Bomarsund, tidigare rysk fästning på Åland, vid norra inloppet till Lumparn. Arbetet på en fästning vid sundet mellan Vargatafjärden och Lumparn inleddes redan på Alexander I:s tid, men började forceras först på 1830-t. Vid sundet anlades en stor befäst kasern i två våningar; denna granitoval var beräknad för 88 kanoner och avsedd att härbärgera 2 500 man. Breda vägar byggdes upp mot höjderna i närheten, där två torn (Brännklintsbasen och Notviksbasen) för ett 30-t. kanoner vartdera byggdes. Ett tredje kasematterat torn uppfördes mittemot på Prästölandet. Vid Krimkrigets utbrott 1854 var fästningen knappt halvfärdig.
I skydd av fästningen, vars besättning uppgick till 2 300 man, till en del finländska trupper, uppstod ett litet stadsliknande samhälle, Skarpans, med postkontor, kanslibyggnader, butiker, m.m. V. om fästningen anlades fr.o.m. 1845 den s.k. Förstaden, där befälet och civila ämbetsmän liksom i Skarpans byggde sig egna villor.
B. anfölls och bombarderades i början av augusti 1854 av en engelsk-fransk eskader, samtidigt som en fransk expeditionskår på 12 000 man landsattes och inneslöt fästet. Försvararna satte genast eld på den civila bebyggelsen, som totalförstördes. Sedan de båda tornen åt landsidan skadats svårt och kärnfästningen lidit en del skador, kapitulerade kommendanten, general Bodisco, 16/8 efter fem dagars kamp. Basen på Prästölandet gav upp samma eftermiddag. Efter kapitulationen fördes 1 700 man i krigsfångenskap till England och Frankrike. Fästningsverken minerades därefter och sprängdes 2/9; i dag kvarstår endast rester av murarna. Som ett resultat av detta är Åland fortfarande demilitariserat. I fredsfördraget intogs nämligen en bestämmelse, som förbjöd Ålandsöarnas befästande för all framtid, det s.k. Ålandsservitutet (Ålandskonventionen).
Kärnfästningen utgör numera ett populärt utflyktsmål. Notvikstornet har även använts för friluftsteater. B:s gård på ca 400 ha är en av de största sammanhängande landskapsägda egendomarna på Åland. 2002 grundades Bomarsundssällskapet, vars syfte i första hand är att sprida kunskap om B:s historia och om den ryska tiden i Ålands historia. Sällskapet strävar efter att bekantgöra B. som ett av Ålands viktigaste fornminnen i en naturskön, delvis orörd omgivning. (H. Schulman, Händelserna i Finland under Krimkriget, 1905; M. Borodkin, Kriget vid Finlands kuster, 1905; Suomenlahden rauniolinnat, 1977; M. Isaksson, Kring B., 1981; M. Ullman, Från B. till Sveaborg och Kronstadt, 1995)
Av fästningen återstår endast rester, men den intar en central plats i åländsk historia som upphovet till örikets demilitariserade status. Foto: Schildts bildarkiv, K. Nyström.
I skydd av fästningen, vars besättning uppgick till 2 300 man, till en del finländska trupper, uppstod ett litet stadsliknande samhälle, Skarpans, med postkontor, kanslibyggnader, butiker, m.m. V. om fästningen anlades fr.o.m. 1845 den s.k. Förstaden, där befälet och civila ämbetsmän liksom i Skarpans byggde sig egna villor.
B. anfölls och bombarderades i början av augusti 1854 av en engelsk-fransk eskader, samtidigt som en fransk expeditionskår på 12 000 man landsattes och inneslöt fästet. Försvararna satte genast eld på den civila bebyggelsen, som totalförstördes. Sedan de båda tornen åt landsidan skadats svårt och kärnfästningen lidit en del skador, kapitulerade kommendanten, general Bodisco, 16/8 efter fem dagars kamp. Basen på Prästölandet gav upp samma eftermiddag. Efter kapitulationen fördes 1 700 man i krigsfångenskap till England och Frankrike. Fästningsverken minerades därefter och sprängdes 2/9; i dag kvarstår endast rester av murarna. Som ett resultat av detta är Åland fortfarande demilitariserat. I fredsfördraget intogs nämligen en bestämmelse, som förbjöd Ålandsöarnas befästande för all framtid, det s.k. Ålandsservitutet (Ålandskonventionen).
Kärnfästningen utgör numera ett populärt utflyktsmål. Notvikstornet har även använts för friluftsteater. B:s gård på ca 400 ha är en av de största sammanhängande landskapsägda egendomarna på Åland. 2002 grundades Bomarsundssällskapet, vars syfte i första hand är att sprida kunskap om B:s historia och om den ryska tiden i Ålands historia. Sällskapet strävar efter att bekantgöra B. som ett av Ålands viktigaste fornminnen i en naturskön, delvis orörd omgivning. (H. Schulman, Händelserna i Finland under Krimkriget, 1905; M. Borodkin, Kriget vid Finlands kuster, 1905; Suomenlahden rauniolinnat, 1977; M. Isaksson, Kring B., 1981; M. Ullman, Från B. till Sveaborg och Kronstadt, 1995)
Av fästningen återstår endast rester, men den intar en central plats i åländsk historia som upphovet till örikets demilitariserade status. Foto: Schildts bildarkiv, K. Nyström.