barnskydd, samhällets vård av barn och ungdom. B. regleras främst genom 1983 års barnskyddslag, enligt vilken barn har rätt till en trygg och stimulerande uppväxtmiljö samt till en harmonisk och mångsidig utveckling. Som barn avses i lagen person som inte fyllt 18 år och som ung person den som inte fyllt 21 år.
Varje kommun skall enligt barnskyddslagen se till att b. till sin innebörd och omfattning ordnas så som behovet i kommunen förutsätter. Socialnämnden godkänner de allmänna grunderna och anvisningarna för ordnandet och utvecklandet av det under nämnden lydande b. Socialnämnden och de övriga kommunala myndigheterna skall ge akt på och utveckla barns och unga personers uppväxtförhållanden samt stödja vårdnadshavarna i deras uppfostrargärning. Kommunen är även ansvarig för det familje- och individinriktade b., som kan omfatta stödåtgärder inom öppen vård, omhändertagande och vård utom hemmet samt eftervård.
I äldre tider var all omsorg en angelägenhet för församlingarna, som bl.a. upprätthöll de fåtaliga barnhemmen. Det värdsliga samhället kom genom 1852 års fattigvårdsförordning in i bilden även när det gällde vården av barn och unga. Välgörenhet som utövades av bl.a. fruntimmersföreningar spelade länge en viss roll för vanlottade barns rent fysiska överlevnad. Den första barnskyddsnämnden tillsattes 1899 i Hfrs, och året innan hade lagen om förmynderskap slagit fast föräldrarnas rättigheter och skyldigheter gentemot sina barn. 1936 stiftades den första barnskyddslagen, som var i kraft i nästan ett halvt sekel, fram till 1984. Inom barnomsorgen arbetar fortfarande ett stort antal privata organisationer, bl.a. Barnavårdsföreningen i Finland, Stiftelsen Barnens dag, Centralförbundet för barnskydd, Samfundet Folkhälsan, föreningen Parasta lapsille, Rädda barnen och Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne (Renlund, Herman). (A. von Bonsdorff, Lastensuojelu ja sen historiallinen kehitys, 1923; S. Mahkonen, Köyhä lapsi. Selvitys lastensuojelulainsäädännön historiasta 1849-1936, 1974; M. Mikkola, Lastensuojelu, 1994; K. Liljeberg, Yks pari kenkiä: käytännön lastensuojelutyötä sodanjälkeisessä Suomessa, 1994; Näkökulmia lastensuojeluun, red. P. Virtanen, 1995; E. Saurama, Vastoin vanhempien tahtoa, 2002)
Varje kommun skall enligt barnskyddslagen se till att b. till sin innebörd och omfattning ordnas så som behovet i kommunen förutsätter. Socialnämnden godkänner de allmänna grunderna och anvisningarna för ordnandet och utvecklandet av det under nämnden lydande b. Socialnämnden och de övriga kommunala myndigheterna skall ge akt på och utveckla barns och unga personers uppväxtförhållanden samt stödja vårdnadshavarna i deras uppfostrargärning. Kommunen är även ansvarig för det familje- och individinriktade b., som kan omfatta stödåtgärder inom öppen vård, omhändertagande och vård utom hemmet samt eftervård.
I äldre tider var all omsorg en angelägenhet för församlingarna, som bl.a. upprätthöll de fåtaliga barnhemmen. Det värdsliga samhället kom genom 1852 års fattigvårdsförordning in i bilden även när det gällde vården av barn och unga. Välgörenhet som utövades av bl.a. fruntimmersföreningar spelade länge en viss roll för vanlottade barns rent fysiska överlevnad. Den första barnskyddsnämnden tillsattes 1899 i Hfrs, och året innan hade lagen om förmynderskap slagit fast föräldrarnas rättigheter och skyldigheter gentemot sina barn. 1936 stiftades den första barnskyddslagen, som var i kraft i nästan ett halvt sekel, fram till 1984. Inom barnomsorgen arbetar fortfarande ett stort antal privata organisationer, bl.a. Barnavårdsföreningen i Finland, Stiftelsen Barnens dag, Centralförbundet för barnskydd, Samfundet Folkhälsan, föreningen Parasta lapsille, Rädda barnen och Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne (Renlund, Herman). (A. von Bonsdorff, Lastensuojelu ja sen historiallinen kehitys, 1923; S. Mahkonen, Köyhä lapsi. Selvitys lastensuojelulainsäädännön historiasta 1849-1936, 1974; M. Mikkola, Lastensuojelu, 1994; K. Liljeberg, Yks pari kenkiä: käytännön lastensuojelutyötä sodanjälkeisessä Suomessa, 1994; Näkökulmia lastensuojeluun, red. P. Virtanen, 1995; E. Saurama, Vastoin vanhempien tahtoa, 2002)