vinterkriget Tillbaka

vinterkriget, kriget mellan Finland och Sovjetunionen vintern 1939-40. Kriget hade sin huvudsakliga bakgrund i det hot Nazityskland representerade för Sovjetunionen; redan 1938 inleddes sovjetiska sonderingar som syftade till att trygga gränsen mot Finland, vilken löpte endast några mil från Leningrad. I det hemliga tilläggsavtal som fogades till den s.k. Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939 hänfördes Finland till den ryska intressesfären. Vid de förhandlingar som ägde rum i Moskva från 12/10 till mitten av november 1939 krävde Sovjetunionen att gränsen på Karelska näset skulle förskjutas mot n.v. till höjden av Björkö, att Finland skulle avstå från utöarna i Finska viken och arrendera ut Hangö som flottbas. I gengäld erbjöds ett dubbelt större område i Östkarelen.

Förhandlingarna ledde dock inte till resultat. Efter ett gränsintermezzo, de s.k. Mainilaskotten, framfördes 26/11 från sovjetiskt håll beskyllningen att man genom artilleribeskjutning åsamkat Röda armén förluster i byn Mainila på Karelska näset. Den finländsk-sovjetiska nonaggressionspakten från 1932 sades upp 28/11, och följande dag bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna.

Trots att mytbildning om motsatsen har förekommit, hade Finland det starkaste försvaret i Norden inför kriget. De militära styrkeförhållandena var i alla fall kraftigt till Finlands nackdel; överbefälhavaren, fältmarskalk Gustaf Mannerheim, kunde på grund av brist på infanterivapen sätta in endast ca 275 000 man (i slutet av kriget 350 000) och förfogade över praktiskt taget inga reserver, medan motståndaren till en början anföll med ca 500 000 man och senare erhöll förstärkning av friska trupper. Särskilt förkrossande var den sovjetiska övermakten i fråga om artilleri och pansar; Sovjetunionen hade dessutom luftherraväldet under hela kriget. Till sjöss kunde Sovjetunionen inte till fullo utnyttja sin överlägsenhet, beroende på isförhållandena och det starka finländska kustartilleriet, som tillfogade angriparen förluster vid Russarö och Utö.

På morgonen 30/11 1939 gick Sovjetunionen till angrepp på Karelska näset och på flera ställen utmed den långa ödemarksgränsen n. om Ladoga; samtidigt riktades flygangrepp mot en mängd orter i landet. Befolkningen i den s.k. Hyrsyläkröken som inte hann fly tillfångatogs av Röda armén. Sedan gränsorten Terijoki erövrats, slöt Sovjetunionen en vänskaps- och biståndspakt med den s.k. Demokratiska republiken Finland, vars regering bestod av finländska emigrantkommunister med O.V. Kuusinen i spetsen.

Efter en veckas strider hade de sovjetiska trupperna avancerat fram till den finländska huvudförsvarslinjen på Karelska näset (Mannerheimlinjen), men på de nordliga fronterna tedde sig läget betydligt farligare; ryska trupper hade ställvis trängt djupt in i landet och hotade kringgå Ladoga samt skära av Finland på mitten genom framryckning till Torne älv.

På Karelska näset utkämpades under den första krigsmånaden de hårdaste striderna vid Taipale nära Vuoksens utlopp i Ladoga, där överlägsna sovjetiska styrkor i tre repriser (6-7/12, 15-17/12 och 25-26/12) sökte åstadkomma ett genombrott; därefter försköts tyngdpunkten till Summa vid vägen till Viborg. N. om Ladoga stoppades den sovjetiska framryckningen vid Kollaa, medan en betydande finländsk seger vanns vid Tolvajärvi. Ännu större framgång hade den finländska "mottitaktiken" (motti) i ödemarkskriget på de nordliga frontavsnitten (se bl.a. Kuhmo, Salla och Suomussalmi), där de finländska skidtrupperna kunde stycka upp de anfallande motoriserade kolonnerna, som var bundna till vägarna. Genom segrarna erhölls även ett rikt krigsbyte, vilket hade en viss betydelse för den bristfälligt utrustade finländska armén. Omfattande inringningsoperationer i Ladogakarelen ledde på samma sätt till likvidering av den s.k. generalsmottin vid Lemetti i Impilax 29/2 1940, medan en stor motti vid Kitelä höll stånd till krigets slut.

