teater Tillbaka

teater. Direkta uppgifter om t. i Finland under medeltiden saknas, men det är troligt att prästerna framförde episoder med bibliskt innehåll inför menigheten. Påskmorgonens tilldragelser kring Kristi grav uppfördes som spel i kyrkorna. På trettondagen inföll stjärnfesten. I Åbo var det sed att upprepa stjärnspelet vid Henriksmässan 19/1, då man firade biskop Henriks minne. Bruket att bära omkring trettondagsstjärnan övertogs av barn och ungdomar, varefter seden med stjärngossar blev bestående.

Skoldramatiken vann stor utbredning i Mellaneuropa på 1500-t. sedan skolan efter reformationen övertagit kyrkans roll som bärare av teatertraditionerna. Skolelever uppförde skådespel i pedagogiskt syfte också utanför skolorna, t.ex. på marknader. Vid Åbo akademis högtidliga invigning 1640 uppförde studenterna den sedelärande komedin Studentes på latin under ledning av professor Mikael Wexonius. Tiden mellan 1760 och 1860 var de kringresande teatersällskapens tid, då svenska, tyska och ryska teatersällskap reste runt i Finland och uppträdde i torklador och sädesmagasin. För ett av de kringresande svenska sällskapen restes 1761 en teaterbarack i Åbo, vilket var den första enkom för ändamålet uppförda teaterbyggnaden i Finland.

Den förste som byggde ett teaterhus var Gustaf Bonuvier, som flyttat in från Stockholm. Han inredde först en liderbyggnad vid Nytorget i Åbo till teater och lät 1817 på egen bekostnad bygga ett teaterhus i Åbo, en rymlig träbyggnad med 700 platser. Den förstördes vid Åbo brand 1827 men ersattes 1839 av en teater i sten, ritad av stadsarkitekt P.J. Gylich med fasaderna av C.L. Engel (Åbo svenska teater).

Engels träteater, det första teaterhuset i Hfrs. Också i Hfrs uppträdde kringresande teatersällskap i början av 1800-t. i magasin och andra anspråkslösa lokaler, bl.a. i ett gammalt tobakslager på Kampen, den s.k. komediladan, och det till teater ombyggda f.d. artillerimagasinet i Kronohagen. Det första egentliga teaterhuset i Hfrs var C.L. Engels träteater, som stod färdig 1827. Teatern gästades av bl.a. svenska och ryska teatersällskap, t.ex. av den uppburne Edvard Stjernströms trupp som turnerade i tre års tid med en fast ensemble i Finland. Oscar Anderssons sällskap uppträdde i flera omgångar åren 1856-59. Hos honom gjorde den unga Charlotte Forsman en lovande debut. Hon skulle senare som fru Raa göra sin stora insats för finsk scenkonst. Som gäst hos det s.k. Fröbergska sällskapet uppträdde 1886 Mina Backlund som gifte sig med lektor Gustaf Cygnaeus och kom att spela en framträdande roll som uppfostrare av flera generationer teaterelever.

Den inhemska dramatiken började göra sig gällande på scenerna i Finland på 1840- o. 50-t. J.L. Runebergs Friaren från landet spelades i både Åbo och Hfrs 1846. 1851 gavs Zachris Topelius Efter femtio år, med Pierre Deland som baron Drakenhielm, en bravurroll, som han gjorde 150 gånger innan han gestaltade den i Stockholm.

En stor händelse var premiären på operan Kung Carls jagt med musik av Fr. Pacius och libretto av Topelius. Den ägde rum med enbart amatörer 1852 i Engels teaterhus. Topelius Regina von Emmeritz hade urpremiär 1853 med Edvard Stjernström som Gustaf II Adolf. I november 1862 uruppfördes J.J. Wecksells Daniel Hjort på Nya teatern. J.L. Runebergs Kungarne på Salamis presenterades första gången i sin helhet 1873.

Hfrs får ett nytt teaterhus och en permanent scen. Engels träteater hade redan länge ansetts för trång, kall och eldfarlig, och 1860 stod Nya teatern färdig i Esplanaden vid Skillnaden, uppförd enligt ritningar av G.T. Chiewitz. Något senare återkom Topelius och Fredrik Cygnaeus till sin dröm om att kunna förena svensk och finsk teater under samma tak, understödda av Kaarlo Bergbom. En tvåspråkig elevskola höll på att bli resultatet, men till följd av teaterhusets brand 1863 blev planen uppskjuten till 1866, då ett nytt teaterhus stod färdigt, ritat av den ryske arkitekten Nicolaj Benois. Skolan lades dock ned efter två års verksamhet.

