drivvedsteorin, historisk hypotes, enligt vilken Finlands inträde i fortsättningskriget 1941 som Tysklands bundsförvant inte skulle ha varit resultatet av en medveten vilja från finländsk sida utan ha berott på yttre krafters spel, d.v.s. att "landet rycktes med i storpolitikens virvlar på samma sätt som en strid ström rycker med sig en drivande stock". D. kreerades 1950 vid publiceringen av den tyske diplomaten Wipert von Blüchers memoarer (citatet ovan är hämtat från denna bok) och blev snabbt accepterad i vida kretsar i Finland. Den omfattades allmänt ännu på 1960-t. men förlorade i trovärdighet sedan den blivit föremål för kritisk skärskådan av flera utländska historiker. Bl.a. påpekade amerikanen H.P. Krosby, i polemik mot Arvi Korhonen och dennes 1961 utgivna arbete om Barbarossaplanen och Finland, att den finländska politiska och militära ledningen redan månader före det tyska anfallet på Sovjetunionen medvetet hade anpassat sin politik till den tyska.
De finländska skribenter som behandlade frågan gjorde sig i allmänhet till tolkar för en deterministisk uppfattning. Under 1970- och 1980-t. fick man dock även i Finland en mera nyanserad syn på detta kritiska skede i landets historia, bl.a. sedan flera personer som 1940-41 haft insyn i de centrala skeendena hade uttalat sig i saken. Den slutliga dödsstöten åt d. gavs av Mauno Jokipii, som 1987 konstaterade att Finland redan hösten 1940 hade etablerat ett relativt fast samarbete med Tyskland, vilket sedan fortsatte fram till fortsättningskrigets utbrott sommaren 1941.
Vid sekelskiftet 2000 presenterade Heikki Ylikangas en helt ny tolkning om hur vinterkriget förhöll sig till fortsättningskriget. Han hävdade att Finlands politiska och militära ledning hade slutit fred i vinterkriget på tysk uppmaning efter tyska utfästelser om snar kompensation samt nästan omedelbart börjat förbereda sig för ett nytt krig med Sovjetunionen. (W. von Blücher, Ödesdigra år. Diplomatiska minnen från Finland 1935-44, 1950; C. Lundin, Finland in the second world war, 1957, fi. övers. Suomi toisessa maailmansodassa, 1961; A. Korhonen, Barbarossaplanen och Finland, 1963; A.F. Upton, Finland in crisis 1940-41, 1964, fi. övers. Välirauha, 1965; H. Jalanti, Suomi puristuksessa 1940-41, 1966; H.P. Krosby, Suomen valinta 1941, 1967; O. Manninen, Toteumaton valtioliitto, 1977; G.R. Ueberschär, Hitler und Finnland 1939-41, 1978; M. Reimaa, Puun ja kuoren välissä, 1979; T. Polvinen, Barbarossasta Teheraniin, 1979; P.G. Andréen, Finland i brännpunkten 1941, 1980; M. Jokipii, Jatkosodan synty, 1987; H. Ylikangas, Väkivallasta sanan valtaan, 1999, Tulkintani talvisodasta, 2001)
De finländska skribenter som behandlade frågan gjorde sig i allmänhet till tolkar för en deterministisk uppfattning. Under 1970- och 1980-t. fick man dock även i Finland en mera nyanserad syn på detta kritiska skede i landets historia, bl.a. sedan flera personer som 1940-41 haft insyn i de centrala skeendena hade uttalat sig i saken. Den slutliga dödsstöten åt d. gavs av Mauno Jokipii, som 1987 konstaterade att Finland redan hösten 1940 hade etablerat ett relativt fast samarbete med Tyskland, vilket sedan fortsatte fram till fortsättningskrigets utbrott sommaren 1941.
Vid sekelskiftet 2000 presenterade Heikki Ylikangas en helt ny tolkning om hur vinterkriget förhöll sig till fortsättningskriget. Han hävdade att Finlands politiska och militära ledning hade slutit fred i vinterkriget på tysk uppmaning efter tyska utfästelser om snar kompensation samt nästan omedelbart börjat förbereda sig för ett nytt krig med Sovjetunionen. (W. von Blücher, Ödesdigra år. Diplomatiska minnen från Finland 1935-44, 1950; C. Lundin, Finland in the second world war, 1957, fi. övers. Suomi toisessa maailmansodassa, 1961; A. Korhonen, Barbarossaplanen och Finland, 1963; A.F. Upton, Finland in crisis 1940-41, 1964, fi. övers. Välirauha, 1965; H. Jalanti, Suomi puristuksessa 1940-41, 1966; H.P. Krosby, Suomen valinta 1941, 1967; O. Manninen, Toteumaton valtioliitto, 1977; G.R. Ueberschär, Hitler und Finnland 1939-41, 1978; M. Reimaa, Puun ja kuoren välissä, 1979; T. Polvinen, Barbarossasta Teheraniin, 1979; P.G. Andréen, Finland i brännpunkten 1941, 1980; M. Jokipii, Jatkosodan synty, 1987; H. Ylikangas, Väkivallasta sanan valtaan, 1999, Tulkintani talvisodasta, 2001)