Sedan faran för ögonblicket avvärjts, inleddes 23/12 på Karelska näset en finländsk motoffensiv, som dock inte fick avsett resultat. Efter en månads förberedelser inledde Sovjetunionen med friska trupper en storoffensiv på bred front på Karelska näset och lyckades 12/2 1940 strax ö. om Summa bryta igenom den finländska linjen, som därefter flyttades 5-20 km bakåt till en obefäst linje. Denna måste uppges i slutet av februari, och därefter gick fronten på Karelska näset från Viborg till Vuoksen. Vid månadsskiftet februari-mars överskred ryssarna på isen Viborgska viken och skapade ett brohuvud på n. stranden. Anfallet kunde avvärjas delvis tack vare de trupper som sändes söderut sedan Svenska frivilligkåren (svenska frivilliga) i slutet av februari hade övertagit ansvaret för hela n. Finlands försvar.

I denna kritiska situation inleddes i Moskva fredsunderhandlingar, som från finländsk sida leddes av statsminister Risto Ryti. Till Sovjetunionens villighet att förhandla bidrog otvivelaktigt ett västmaktserbjudande att sända en brittisk-fransk expeditionskår till Finlands undsättning. Om anbudet hade antagits, hade Sovjetunionen indragits i krig med Storbritannien och Frankrike. Västmakterna ville främst få fast fot i Norden och därmed behärska de svenska malmfälten, som var av stor betydelse för Tyskland. Den osäkerhet som rådde om den utlovade hjälpens storlek och kvalitet samt Sveriges och Norges kategoriska vägran att bevilja transitering för undsättningskåren förmådde slutligen den finländska regeringen att gå med på de sovjetiska fredsvillkoren, trots att de uppfattades som ytterst hårda. Detta var ett avgörande av världshistorisk vidd, eftersom ett finländskt accepterande av västmakternas erbjudande hade gett helt annorlunda konstellationer under andra världskriget i fortsättningen.

I Moskvafreden, som undertecknades 12/3 1940 (fientligheterna inställdes en dag senare), avträddes hela Karelska näset med Viborg, Ladogakarelen med Kexholm och Sordavala, utöarna i Finska viken, ett område i Salla och Kuusamo samt en del av Fiskarhalvön vid Norra ishavet. Dessutom utarrenderades Hangö udd till Sovjetunionen på trettio år (Hangö arrendeområde), vartill Finland förpliktades att snarast möjligt bygga en järnväg från Kemijärvi till östgränsen och det sovjetiska järnvägsnätet.

Finlands tappra kamp mot övermakten hade väckt en hel världs sympati och beundran. Nationernas förbund förklarade i december 1939 Sovjetunionen som angripare och uteslöt landet ur förbundet samt uppmanade medlemsstaterna att lämna Finland materiell och humanitär hjälp. Särskilt från Sverige fick Finland ett omfattande materiellt bistånd, som även innefattade vapen, organiserat bl.a. genom Centrala finlandshjälpen. Sverige vägrade att lämna officiellt militärt bistånd, men tillät att en svensk frivilligkår på drygt åttatusen man utrustades; därtill anlände bl.a. norska, danska, nordamerikanska och brittiska frivilliga till Finland för att delta i v. Svenska regeringen förmedlade även den första förhandlingskontakten med Sovjetunionen genom den sovjetiska ambassadören i Stockholm, Alexandra Kollontaj.

Näst Sverige stod Italien för det kännbaraste biståndet, bl.a. i form av vapen (Fiat-jaktplan m.m.) till ett värde av 4,6 mrd mk i dåtida mynt. Mussolini företrädde under v. en diametralt motsatt linje än Tyskland, som förhöll sig ytterst kallsinnigt och uppmanade Finland att sluta fred så snart som möjligt. Vissa historiker (Heikki Ylikangas m.fl.) har hävdat att det var ett tyskt löfte om snar kompensation "med råge" som förmådde den finländska ledningen att gå med på freden. Denna blev svår med upprepade sovjetiska trakasserier (mellankrigsperioden), vilket drev Finland i händerna på Tyskland.

Landavträdelserna innebar att drygt var tionde finländare blev hemlös (förflyttad befolkning) och att omkring en tiondedel av odlingsjorden, industrin och skogstillgångarna gick förlorade. Kriget hade kostat Finland 25 000 döda (på slagfältet stupade 23 157) och 45 000 sårade, av vilka ca 10 000 fick bestående invaliditet (de sovjetiska förlusterna i människoliv var flera gånger större). Den nationella enighet som manifesterades under de hundra dagarna av kamp har senare ofta med ett nostalgiskt tonfall kallats "vinterkrigets anda".

