almanacka. Dagens a. bygger på orientalisk, astronomisk-medicinsk kunskap och på den katolska kyrkans helgonkalendrar. Den äldsta tryckta a. är tysk från 1448, den tidigaste svenska bär årtalet 1585. Sigfrid Aronus Forsius är den förste finländare som gett ut a. Exemplar finns bevarade för åren 1608-1623. De kom ut på svenska i Stockholm och var avsedda för hela riket.
1705 sammanställde professor Laurentius Tammelin vid Åbo akademi den första finska a. Under 1600-t. och fram till 1749 gavs det endast periodvis ut svenska parallellutgåvor i Finland, också i den finska utgivningen förekom avbrott, bl.a. under stora ofreden.
1749 tilldelades Kungl. vetenskapsakademien privilegiet att utge a. i svenska riket. Sedan Finland 1809 förenats med Ryssland, överfördes ensamrätten i fråga om svenska och finska a. för landet på Åbo akademi. Med akademiens svenska utgåva för 1810 inleddes den serie av den s.k. grå folkalmanackan som publiceras än i dag. Den motsvarande finska har gula pärmar. De astronomiska uppgifterna angavs först enligt Åbo horisont men fr.o.m. 1833 enligt Hfrs, sedan akademien flyttat till den nya huvudstaden och bytt namn till Kejserliga Alexanders-Universitetet, senare Helsingfors universitet.
Numera informerar a. om bl.a. solens upp- och nedgång i Hfrs, Jyväskylä, Uleåborg, Sodankylä och Utsjoki. Universitetet har aktionerat ut förlagsrätten. Förläggare genom tiderna har varit bl.a. J.C. Frenckell & Son, Weilin & Göös och Ajasto Oy.
Almanacksprivilegiet upphörde i Finland 1995; monopol är inte förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning. Förläggare, också utländska, har därmed kunnat komma in på den finländska almanacksmarknaden. Upphovsrätten till a:s namnlängd tillhör enligt domstolsbeslut likväl Helsingfors universitet, som inrättat en almanacksbyrå (Almanakkatoimisto) med uppgift att koordinera information om och forskning kring a. Universitetet ger också ut en namnsdagsalmanacka, som sedan 1997 är trespråkig (finska, svenska, samiska) och innehåller fyra namnlängder: den finska, finlandssvenska, samiska och den ortodoxa kyrkans. (H. Oja, Aikakirja, 1999; Från Adam till My. Ett färggrant knippe namn, 1999) (Marianne Blomqvist)
1705 sammanställde professor Laurentius Tammelin vid Åbo akademi den första finska a. Under 1600-t. och fram till 1749 gavs det endast periodvis ut svenska parallellutgåvor i Finland, också i den finska utgivningen förekom avbrott, bl.a. under stora ofreden.
1749 tilldelades Kungl. vetenskapsakademien privilegiet att utge a. i svenska riket. Sedan Finland 1809 förenats med Ryssland, överfördes ensamrätten i fråga om svenska och finska a. för landet på Åbo akademi. Med akademiens svenska utgåva för 1810 inleddes den serie av den s.k. grå folkalmanackan som publiceras än i dag. Den motsvarande finska har gula pärmar. De astronomiska uppgifterna angavs först enligt Åbo horisont men fr.o.m. 1833 enligt Hfrs, sedan akademien flyttat till den nya huvudstaden och bytt namn till Kejserliga Alexanders-Universitetet, senare Helsingfors universitet.
Numera informerar a. om bl.a. solens upp- och nedgång i Hfrs, Jyväskylä, Uleåborg, Sodankylä och Utsjoki. Universitetet har aktionerat ut förlagsrätten. Förläggare genom tiderna har varit bl.a. J.C. Frenckell & Son, Weilin & Göös och Ajasto Oy.
Almanacksprivilegiet upphörde i Finland 1995; monopol är inte förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning. Förläggare, också utländska, har därmed kunnat komma in på den finländska almanacksmarknaden. Upphovsrätten till a:s namnlängd tillhör enligt domstolsbeslut likväl Helsingfors universitet, som inrättat en almanacksbyrå (Almanakkatoimisto) med uppgift att koordinera information om och forskning kring a. Universitetet ger också ut en namnsdagsalmanacka, som sedan 1997 är trespråkig (finska, svenska, samiska) och innehåller fyra namnlängder: den finska, finlandssvenska, samiska och den ortodoxa kyrkans. (H. Oja, Aikakirja, 1999; Från Adam till My. Ett färggrant knippe namn, 1999) (Marianne Blomqvist)
almanackan. Var i äldre tider mer eller mindre den enda profana litteratur allmogen hade att tillgå och kan därför betraktas som ett embryo till den moderna facklitteraturen. Varje år ingick ett slags läsning för folket, främst artiklar som instruerade bonden i odlandets svåra konst. Foto: Schildts bildarkiv.