adel, samhällsklass eller stånd, som äger lagstadgade (ärftliga) företräden, i ett mer utvecklat samhällsskick politiska och sociala rättigheter, ofta förenade med titlar och heraldisk vapensköld. Många olika faktorer har betingat uppkomsten av en adel, bl.a. kungatjänst och jordegendom. Former av adelskap kan spåras hos de flesta folk.
Också i Sverige fanns tidigt en storbondeklass, ett slags adel. Från mitten av 1200-talet bildade medlemmarna i kungens hird en tjänstemannaklass, som gjorde vapentjänst till häst, rusttjänst. Alsnö omdiskuterade stadga från 1279, som tillerkände skattefrihet (frälse) åt den som fullgjorde krigstjänst till häst, är den första lag som skiljer "adeln" från det övriga folket. Till Finland kom institutionen långsamt med den svenska erövringen av landet. Den finländska adeln har till 1809 gemensam historia med den svenska. Den äldsta fortlevande inhemska adelsätten är släkten Blåfield, som räknar sina anor från 1476.
Ett särdrag för Finland var den låg- och halvadel, som under medeltiden talrikt förekom i landet. Den hade uppkommit bl.a. p.g.a. förmåner som beviljats för insatser inom gränsförsvaret. En sådan gränsadel utgjorde den knapadel som i början av nya tiden bodde i Veckelax. Knapadeln var på 1500-t. även företrädd bl.a. i Pargas (t.ex. Attu).
Storhetstiden för adeln i svenska riket inföll under stormaktstidens förra del på 1600-talet, då ståndets inflytande växte bl.a. p.g.a. frikostigt utdelade förläningar (länsväsen), större åt högadeln (friherre, greve), och mindre åt den obetitlade a.
Karl IX:s stora reduktion bröt högadelns välde, medan frihetstidens byråkratiska statsskick i viss mån medförde ökad makt för lågadeln. Ett finländskt riddarhus inrättades 1818; dess medlemmar utgjorde ett särskilt stånd i lantdagen, ridderskapet och adeln, till 1906, då ståndsrepresentationen avskaffades. Den siste som adlades i Finland var ministerstatssekreteraren August Langhoff, som 1912 upphöjdes i friherrligt stånd.
Sedan 1919 har Finlands adel inte längre några särrättigheter, men en riddarhusordning, utfärdad hösten 1918, är fortfarande i kraft. Formellt upphävdes ståndsprivilegierna, inklusive ridderskapets och adelns privilegier av 1723, slutgiltigt genom en lag så sent som 1995.
Den huvudsakligen svenskspråkiga, på Riddarhuset inskrivna finländska adeln omfattade 2001 6 800 personer, fördelade på 4 grevliga, 25 friherrliga och 119 adliga (titellösa) ätter. De talrikaste finländska adelsätterna är Schauman, Ehrnrooth och Aminoff. Finlands adelsförbund (Hfrs, fi. Suomen aatelisliitto, gr. 1925), är en ideell förening med välgörenhet och social verksamhet på programmet. Antalet medlemmar är ca 800 (2001).
De fortlevande ätterna är förtecknade i Finlands adelskalender, som utkommer periodiskt sedan 1858. Finländska adelstitlar är greve och friherre. Baron förekommer som tilltalsord för friherre, medan friherrinna tilltalas friherrinna. Endast en furstlig ätt, den Menschikoffska (Menschikoff, A.S.), numera utdöd, har funnits. (P.O. v. Törne, Finlands riddarhus 1818-1918, 2 bd, 1928-35; M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat, 2 bd, 1950-60; V. Niitemaa, Adel und Lehnswesen in Finnland, 1963; E. Anthoni, Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, 1970; I. Raunio, Adlercreutzeista Österbladheihin. Suomen säätyläistön historia, 2000; F.O. Wasastjerna, Ättartaflor öfver den på Finlands riddarhus introducerade adeln, 1879-83; J. Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, 1909-16; T. Carpelan, Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna, efter 1809 adlade, naturaliserade el. adopterade ätterna, 1937-42; Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna, I-III, Personregister, 1954-66)
Också i Sverige fanns tidigt en storbondeklass, ett slags adel. Från mitten av 1200-talet bildade medlemmarna i kungens hird en tjänstemannaklass, som gjorde vapentjänst till häst, rusttjänst. Alsnö omdiskuterade stadga från 1279, som tillerkände skattefrihet (frälse) åt den som fullgjorde krigstjänst till häst, är den första lag som skiljer "adeln" från det övriga folket. Till Finland kom institutionen långsamt med den svenska erövringen av landet. Den finländska adeln har till 1809 gemensam historia med den svenska. Den äldsta fortlevande inhemska adelsätten är släkten Blåfield, som räknar sina anor från 1476.
