diabetes. Namnet d. syftar på den stora mängd vätska som passerar genom kroppen. Man särskiljer diabetes mellitus eller sockersjuka som karakteriseras av brist på hormonet insulin och diabetes insipidus som beror på bortfall av det antidiuretiska hormonet eller vasopressinet i hypofysens baklob.
Diabetes mellitus indelas i typ 1-diabetes eller insulinberoende d. och typ 2-diabetes eller icke- insulinberoende d. Typ 1-diabetes beror på bristande insöndring av insulin från beta-cellerna i bukspottkörtelns Langerhans öar, medan typ 2-diabetes huvudsakligen beror på att känsligheten för insulin i muskler, lever och fettväv är nedsatt. Vid typ 2-diabetes är insulininsöndringen dessutom ofta mindre än det aktuella insulinbehovet. Typ 1-diabetes debuterar vanligen före 35 års ålder, med den högsta insjuknandefrekvensen vid 12 -14 års ålder. Typ 2-diabetes debuterar oftast efter 30 års ålder och utgör över 80 procent av alla diabetesfall i Finland. Majoriteten av patienterna med typ 2-diabetes är överviktiga. Vid uppkomsten av typ 1- diabetes har immunologiska faktorer betydelse. Tänkbara utlösande orsaker är virus och toxiska substanser. Vid uppkomsten av typ 2-diabetes spelar både omgivningsfaktorer och ärftliga faktorer en roll. Om typ 2-diabetes debuterar i unga år är sjukdomen med stor sannolikhet ärftlig.
Incidensen (antalet nya fall per år) av typ 1-diabetes i Finland är den största i hela världen. Ungefär 40 nya personer per 100 000 av befolkningen under 15 år insjuknar per år. Incidensen av typ 1-diabetes har tredubblats i landet under de senaste 40 åren. Incidensen av typ 2-diabetes ökar småningom efter 40 års ålder. Man beräknar att det i Finland upptäcks ungefär 10 000 nya fall av typ 2-diabetes om året.
Man uppskattar att 3-5 procent av befolkningen i västvärlden lider av d. I länder där levnadsstandarden är hög och övervikt vanlig är andelen patienter med typ 2-diabetes ännu större. I Finland använder drygt 120 000 personer diabetesmediciner. Då man härtill lägger att en del patienter klarar sig med diet och en del inte är diagnostiserade, torde det totala antalet diabetiker i landet uppgå till ca 200 000. Av dem har ca 40 000 typ 1-diabetes och ca 160 000 typ 2- diabetes. I hela världen är antalet diabetiker ca 150 miljoner. Antalet stiger exponentiellt speciellt i länder som genomgår en snabb industrialisering.
Förutom typ 1- och typ 2-diabetes förekommer s.k. sekundär d. som beror på sjukdomar i bukspottkörteln, på andra hormonella sjukdomar eller på vissa läkemedel, t.ex. kortison.
Vid d. minskar upptaget av glukos i muskler, lever och fettväv. Glukosnivån i blodet stiger, och glukos utsöndras via njurarna med urinen. Glukosen drar med sig vatten, vilket leder till stora urinmängder och förlust av vätska. I kroppen sker en nedbrytning av proteiner och fettväv, varvid bildas fria fettsyror som i levern omvandlas till ketonkroppar.
Symptomen vid d. är ökade urinmängder, törst, viktminskning och trötthet. Vid obehandlad typ 1-diabetes är symptomen ofta uttalade och akuta, medan de vid typ 2-diabetes är lindrigare och utvecklas långsamt.
Målen för behandlingen är att uppnå symptomfrihet och att förebygga akuta och långsiktiga komplikationer. Vid både typ 1- och typ 2-diabetes skall kosten vara näringsrik och energianpassad. Hos patienter med typ 2-diabetes bör kosten leda till viktminskning. Vid typ 1-diabetes består behandlingen alltid i tillförsel av insulin, som ges via injektion under huden i allmänhet flera gånger om dagen. Om kostbehandlingen vid typ 2-diabetes är otillräcklig, ges tabletter som stimulerar bukspottkörteln till ökad insulininsöndring (sulfonureider) eller tabletter som stimulerar upptaget av glukos i muskulaturen (biguanider). Vid svikt på kost- och tablettbehandling inleds insulinbehandling.
Allvarliga akuta komplikationer till d. är hypoglykemi som uppkommer när för mycket insulin tillförs i förhållande till behovet, och hyperglykemi som uppstår vid insulinbrist eller ökat behov av insulin. Vid hyperglykemi uppträder rubbningar i vätskebalansen och diabeteskoma kan uppkomma.
