Avellan, släkt, vars stamfar var en bonde från Kiukais i slutet av 1600-t. Han uppges ha gett namnet Avellanus (efter en på gårdsplanen växande hasselbuske, Corylus avellana) åt en av sina söner, då denne stod i beråd att beträda den lärda banan. Släkten levde intill sen tid huvudsakligen i s.v. Finland. Bland dess medlemmar märks professorn i historia vid Åbo Akademi från 1812 Johan Henrik Avellan (1773-1832). Hans son, den religiöse skriftställaren Herman Avellan (1820-1912), innehade olika befattningar inom lots- och tullverken.
Till en annan släktgren hörde språkforskaren Gustaf Adolf Avellan (1785-1859), som engagerade sig i den s. k. dialektstriden, vilken gällde finska språkriktighetsfrågor, och bl.a. skrev Reflexioner öfver engelska språkets upphof och bildning samt förhållande till andra europeiska tungomål (1827), det första i Finland utgivna nyfilologiska arbetet. Son till honom var Edvin Avellan (1830-1912), en av det finska partiets förgrundsgestalter i borgarståndet vid lantdagarna 1877-1900. En kusins sonson till ovannämnde Gustaf Adolf Avellan, Teodor Kristian Avellan (1839-1916), gick 1855 in vid ryska flottan och avancerade 1891 till konteramiral. Han blev 1893 chef för den ryska medelhavseskadern, med vilken han s.å. anlöpte Toulon (under ett besök i Paris hyllades han jämte eskort entusiastiskt, något som betraktades som en bekräftelse på den då ännu inte proklamerade fransk-ryska alliansen); blev 1896 chef för amiralstaben och 1903 kejserlig generaladjutant och marinminister.
Bland övriga släktmedlemmar märks skådespelerskan Kaarola Aleksandra Avellan, som 1876-87 var knuten till Finska teatern och därefter förestod dess elevskola till 1904, och tandläkaren August Hjalmar Avellan (1872-1919), den första i Finland som vann odontologie doktors grad (1917). (H. Lindberg, G. A. Avellan såsom nyfilolog, öfversättare och diktare, 1929; L. Sandelin, Edvin Avellan, 1931)