Vägväsen Tillbaka

vägväsen. Vägarna i Finland är dels allmänna, dels enskilda. Av kommunerna underhållna trafikleder är i stadsplan fastställda gator (tidigare även byggnadsplanevägar). Med landsväg avses en väg som har upplåtits för allmän trafik och som ägs, upprätthålls och bekostas av staten på sätt som stadgas i 2005 års landsvägslag. Landsvägarna är beroende på sin betydelse för trafiken riksvägar, stamvägar, regionala vägar eller förbindelsevägar.

Riksvägarna betjänar långväga trafik som är riksomfattande eller rör sig över landskapsgränserna. Stamvägarna kompletterar nätet av riksvägar och betjänar trafiken inom landskapen. De regionala vägarna betjänar trafiken inom de ekonomiska regionerna och förbinder dem med riks- och stamvägar. De övriga landsvägarna är förbindelsevägar. Enligt landsvägslagen bestämmer kommunikationsministeriet därtill om vilka vägar som är stomvägar, för rikets trafik särskilt viktiga vägar.

En särskild kategori bildar de landsvägar som ingår i det internationella vägnätet, s.k. europavägar.

Om trafiken det kräver, kan allmän väg byggas som motorväg (med skilda körbanor, åtskilda av en mittremsa, utan korsande trafik i samma plan) eller motortrafikled (med endast en körbana och av synnerliga skäl även korsande trafik i samma plan). En landsväg kan även vara avsedd att användas endast på vintern (särskild vinterväg). Till en landsväg hör också färja med färjled och färjeläge. I speciella fall kan en enskild väg övertas som landsväg. Om en landsväg upphör, återgår vägområdet till de ursprungliga ägarna, om vägen inte förblir i bruk som enskild väg eller gata.

V. administreras under kommunikationsministeriet av Vägförvaltningen, vars lokala organ, vägdistrikten, ombesörjer väghållningen. Det praktiska arbetet utförs på basis av anbudstävlan av antingen det statliga Vägaffärsverket (Destia) eller av privata entreprenörer. I varje kommun på landsbygden skall finnas en av kommunfullmäktige för fyra år utsedd vägnämnd med uppgift att bl.a. avgöra tvister som uppkommer inom för enskilda vägar bildade väglag.

I Finland fanns 2005 78 189 km allmän väg, varav 8 579 km riksvägar, 4 694 km stamvägar och 28 434 km övriga landsvägar samt 36 482 km bygdevägar. Enligt landsvägslagen är sedan ingången av 2006 alla allmänna vägar landsvägar, alltså även de tidigare bygdevägarna .

Motorvägar anlades inledningsvis endast vid infarterna till större städer, men under 1990-t. och 2000-talets första decennium färdigställdes motorvägar från huvudstaden till Tfrs, Heinola och Åbo. Den totala längden motorvägar uppgick 2006 till 693 km. Av landets allmänna vägar var 2005 50 633 km (64,8 %) belagda, varav 18 730 km med permanent beläggning (asfaltbetong, grusasfaltbetong, bindning av bärlagret) och återstoden med lätt beläggning (oljegrus, bitumenemulsionsgrus). I de allmänna vägarna ingår 14 282 broar och ett drygt fyrtiotal färjleder. Under vintermånaderna dras även isvägar, som sköts av Vägförvaltningen, över insjövattnen och i skärgården; 2005 var de officiella isvägarnas längd 120 km. En av de längsta isvägarna löper från Koli till Vuonislahti över sjön Pielinen i Norra Karelen (ca 8 km). Denna isväg förkortar avståndet mellan Koli och Lieksa centrum (100 km) med drygt hälften.

Enskilda vägar. Enskilda vägar, som berörs av 1962 års lag, hålls av de fastigheter för vilka de är till nytta; graden av nytta är det viktigaste kriteriet, då väghållningsskyldigheten mellan vägens delägare skall fördelas. Vägdelägarna kan bilda ett väglag för skötseln av angelägenheter som berör vägen. Väglaget kan ingå för väghållningen nödvändiga förbindelser, anskaffa lös egendom, kära och svara. Statsbidrag som täcker 20-60 % av kostnaderna för underhållet kan utgå för enskilda vägar som är av avsevärd betydelse för samfärdseln på en viss ort. Även kommunerna bidrar till underhållskostnaderna. Den totala längden av landets enskilda vägar uppskattades 2005 till ca 350 000 km, skogsbilvägar medräknade. Det kommunala gatunätet beräknades 2005 omfatta 26 000 km.