De sena komplikationerna är förändringar i de stora blodkärlen, makroangiopati, och i de små blodkärlen, mikroangiopati. Makroangiopati leder till en utbredd åderförkalkning, ateroskleros som drabbar blodkärlen i hjärtat, hjärnan och nedre extremiteterna. Mikroangiopati drabbar främst ögonen, där förändringar i näthinnan uppkommer, och njurarna, vilket yttrar sig i utsöndring av äggvita i urinen och stigande blodtryck. Ögonsjukdomen kan i avancerade fall orsaka blindhet. Njursjukdomen kan framskrida och orsaka urinförgiftning, varvid dialys eller njurtransplantation kan komma i fråga. Så mycket som 30-40 procent av dialyspatienterna i Finland har diabetisk njursjukdom, som därigenom är den vanligaste orsaken till dialysbehandling. För att förebygga diabetisk njursjukdom är det väsentligt med en god glukosbalans, en strikt blodtryckskontroll och avslutande av rökning. Ytterligare en komplikation till d. är neuropati som leder bl.a. till nedsatt känsel i fötterna samt störningar i hjärt-, tarm-, urinvägs- och sexualfunktionerna.
I alla skeden av behandling av d. är handledning av patienten av största betydelse. Handledningen skall vara individuell och praktiskt inriktad så att patienten blir motiverad att ta hand om sig och sin sjukdom i det dagliga livet.
Diabetesförbundet i Finland (Suomen diabetesliitto), Hfrs, gr. 1955, är en landsomfattande patient- och hälsoorganisation som verkar som centralorganisation för 109 lokala diabetesföreningar, varav 12 är svenskspråkiga eller tvåspråkiga, och fyra fackligt inriktade föreningar. Förbundet har ca 50 000 medlemmar. Det utger tidningen Diabetes, som utkommer tio gånger om året och har en svensk bilaga. Diabetesförbundet arrangerar kurser för diabetiker och tillhandahåller fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonal.
Forskning i d., dess orsaker, behandling och komplikationer bedrivs aktivt i Finland. Finländska läkare har gjort betydande insatser inom diabetesforskningen. Bland aktuella forskningsområden kan nämnas orsaken till typ 1-diabetes, uppkomstmekanismerna vid olika former av typ 2-diabetes, sambandet mellan d. och ateroskleros och förebyggandet av komplikationer till d. (Tom Pettersson)
Diabetes mellitus indelas i typ 1-diabetes eller insulinberoende d. och typ 2-diabetes eller icke- insulinberoende d. Typ 1-diabetes beror på bristande insöndring av insulin från beta-cellerna i bukspottkörtelns Langerhans öar, medan typ 2-diabetes huvudsakligen beror på att känsligheten för insulin i muskler, lever och fettväv är nedsatt. Vid typ 2-diabetes är insulininsöndringen dessutom ofta mindre än det aktuella insulinbehovet. Typ 1-diabetes debuterar vanligen före 35 års ålder, med den högsta insjuknandefrekvensen vid 12 -14 års ålder. Typ 2-diabetes debuterar oftast efter 30 års ålder och utgör över 80 procent av alla diabetesfall i Finland. Majoriteten av patienterna med typ 2-diabetes är överviktiga. Vid uppkomsten av typ 1- diabetes har immunologiska faktorer betydelse. Tänkbara utlösande orsaker är virus och toxiska substanser. Vid uppkomsten av typ 2-diabetes spelar både omgivningsfaktorer och ärftliga faktorer en roll. Om typ 2-diabetes debuterar i unga år är sjukdomen med stor sannolikhet ärftlig.
Incidensen (antalet nya fall per år) av typ 1-diabetes i Finland är den största i hela världen. Ungefär 40 nya personer per 100 000 av befolkningen under 15 år insjuknar per år. Incidensen av typ 1-diabetes har tredubblats i landet under de senaste 40 åren. Incidensen av typ 2-diabetes ökar småningom efter 40 års ålder. Man beräknar att det i Finland upptäcks ungefär 10 000 nya fall av typ 2-diabetes om året.
Man uppskattar att 3-5 procent av befolkningen i västvärlden lider av d. I länder där levnadsstandarden är hög och övervikt vanlig är andelen patienter med typ 2-diabetes ännu större. I Finland använder drygt 120 000 personer diabetesmediciner. Då man härtill lägger att en del patienter klarar sig med diet och en del inte är diagnostiserade, torde det totala antalet diabetiker i landet uppgå till ca 200 000. Av dem har ca 40 000 typ 1-diabetes och ca 160 000 typ 2- diabetes. I hela världen är antalet diabetiker ca 150 miljoner. Antalet stiger exponentiellt speciellt i länder som genomgår en snabb industrialisering.
