ämnesföreningar, sammanslutningar enligt läroämne eller disciplin för studenterna vid universitet och högskolor. Ämnesföreningarnas huvudsakliga uppgift är att sköta den gemensamma intressebevakningen samt att ordna gemensamt program för studenterna.
Föregångare till ä. var de studentfakulteter vilka uppkom som en följd av förändringarna i Kejserliga Alexanders-universitetets stadgar 1852, då det stipulerades att alla lärare och studenter skulle tillhöra dessa organisationer, vars uppgift det var att förbättra de båda gruppernas interna relationer genom att erbjuda möjlighet till diskussion och samvaro, understöda studentmedlemmarnas studiemöjligheter samt att övervaka och förbättra deras sociala och kristliga utveckling.
Den första moderna ä. vid Helsingfors universitet tillkom 1919, då man grundade föreningen för svenskspråkiga studenter vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, Agroforst. Därefter följde Svenska naturvetarklubben (1920), Helsingin yliopiston kemistit (1927) och Kemistklubben (1931, Spektrum fr.o.m 1961). På 1930-t. poängterade man ä:s sociala och kollegiala natur i samband med grundandet av ett flertal föreningar kring läroämnen vilka saknade en traditionellt stark yrkesidentitet. Efter andra världskriget ökade ä. starkt i antal.
Ä. är betydligt yngre sammanslutningar än de traditionella och tvärvetenskapliga studentnationerna, men de har fått en betydligt större utbredning eftersom nästan varje läroämne vid universiteten och högskolorna har en egen förening, och nya uppkommer i och med att nya magistersprogram introduceras. Ä:s storlek kan variera kraftigt, omfattande allting från föreningar med några tiotals medlemmar till föreningar som omfattar hela fakulteter. Ä. vid tekniska högskolor går oftast under benämningen "gille". (M. Klinge, Studenter och idéer, 2 bd, 1969; M. Klinge/L. Kolbe, Suomen ylioppilas, 1991; L. Kolbe, Sivistyneistön rooli, 1993) (Kristoffer Meinander)
Föregångare till ä. var de studentfakulteter vilka uppkom som en följd av förändringarna i Kejserliga Alexanders-universitetets stadgar 1852, då det stipulerades att alla lärare och studenter skulle tillhöra dessa organisationer, vars uppgift det var att förbättra de båda gruppernas interna relationer genom att erbjuda möjlighet till diskussion och samvaro, understöda studentmedlemmarnas studiemöjligheter samt att övervaka och förbättra deras sociala och kristliga utveckling.
Den första moderna ä. vid Helsingfors universitet tillkom 1919, då man grundade föreningen för svenskspråkiga studenter vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, Agroforst. Därefter följde Svenska naturvetarklubben (1920), Helsingin yliopiston kemistit (1927) och Kemistklubben (1931, Spektrum fr.o.m 1961). På 1930-t. poängterade man ä:s sociala och kollegiala natur i samband med grundandet av ett flertal föreningar kring läroämnen vilka saknade en traditionellt stark yrkesidentitet. Efter andra världskriget ökade ä. starkt i antal.
Ä. är betydligt yngre sammanslutningar än de traditionella och tvärvetenskapliga studentnationerna, men de har fått en betydligt större utbredning eftersom nästan varje läroämne vid universiteten och högskolorna har en egen förening, och nya uppkommer i och med att nya magistersprogram introduceras. Ä:s storlek kan variera kraftigt, omfattande allting från föreningar med några tiotals medlemmar till föreningar som omfattar hela fakulteter. Ä. vid tekniska högskolor går oftast under benämningen "gille". (M. Klinge, Studenter och idéer, 2 bd, 1969; M. Klinge/L. Kolbe, Suomen ylioppilas, 1991; L. Kolbe, Sivistyneistön rooli, 1993) (Kristoffer Meinander)