Historia. Redan under vikingatiden torde det i landets s.v. del ha funnit något slag av regelbundet trafikerade stigar. De första riksomfattande bestämmelserna om vägunderhåll ingick i Magnus Erikssons landslag från 1350-t. I äldre tider var jordägarna skyldiga att bygga och underhålla vägar, staten trädde in som väghållare först på 1900-t.

Under medeltiden var de allmänna vägarna farbara endast till häst. En av de viktigaste medeltida vägarna i Finland var den s.k. Oxvägen, som ledde från Tavastehus genom Rengo, Somero och S:t Mårtens till Åbo. Det allmänna vägnätets längd i Finland kring 1550 har beräknats till ca 2 000 km; däri ingick bl.a. den s.k. Stora strandvägen från Åbo till Viborg, vilken betecknas som landets äldsta landsväg, i våra dagar även kallad Kungsvägen. Ett sekel senare fanns ungefär 4 000 km allmän väg. Landsvägar löpte då utmed hela västkusten, från s. Tavastland till de närmaste kuststäderna, från Viborg till Kexholm, Nyen och Nöteborg samt från Tfrs till Korsholm. De viktigaste vägarna i s. Finland var farbara med vagn.

Under gångna sekler ansågs vattenvägarna utgöra de naturligaste kommunikationslederna. Vid anläggandet av landsvägar hade strategiska och handelspolitiska synpunkter stor betydelse. Först i slutet av 1700-t. kan ett livligare intresse för vägbyggnad spåras, eftersom några huvudstråk då anlades i det inre av landet som dittills så gott som helt saknat vägar som var farbara med fordon. Under denna tid byggdes vägen Nyslott-Kuopio-Pulkkila-Uleåborg, vägen Tfrs-Gamlakarleby, vägen Tfrs-Kuopio samt en del bivägar. Vägarnas sammanlagda längd mot slutet av den svenska tiden uppskattas till ca 9 000 km. I slutet av 1800-t. var vägnätets längd ca 45 000 km, vilket avspeglar den kraftiga utvecklingen under detta sekel.

Mantalsägarnas väghållningsskyldighet bibehölls i 1734 års lag; först lagen angående vägars och broars byggande av 1883 medförde lättnader för den jordbrukande befolkningen bl.a. genom att kostnaderna till en del överfördes även på andra fastigheter och inkomsttagare.

Ett nytt skede i v:s historia började 1825, då regeringen årligen började anslå medel för vägbyggnadsarbeten. Statens andel i upprätthållandet av v. har därefter ökat successivt och slutligen blivit dominerande; viktiga milstolpar i denna utveckling har varit väglagar, som stiftades 1918, 1927 och 1954. Den sistnämnda ersattes 2006 av landsvägslagen, som dock i stort bibehöll dess principer.

Enligt 1918 års väglag (trädde i kraft 1921) underhölls landsvägarna på statens bekostnad, antingen indirekt genom kommunala vägnämnder, eller direkt (de viktigaste vägarna) genom Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medan anläggnings- och underhållskostnader för byvägarna bestreds av dem som hade behov av eller drog nytta av vägen. Beslutet att låta staten överta ansvaret för landsvägarna var unikt i hela världen. Underhållet av landsvägar, som inte togs i statens omedelbara vård, handhades till en början av privata entreprenörer som utsetts av vägnämnderna, men 1948 övertogs denna uppgift av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vägnätet, som 1925 omfattade drygt 25 000 km landsväg och ca 20 000 km byväg, var med hänsyn till motorfordonstrafikens krav undermåligt ännu långt efter andra världskriget, som vållade svårt avbräck i v:s utveckling. Vägar som kunde trafikeras året om med motorfordon fanns under tiden mellan de båda världskrigen endast i kusttrakterna och i s. Finland. Den första från början för biltrafik planerade vägen var den nya vägen Hfrs-Åbo, som blev färdig till Lojo 1935 och till ändpunkten 1941, sedan bron över Hiidenvesi blivit färdig. Den ersattes av en motorväg som byggdes i etapper under mer än ett halvsekel, mellan 1956 och 2008.

