssystem. För att utföra sina uppgifter samarbetar ECB med Europeiska centralbankssystemet (ESCB) som omfattar alla 27 EU-länderna. Än så länge är det dock bara sexton länder som har infört euron. ESCB utformar och genomför penningpolitiken i euroområdet, genomför valutatransaktioner, förvaltar medlemsstaternas valutareserver och främjar ett fungerande betalningssystem.
E. har en rådgivande roll för EU och de nationella myndigheterna bl.a. då det gäller gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning rörande ekonomiska frågor. Beslutsprocessen i eurosystemet är centraliserat genom de beslutande organen på E., nämligen ECB-rådet och direktionen. ECB-rådet består av alla medlemmarna i direktionen och cheferna för centralbankerna i medlemsstaterna utan undantag, d.v.s. länderna som har tagit den gemensamma valutan euro i bruk. Direktionen består av ordföranden, vice ordföranden och fyra andra ledamöter som har valts bland personer vars auktoritet och yrkeserfarenhet inom den finansiella sektorn är allmänt kända. I den första direktionen invaldes tidigare chefdirektören för Finlands Bank, Sirkka Hämäläinen, som satt fram till 2003.
ECB:s allmänna råd består av E:s ordförande och vice ordförande samt cheferna för centralbankerna i samtliga 27 medlemsstater. Allmänna rådet handlägger de ärenden som E. tog över från Europeiska monetära institutet (EMI) och som, på grund av undantag för en eller flera medlemsstater, fortfarande skall behandlas i etapp tre av den ekonomiska och monetära unionen (EMU).
E. och de nationella centralbankerna skall inte ta emot instruktioner från något utomstående organ. Gemenskapsinstitutionerna, gemenskapsorganen och medlemsstaternas regeringar får inte försöka påverka ledamöterna av E:s eller de nationella centralbankernas beslutande organ. E:s kapital uppgår till 5 miljarder . Därutöver har centralbankerna i de medlemsstater som deltar i euroområdet försett E. med valutareservtillgångar.
Europeiska rådet beslutade i juni 1989 att första etappen för genomförande av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) skulle inledas den 1 juli 1990 - det datum då i princip alla restriktioner på kapitalrörelser mellan medlemsstaterna skulle upphöra. Kommittén för medlemsstaternas centralbankschefer tilldelades också ytterligare uppgifter. Denna kommitté hade spelat en allt större roll i det monetära samarbetet sedan den inrättades i maj 1964. Dessa uppgifter fastställdes i ett rådsbeslut av den 12/3 1990 som fastslog att överläggningar skulle hållas om främjandet av samordning i penningpolitiken i medlemsstaterna i syfte att uppnå prisstabilitet.
Upprättandet av EMI 1/1 1994 markerade andra etappen i EMU; det ersatte Centralbankschefskommittén. EMI hade inget ansvar för Europeiska unionens penningpolitik - detta förblev de nationella myndigheternas uppgift - och hade inte heller mandat att utföra valutatransaktioner.
2/5 1998 beslutade Europeiska unionens råd - i en sammansättning som bestod av medlemsländernas stats- eller regeringschefer - enhälligt att tolv medlemsstater (Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) uppfyllde villkoren för att införa den gemensamma valutan den 1/1 1999. Dessa länder skulle därför delta i tredje etappen av EMU.
25/5 1998 utsåg regeringarna i de elva deltagande medlemsstaterna E:s direktion. Denna inledde sin verksamhet 1/6 1998, och E. hade därmed kommit till. 1/1 1999 inleddes den tredje och sista etappen av EMU med oåterkallelig låsning av växelkurserna för valutorna i de medlemsstater som deltog i monetära unionen och med genomförandet av en gemensam penningpolitik under E:s ansvar. Denna process avslutades 1/1 2002 då den gemensamma valutan, euron infördes även som kontantvaluta. (Joachim Mickwitz)
E. har en rådgivande roll för EU och de nationella myndigheterna bl.a. då det gäller gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning rörande ekonomiska frågor. Beslutsprocessen i eurosystemet är centraliserat genom de beslutande organen på E., nämligen ECB-rådet och direktionen. ECB-rådet består av alla medlemmarna i direktionen och cheferna för centralbankerna i medlemsstaterna utan undantag, d.v.s. länderna som har tagit den gemensamma valutan euro i bruk. Direktionen består av ordföranden, vice ordföranden och fyra andra ledamöter som har valts bland personer vars auktoritet och yrkeserfarenhet inom den finansiella sektorn är allmänt kända. I den första direktionen invaldes tidigare chefdirektören för Finlands Bank, Sirkka Hämäläinen, som satt fram till 2003.
ECB:s allmänna råd består av E:s ordförande och vice ordförande samt cheferna för centralbankerna i samtliga 27 medlemsstater. Allmänna rådet handlägger de ärenden som E. tog över från Europeiska monetära institutet (EMI) och som, på grund av undantag för en eller flera medlemsstater, fortfarande skall behandlas i etapp tre av den ekonomiska och monetära unionen (EMU).
E. och de nationella centralbankerna skall inte ta emot instruktioner från något utomstående organ. Gemenskapsinstitutionerna, gemenskapsorganen och medlemsstaternas regeringar får inte försöka påverka ledamöterna av E:s eller de nationella centralbankernas beslutande organ. E:s kapital uppgår till 5 miljarder . Därutöver har centralbankerna i de medlemsstater som deltar i euroområdet försett E. med valutareservtillgångar.
Europeiska rådet beslutade i juni 1989 att första etappen för genomförande av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) skulle inledas den 1 juli 1990 - det datum då i princip alla restriktioner på kapitalrörelser mellan medlemsstaterna skulle upphöra. Kommittén för medlemsstaternas centralbankschefer tilldelades också ytterligare uppgifter. Denna kommitté hade spelat en allt större roll i det monetära samarbetet sedan den inrättades i maj 1964. Dessa uppgifter fastställdes i ett rådsbeslut av den 12/3 1990 som fastslog att överläggningar skulle hållas om främjandet av samordning i penningpolitiken i medlemsstaterna i syfte att uppnå prisstabilitet.
Upprättandet av EMI 1/1 1994 markerade andra etappen i EMU; det ersatte Centralbankschefskommittén. EMI hade inget ansvar för Europeiska unionens penningpolitik - detta förblev de nationella myndigheternas uppgift - och hade inte heller mandat att utföra valutatransaktioner.
2/5 1998 beslutade Europeiska unionens råd - i en sammansättning som bestod av medlemsländernas stats- eller regeringschefer - enhälligt att tolv medlemsstater (Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) uppfyllde villkoren för att införa den gemensamma valutan den 1/1 1999. Dessa länder skulle därför delta i tredje etappen av EMU.
25/5 1998 utsåg regeringarna i de elva deltagande medlemsstaterna E:s direktion. Denna inledde sin verksamhet 1/6 1998, och E. hade därmed kommit till. 1/1 1999 inleddes den tredje och sista etappen av EMU med oåterkallelig låsning av växelkurserna för valutorna i de medlemsstater som deltog i monetära unionen och med genomförandet av en gemensam penningpolitik under E:s ansvar. Denna process avslutades 1/1 2002 då den gemensamma valutan, euron infördes även som kontantvaluta. (Joachim Mickwitz)