by. Den finländska byn uppstod vanligen genom att personer tillhörande en eller flera familjer tog ett område i besittning och bröt upp det för odling, varvid de omkringliggande skogs- och vattenområdena inte sällan utgjorde en samfällighet. Den bygemenskap som härvid tillkom förstärktes av solskiftet, som efter svenskt mönster infördes i sydvästra Finland (skifte) på 1300-t. Detta gav upphov till byar med tätt intill varandra belägna gårdar, antingen i grupp eller i rad. I v. Finland, där bosättningen var gammal, utgjorde byn den förhärskande formen för bebyggelse, medan landets ö. och n. delar i detta avseende dominerades av enstaka hemman, vilka ensamma bildade en b. och på vilka man intill rätt sen tid idkade ett arealkrävande svedjebruk.
-by är också den vanligaste slutleden i finlandssvenska bynamn med 520 belägg. Av dessa finns 330 i Nyland. I s. Finland är förleden ofta personsyftande: Ingvaldsby, Siggby. Detta anses vara ett medeltida drag.
Handläggningen av jordägarnas gemensamma angelägenheter i en b. fastställdes i en byordning. Detta bruk infördes i Finland sedan riksdagen 1741 uppgjort ett projekt till allmän byordning, som genom ett kungligt brev 1742 framställdes till allmän efterföljd. Från denna tid fram till slutet av 1800-t. antogs många byordningar i Finland, särskilt i Södra Österbotten, Satakunta och v. Tavastland. De fastställdes av häradsrätterna, länsstyrelserna eller senaten.
Dödsstöten åt det gamla bysamhället gavs slutligen av det vid mitten av 1700-t. inledda storskiftet, som upphävde det inbördes beroendet inom skifteslaget (=byn). En b. har numera betydelse främst vid bestämning av råskillnad och vid skifte av vattenområde. Den skiftesrättsliga b. bör skiljas från den kamerala b., till vilken flera byar av den förstnämnda typen kan hänföras för olika administrativa ändamål. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid X, art. landsby; L. Huldén: Finlandssvenska bebyggelsenamn, 2001)
-by är också den vanligaste slutleden i finlandssvenska bynamn med 520 belägg. Av dessa finns 330 i Nyland. I s. Finland är förleden ofta personsyftande: Ingvaldsby, Siggby. Detta anses vara ett medeltida drag.
Handläggningen av jordägarnas gemensamma angelägenheter i en b. fastställdes i en byordning. Detta bruk infördes i Finland sedan riksdagen 1741 uppgjort ett projekt till allmän byordning, som genom ett kungligt brev 1742 framställdes till allmän efterföljd. Från denna tid fram till slutet av 1800-t. antogs många byordningar i Finland, särskilt i Södra Österbotten, Satakunta och v. Tavastland. De fastställdes av häradsrätterna, länsstyrelserna eller senaten.
Dödsstöten åt det gamla bysamhället gavs slutligen av det vid mitten av 1700-t. inledda storskiftet, som upphävde det inbördes beroendet inom skifteslaget (=byn). En b. har numera betydelse främst vid bestämning av råskillnad och vid skifte av vattenområde. Den skiftesrättsliga b. bör skiljas från den kamerala b., till vilken flera byar av den förstnämnda typen kan hänföras för olika administrativa ändamål. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid X, art. landsby; L. Huldén: Finlandssvenska bebyggelsenamn, 2001)