deportation

deportation, av statsmakten tvångsvis företagen förflyttning av personer från deras hemort eller hemland som straff eller av politiska skäl. D. förekom i Finland under både den svenska och den ryska tiden. Kejsaren deklarerade 1826 att han framdeles, då någon enligt lag dömts till döden, alltid skulle begagna sig av sin benådningsrätt, ifall brottet inte var sådant, att det äventyrade "statens lugn, tronens säkerhet och Majestätets helgd". De som dömts till dödsstraff skulle i stället sändas till Sibirien för att där hållas i gruvarbete. 1848 utvidgades deportationerna till kvinnor som benådats från dödsstraff. De deporterades till arbete i kronans fabriker, och samtidigt fick fångar som dömts till långa frihetsstraff rätt att ansöka om att bli deporterade till Sibirien som kolonister. Totalt deporterades 3 321 fångar av olika kategorier, av dem 462 kvinnor. Det deportationsstraff som infördes 1826 och som var okänt för svensk lag fortfor att tillämpas till 1888, då det övergick till livstids tukthusstraff.

Medan de ryska enhetssträvandena pågick under 1900-talets två första decennier blev ett antal personer i framskjuten samhällelig ställning deporterade, men detta skedde av politiska orsaker, och deras yttre förhållanden var helt andra än straffångarnas 1826-88. (A. Juntunen, Suomalaisten karkottaminen Siperiaan autonomian aikana ja karkotetut Siperiassa, 1983)