Sovjetledningen hade uppenbarligen räknat med att de samhälleliga motsättningarna i Finland skulle underlätta fälttåget. För Sovjetunionen innebar v. en svår prestigeförlust, men det gav samtidigt värdefulla erfarenheter, som kunde utnyttjas senare under andra världskriget. - Kriget behandlas även under de olika truppslagen, se artilleri, flygvapnet, infanteri, marinen, pansartrupper etc. En synnerligen rik litteratur har uppstått om v., vilket framgår bl.a. av nedanstående förteckning. (Talvisodan historia I-IV, 1977-79; Suomi taisteli 1-2, red. J.L. Mäkelä, 1977-78; H. Mörne, Ärans vinter, 1940; G. Johansson, Vi ville inte dö, 1940; Finland i krig, red. T. Rautavaara/J. Konkka, 1940; E.A. Pulli, Sota Pohjan perillä, 1940, nytr. 1983; W.E. Tuompo/V.A.M. Karikoski, Ära - fädernesland, 1942; V.A. Järvinen, Finsk och rysk taktik under v., 1948; H. Öhqvist, Vinterkriget 1939-40 ur min synvinkel, 1949; V. Tanner, Finlands väg 1939-40, 1950; J. Niukkanen, Försvarsminister under vinterkriget, 1951; E. Carlquist, Solidaritet på prov, 1951; W. Halsti, Talvisota 1939-40, 1955; M. Jakobson, Diplomaattien talvisota, 1955, utv. eng. övers. Finland survived, 1984; Suomi tahtoi elää I-II, red. T. Patoharju, 1955-58; A.F. Upton, Finland in crisis 1940-41, 1964, fi. övers. Välirauha, 1965; M. Aarnio, Talvisodan ihme, 1966; P. Clark, Liittoutuneet lähtevät talvisotaan, 1967; R. Seppälä, Mainilan laukaukset, 1969; K. Lehmus, Talonpoika suurten sakkilaudalla, 1969; A. Pakaslahti, Talvisodan poliittinen näytelmä, 1970; A.F. Chew, The white death, 1971; J. Nevakivi, Apua jota ei pyydetty. Liittoutuneet ja Suomen talvisota 1939-40, 1972, eng. övers. The appeal that was never made 1976, Apu jota ei annettu: länsivallat ja Suomen talvisota 1939-1940, 2000; J. Suomi, Talvisodan tausta, 1973; A. Johansson, Finlands sak, 1973; R.W. Condon, Finska v., 1973; E. Engle/L. Paananen, The Winter War, 1973; M. Julkunen, Talvisodan kuva, 1975; Talvisota, red. E. Anttala, 1975; R.O. Peltovuori, Saksa ja Suomen talvisota, 1975; M. Häikiö, Maaliskuusta maaliskuuhun. Suomi Englannin politiikassa 1939-1940, 1976; B. Laurla, Tie talvisotaan, 1978, Tie talvisodan rauhaan, 1982; S. Keränen/M. Häikiö, Kun sota syttyi, 1979; A. Persson, Finlands sak var svår, 1979; O. Palaste, Talvisodan ääniä, 1980; S. Myllyniemi, Suomi sodassa 1939-1945, 1982; Muistoja talvisodasta, 1983; K. Killinen, Miekka tuppeen: poliittisen ja sotilaallisen johdon dualismi Suomen sodissa 1939-1944, 1983; J. Brooke, Talvisodan kanarialinnut: brittivapaaehtoiset Suomessa 1940 -41, 1984; Talvisodan kirjeet, red. T. Huuhtanen, 1984; H. Metzger, Kolmannen valtakunnan edustajana talvisodan Suomessa, 1984; O. Jussila, Terijoen hallitus 1939-40, 1985; A. Juutilainen, Mottien maa: IV Armeijakunnan sota, 1985; Finland i krig 1939-1945 1, 1986, ny utv. uppl. 2001; J. Niemi, Viime sotien kirjat, 1988; S. Ahto, Talvisodan henki: mielialoja Suomessa talvella 1939-1940, 1989; L. Haataja, Kun kansa kokosi itsensä: suomalaisten talvisota, 1989, Talvisotakirja, 1999; Svenska frivilliga i Finland 1939-1944: Förbundet Svenska Finlandsfrivilliga, red. S. Claeson m.fl., 1989; Talvisota, red. P. Pesonen/K. Immonen, 1989; Talvisota: kronikka, red. E. Siilasvuo m.fl., 1989; Tuntematon talvisota: Suomi 1939-1940, red. T. Hietaniemi/L. Riska, 1989; A. Sandström, V., 1989, nyutg. 1999; J. Brooke, The volunteers: the full story of the British volunteers in Finland 1939-41, 1990; Talvisodasta jatkosotaan, red. J. Kronlund, 1991; Tuntematon sota: uusia ja yllättäviä tapahtumia talvi- ja jatkosodan vuosilta, red. M. Sinerma m.fl., 1991; V. Stepakov/D. Orehov, Paraatimarssi Suomeen: talvisota venäläisten silmin, 1992; H. Seppälä, Talvisodan venäläinen ruletti, 1992; O. Manninen, Talvisodan salatut taustat: Neuvostoliiton operatiiviset suunnitelmat 1939-1941 Suomen suunnalla, 1994, The Soviet plans for the North Western theatre of operations in 1939-1944, 2004; I. Montanelli, Sankareiden sota: Suomi 1939-40, 1995; R. Heiskanen, Talvisodan operaatioiden johtaminen ja edellytysten luominen sodankäynnille Päämajan operatiivisen osaston näkökulmasta, 1996; A. Juutilainen, Rinta rinnan: suomenruotsalaisten joukkojen sotatiet 1939 -1944, 1997; C. van Dyke, The Soviet invasion of Finland 1939-40, 1997; N.I. Bary?nikov m.fl., Yksin suurvaltaa vastassa: talvisodan poliittinen historia, 1997; S. Ahto m.fl., Talvisodan pikkujättiläinen, 1999; A. Uitto, Talvisota puna-armeijan silmin, 1999; Suomen voima talvisodassa, red. M. Palokangas m.fl., 2000; T. Strømsøe, Frivilligbevegelsen: de finlandsfrivilleges organisering, kjennetegn og innsats under Vinterkrigen 1939-1940, 2000; H. Ylikangas, Tulkintani talvisodasta, 2001; N.I. Bary?nikov/V. Bary?nikov, Terijoen hallitus: uusien asiakirjojen kertomaa, 2001; H. Rautkallio, Kansakunnan syyllisyys: talvisotaan 1939-1940, 2002; Murhenäytelmän vuorosanat: talvisodan hallituksen keskustelut, red. O. Manninen/K. Rumpunen, 2003; A. Uitto/C-F. Geust, Mannerheim-linja: talvisodan legenda, 2006; R. Edwards, White death: Russias war on Finland 1939-40, sv. övers. Finska v., 2007; P. Kanervo, Italia ja Suomen talvisota: Il Duce Mussolini "maailman urheimman kansan" apuna, 2007)
vinterkriget<i>utbrottet.jpgvinterkriget. En bomb har fallit vid busstationen i centrum av Hfrs på krigets inledningsdag 30/11 1939. Man svävade i okunnighet om vad ett modernt krig med bombflyg innebar för civilbefolkningen - en försmak hade man upplevt endast under spanska inbördeskriget - vilket innebar att denna till en början inte förstod hur den skulle förhålla sig. Foto: Museiverket.