På 1920-t. erhöll avlägsna trakter i Lappland landsvägsförbindelse med det övriga Finland genom Ishavsvägen till Petsamo, som stod färdig 1931. Med stöd av en speciallag byggdes 1929-35 ca 1 500 km ny landsväg i n. Finlands och Karelens glesbygder. Kilpisjärvi längst uppe i den s.k. lapska armen förenades med rikets vägnät först under andra världskriget, då tyskarna byggde en väg från Palojoensuu till Ishavskusten vid Skibotn. Även flera andra vägar i Lappland byggdes i samarbete med tyskarna. Efter kriget dröjde det till 1953, innan iståndsättandet av gamla och byggandet av nya vägar tog fart; bl.a. den viktiga Skärgårdsvägen i Åboland byggdes dock redan på 1940-t. Genom omfattande vägbyggnadsarbeten på 1950- och 60-t., till stor del bekostade med sysselsättningsmedel, uppnådde det finländska vägnätet en tämligen tillfredsställande standard. Vägbeläggningsarbeten i större skala började utföras först på 1960-t.; sedan 1958 används därvid även s.k. oljegrus.

Till de största vägprojekt som förverkligades under decennierna efter andra världskriget hör de för industrin och turismen viktiga tvärvägarna Björneborg-Joensuu ( Insjöfinlands väg, invigd 1978) och Vasa-Joensuu (Blå vägen); båda byggdes huvudsakligen på 1970-t. Omfartsvägar, som leder trafiken förbi tätorterna, har byggts sedan slutet av 1960-t. - En systematisk vägmuseiverksamhet, som syftar till att bevara bl.a. vissa broar och vägavsnitt i ursprungligt skick, påbörjades 1980. Se även bl.a. broar, gästgiverier, skjutsväsen, tunnlar. (Suomen teiden historia, 2 bd, 1974-75; V. Wallin/Voionmaa, Suomen maantiet Ruotsin vallan aikana, 1893; U. Varjo, Über die Strassen Finnlands, 1965; M.I. Jaatinen, Tie suomalaisessa maisemassa, 1967; J. Viertola, Kustavilaisen ajan maantierakennukset, 1980; M.T. Peltonen, Liikenne Suomessa 1860-1913, 1983; J. Masonen, Hämeen härkätie: synty ja varhaisvaiheet, 1989; C.J. Gardberg, Kungsvägen från Åbo till Viborg, 1991; K. Antila, Nelostie Keski-Suomessa: talvitiesta eurooppatieksi, 1992; T. Haavisto, Kainuun kekkostiet, 1993; T. Salminen, Suuri rantatie - Stora strandvägen, 1993; M. Vikström, Skärgårdsvägen i Åboland, 1994; O. Pakarinen/M. Miettinen, Suuri Savontie, 1994; K. Antila, Pietarin ja Viipurin teillä, 1994; P. Mäkelä, Pitkoksilta pikiteille: Lapin tiepiiri 75 vuotta, 2000; Hämeen Härkätiellä, red. P. Poutanen, 2002; M. Nenonen, Lapiolinjalla: työttömät pakkotöissä 1948-1971, 2006)
Vaegvaesenvägväsen. Det finländska nätet av stomvägar, d.v.s. de viktigaste och mest belastade förbindelselederna, omfattar drygt 3 100 km. Dessa sköts och underhålls enligt högsta möjliga kvalitetskrav. För större bild, kicka på bifogad fil nedan. Karta: Arttu Paarlahti.

ishavsvagen.jpgIshavsvägen till Petsamo blev färdig 1931. Fotografiet av vägen och träbron vid Nautsi togs 1935. Foto: Museiverket, Fred Runeberg.

Innanbaeck-Stroems<i>byvaeg,</i>Ingaa.jpg

Innanbäck-Ströms byväg i Ingå. Foto: Henrik Ekberg.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
kommunalförvaltning, vägar, statsförvaltning
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Kommunal- och statsförvaltning
Skapat 27.04.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 20.04.2017 av Lasse Sundman