Ett särdrag för Finland var den låg- och halvadel, som under medeltiden talrikt förekom i landet. Den hade uppkommit bl.a. p.g.a. förmåner som beviljats för insatser inom gränsförsvaret. En sådan gränsadel utgjorde den knapadel som i början av nya tiden bodde i Veckelax. Knapadeln var på 1500-t. även företrädd bl.a. i Pargas (t.ex. Attu).
Storhetstiden för adeln i svenska riket inföll under stormaktstidens förra del på 1600-talet, då ståndets inflytande växte bl.a. p.g.a. frikostigt utdelade förläningar (länsväsen), större åt högadeln (friherre, greve), och mindre åt den obetitlade a.
Karl IX:s stora reduktion bröt högadelns välde, medan frihetstidens byråkratiska statsskick i viss mån medförde ökad makt för lågadeln. Ett finländskt riddarhus inrättades 1818; dess medlemmar utgjorde ett särskilt stånd i lantdagen, ridderskapet och adeln, till 1906, då ståndsrepresentationen avskaffades. Den siste som adlades i Finland var ministerstatssekreteraren August Langhoff, som 1912 upphöjdes i friherrligt stånd.
Sedan 1919 har Finlands adel inte längre några särrättigheter, men en riddarhusordning, utfärdad hösten 1918, är fortfarande i kraft. Formellt upphävdes ståndsprivilegierna, inklusive ridderskapets och adelns privilegier av 1723, slutgiltigt genom en lag så sent som 1995.
Den huvudsakligen svenskspråkiga, på Riddarhuset inskrivna finländska adeln omfattade 2001 6 800 personer, fördelade på 4 grevliga, 25 friherrliga och 119 adliga (titellösa) ätter. De talrikaste finländska adelsätterna är Schauman, Ehrnrooth och Aminoff. Finlands adelsförbund (Hfrs, fi. Suomen aatelisliitto, gr. 1925), är en ideell förening med välgörenhet och social verksamhet på programmet. Antalet medlemmar är ca 800 (2001).
De fortlevande ätterna är förtecknade i Finlands adelskalender, som utkommer periodiskt sedan 1858. Finländska adelstitlar är greve och friherre. Baron förekommer som tilltalsord för friherre, medan friherrinna tilltalas friherrinna. Endast en furstlig ätt, den Menschikoffska (Menschikoff, A.S.), numera utdöd, har funnits. (P.O. v. Törne, Finlands riddarhus 1818-1918, 2 bd, 1928-35; M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat, 2 bd, 1950-60; V. Niitemaa, Adel und Lehnswesen in Finnland, 1963; E. Anthoni, Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, 1970; I. Raunio, Adlercreutzeista Österbladheihin. Suomen säätyläistön historia, 2000; F.O. Wasastjerna, Ättartaflor öfver den på Finlands riddarhus introducerade adeln, 1879-83; J. Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, 1909-16; T. Carpelan, Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna, efter 1809 adlade, naturaliserade el. adopterade ätterna, 1937-42; Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna, I-III, Personregister, 1954-66)
adel. Adelsvapen i Borgå domkyrka. Dessa målade vapensköldar av trä var begravningsvapen som fästes vid kistan och efter jordfästningen i kyrkan hängdes upp på kyrkväggen, en sed som upphörde mot slutet av 1600-talet. Foto: Sakari Niemi.