vinterkriget15<i>cropped.jpg

Det sovjetiska fälttåget som hade förberetts länge och noga - men utgående från felaktiga premisser visavi den finländska arbetarklassen - gick ut på att Finland skulle vara erövrat till Stalins födelsedag den 21 december. Enligt planerna skulle de sovjetiska trupperna marschera till Hfrs över Karelska näset och skära av Finland på det smalaste stället i höjd med Uleåborg. Stränga order var givna att landets västgräns inte fick överskridas. Karta: Steffen Ørsted.

vinterkriget05.jpg

En fientlig kolonn har stannat för gott vid vägen i Raate i Suomussalmi i början av december 1939. Bristerna i väg- och järnvägsnätet gjorde det svårt för Röda armén, som i krigets slutskede kunde mönstra en miljon man mot Finland, att utnyttja sin överlägsenhet. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.

Vinterkriget.jpg

Fullastade hästforor på flykt undan kriget, här i dess inledningsskede på Karelska näset. Trots svåra lidanden drabbades den finländska civilbefolkningen under andra världskriget inte av stora förluster i människoliv - i motsats till soldaterna i armén. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.

Vinterkriget<i>karik</i>i<i>DailyExpress</i>MV.jpgFinlands hemliga vapen enligt Daily Express 8.2.1940. Foto: Museiverket.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
krigshistoria, vinterkriget
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Historia
Skapat 29.04.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 23.11.2016 av Lasse Sundman