1867 bildades en garantiförening för att upprätthålla en permanent svensk scen. Artisterna blev fast engagerade; bland dem märktes den tidigare nämnda Charlotte Forsman, som gift sig med Frithiof Raa. Paret Raa blev en stöttepelare för den nya teatern, som hade några lyckosamma år. Teaterns döptes 1887 om till Svenska teatern.

Den finska scenkonsten räknar sin begynnelse från den första officiella representationen på finska, som ägde rum 1869, då Aleksis Kivis skådespel Lea uppfördes på Nya teatern av Charlotte Raa. Hon hade under Kaarlo Bergboms ledning instuderat Leas roll på finska, vilket väckte allmän hänförelse. Kaarlo Bergbom, själv dramatiker, hörde till de första som förstod Aleksis Kivis stora betydelse och stödde och samarbetade även med bl.a. Minna Canth och Gustaf von Numers, eftersom det gällde att snabbt få en spelbar inhemsk dramatik till stånd.

En fast finskspråkig scen, Suomalainen teatteri, som i allt väsentligt var ett verk av Kaarlo Bergbom, "den finska teaterns fader", grundades 1872. Truppen uppträdde första gången i Hfrs 1873 på Arkadiateatern som blev dess hemvist ända tills den finska teaterns monumentala nya hus blev färdigt 1902 och teatern antog namnet Suomen kansallisteatteri (Kansallisteatteri).

Vid Kaarlo Bergboms sida stod träget hans syster Emilie. Jämsides med talscenen skapade Bergbom en operaavdelning, som arbetade 1873-79. Stjärnor som Emmy Strömer-Ackté, Ida Basilier och Alma Fohström uppträdde där i hård konkurrens med opera- och operettverksamheten på Nya teatern.

Av de förmågor som Kaarlo Bergbom tog hand om kan främst nämnas Ida Aalberg. Bergboms dramatiska stil passade hennes temperament och plastik, de inspirerade varandra. Ida Aalberg lämnade hans Kansallisteatteri 1889 och uppträdde i Skandinavien, Tyskland, Ungern och S:t Petersburg, samt gästade hemlandet i många repriser. Hon är den finska scenens största tragedienn genom tiderna. Till Bergboms stora stjärnor hörde dessutom Axel Ahlberg, som bar upp hjälterollerna med patos, och framförallt Adolf Lindfors, som 1882 kom till Suomalainen teatteri, där han fick utveckla hela sin komiska brio och med stilkänsla skapa sina odödliga Molièreroller.

Syskonen Bergboms tid (1872-1905) bildade en trettioårig epok i finsk teaterhistoria. Men "doktorns stora stil" kändes föråldrad ett stycke in på det nya seklet och nya strömningar och viljor gjorde sig gällande. Teatercheferna växlade. Det var först när Eino Kalima blivit chef 1917, som Kansallisteatteris ställning småningom stabiliserades. Kalima införde en intimare spelstil och en intresseväckande repertoar. Han introducerade den slaviska och den franska dramatiken, och på 1940-t. kom hans inträngande Tjechovtolkningar. Efter 35 år som teaterchef efterträddes han (1950) av Arvi Kivimaa, vilken redan som chef för Kansanteatteri (1940-49) vinnlagt sig om rikssvensk och amerikansk dramatik. Han följdes i sin tur 1974 av Kai Savola, som ofta på nolltid bjöd publiken på rykande färska pjäsfynd, både inhemska och utländska. Då han gick i pension efterträddes han av Maria-Liisa Nevala (1992 framåt), också hon snabb i vändningarna då det gällde att spåra upp nya lovande författare och regissörer.