Förutom typ 1- och typ 2-diabetes förekommer s.k. sekundär d. som beror på sjukdomar i bukspottkörteln, på andra hormonella sjukdomar eller på vissa läkemedel, t.ex. kortison.
Vid d. minskar upptaget av glukos i muskler, lever och fettväv. Glukosnivån i blodet stiger, och glukos utsöndras via njurarna med urinen. Glukosen drar med sig vatten, vilket leder till stora urinmängder och förlust av vätska. I kroppen sker en nedbrytning av proteiner och fettväv, varvid bildas fria fettsyror som i levern omvandlas till ketonkroppar.
Symptomen vid d. är ökade urinmängder, törst, viktminskning och trötthet. Vid obehandlad typ 1-diabetes är symptomen ofta uttalade och akuta, medan de vid typ 2-diabetes är lindrigare och utvecklas långsamt.
Målen för behandlingen är att uppnå symptomfrihet och att förebygga akuta och långsiktiga komplikationer. Vid både typ 1- och typ 2-diabetes skall kosten vara näringsrik och energianpassad. Hos patienter med typ 2-diabetes bör kosten leda till viktminskning. Vid typ 1-diabetes består behandlingen alltid i tillförsel av insulin, som ges via injektion under huden i allmänhet flera gånger om dagen. Om kostbehandlingen vid typ 2-diabetes är otillräcklig, ges tabletter som stimulerar bukspottkörteln till ökad insulininsöndring (sulfonureider) eller tabletter som stimulerar upptaget av glukos i muskulaturen (biguanider). Vid svikt på kost- och tablettbehandling inleds insulinbehandling.
Allvarliga akuta komplikationer till d. är hypoglykemi som uppkommer när för mycket insulin tillförs i förhållande till behovet, och hyperglykemi som uppstår vid insulinbrist eller ökat behov av insulin. Vid hyperglykemi uppträder rubbningar i vätskebalansen och diabeteskoma kan uppkomma.
De sena komplikationerna är förändringar i de stora blodkärlen, makroangiopati, och i de små blodkärlen, mikroangiopati. Makroangiopati leder till en utbredd åderförkalkning, ateroskleros som drabbar blodkärlen i hjärtat, hjärnan och nedre extremiteterna. Mikroangiopati drabbar främst ögonen, där förändringar i näthinnan uppkommer, och njurarna, vilket yttrar sig i utsöndring av äggvita i urinen och stigande blodtryck. Ögonsjukdomen kan i avancerade fall orsaka blindhet. Njursjukdomen kan framskrida och orsaka urinförgiftning, varvid dialys eller njurtransplantation kan komma i fråga. Så mycket som 30-40 procent av dialyspatienterna i Finland har diabetisk njursjukdom, som därigenom är den vanligaste orsaken till dialysbehandling. För att förebygga diabetisk njursjukdom är det väsentligt med en god glukosbalans, en strikt blodtryckskontroll och avslutande av rökning. Ytterligare en komplikation till d. är neuropati som leder bl.a. till nedsatt känsel i fötterna samt störningar i hjärt-, tarm-, urinvägs- och sexualfunktionerna.
I alla skeden av behandling av d. är handledning av patienten av största betydelse. Handledningen skall vara individuell och praktiskt inriktad så att patienten blir motiverad att ta hand om sig och sin sjukdom i det dagliga livet.
Diabetesförbundet i Finland (Suomen diabetesliitto), Hfrs, gr. 1955, är en landsomfattande patient- och hälsoorganisation som verkar som centralorganisation för 109 lokala diabetesföreningar, varav 12 är svenskspråkiga eller tvåspråkiga, och fyra fackligt inriktade föreningar. Förbundet har ca 50 000 medlemmar. Det utger tidningen Diabetes, som utkommer tio gånger om året och har en svensk bilaga. Diabetesförbundet arrangerar kurser för diabetiker och tillhandahåller fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonal.
Forskning i d., dess orsaker, behandling och komplikationer bedrivs aktivt i Finland. Finländska läkare har gjort betydande insatser inom diabetesforskningen. Bland aktuella forskningsområden kan nämnas orsaken till typ 1-diabetes, uppkomstmekanismerna vid olika former av typ 2-diabetes, sambandet mellan d. och ateroskleros och förebyggandet av komplikationer till d. (Tom Pettersson)