På 1910- o. 20-t. framträdde tidsenligare skolade artister, s.s. Hemmo Airamo, Heidi Blåfield, Sasu Haapanen, Elna Hellman, Tyyne Juntto-Haarla, Emmi och Eino Jurkka, Paavo Jännes, Aku Korhonen, Jaakko Korhonen, Ossi Kostia, Uuno Laakso, Arne Leppänen, Kaisu Leppänen, Helmi Lindelöf, Agnes och Emil Lindh, Annie Mörk, Arne Orjatsalo, Teuvo Puro, Joel Rinne, Vilho Siivola Ruth och Jussi Snellman, Urho och Aili Somersalmi, Annie Sundman, Konrad Tallroth, Elli Tompuri, Yrjö Tuominen, Elsa Turakainen och Henny Waljus. Svenska teatern hade uppfört opera och operett med rikssvenska artister redan på 1800-t. På 1920-t. var det Mia Backmans tur att introducera operetten på finska. Medan hon var chef för Kansan näyttämö och Tampereen teatteri fick hon smeknamnet "operettens moder". Det blev publiksuccéer med Eine Laine och Sven Hildén i huvudrollerna. Samtidigt spelade Svenska teatern 2-3 operetter under en säsong med Nanny Westerlund som stjärna.

Under några decennier spelades i Hfrs teater även på ryska på Alexandersteatern, som uppfördes 1879 med Svenska teatern som förebild. Denna den andra klassiska teaterbyggnaden från 1800-t. i huvudstaden tjänstgjorde sedermera länge som operahus (Finlands nationalopera). Tfrs fick 1912 en nyklassicistisk teaterbyggnad, ritad av Kauno S. Kallio, och i Åbo byggdes 1928 en teaterbyggnad i funktionalistisk stil enligt ritningar av Alvar Aalto.

Arbetarteatrarna blir stadsteatrar. Arbetarteatern har sina rötter i amatörteatern. Kring sekelskiftet 1900 vaknade inom finska arbetarkretsar ett teaterintresse, som gav upphov till teaterklubbar eller teatersällskap inom arbetarföreningarna. Arbetarteatrarna spelade ofta i Folkets hus på respektive ort och bildade ett karaktäristiskt inslag i den finska teatervärlden. De leddes av fackmän med stöd av ett mindre antal fast anställda yrkesskådespelare, men rekryterade f.ö. sin personal bland arbetarbefolkningen. Kriget 1918 förlamade inte teaterverksamheten; efter en kort tid reste sig arbetarteatrarna på nytt.

Konkurrensen mellan arbetarteatern och den borgerliga teatern på orten ledde på flera håll, framför allt i de mindre städerna, till att de sammanslogs och bildade kommunala stadsteatrar. Äldst i Hfrs var Työväen teatteri, gr. 1899, som spelade i "Torpet" vid Georgsgatan med Hilma Rantanen som ledare. Arbetarföreningen var dock tvungen att lägga ned teatern av ekonomiska skäl, men den återuppstod 1907 med nya ambitioner som Kansan näyttämö i Gamla studenthuset med Kaarle Halme som chef. Inom nykterhetsföreningen Koitto bildades teatersektionen Koiton näytelmäseura 1906, men verksamheten var lam ända tills Koiton näyttämö uppstod som en självständig teater 1918. Den sammanslogs 1933 med Kansan näyttämö och bildade Helsingin kansanteatteri. En annan arbetarteater, Sörnäisten työväenyhdistyksen näyttämöseura, grundades 1902 i Sörnäs. Den antog 1924 namnet Sörnäisten työväen näyttämö och flyttade 1928 till arbetarföreningens hus i Vallgård, där den från 1930 arbetade som Helsingin työväenteatteri. Den sammanslogs i sin tur med Helsingin kansanteatteri, som 1965 övertogs av staden och blev stadsteater (Helsingfors stadsteater) och två år senare flyttade in i det nyuppförda teaterkomplexet (T. Penttilä) vid Djurgården, som betraktas som en av stadens främsta arkitektoniska sevärdheter från 1960-t. I Hfrs fanns 1945-57 ytterligare Suomen työväenteatteri, en arbetarscen med uttalat syfte att verka i socialistisk anda. Den spelade på Koittos scen.

Landets andra stad har kallats "teaterstaden Tammerfors" på grund av att där vid 1900-talets början etablerades två framstående teatrar. Äldst är arbetarteatern Tampereen työväen teatteri, gr. 1901, som har utvecklats till en av landets ledande teatrar. Tre år senare grundades den borgerliga Tampereen teatteri. Björneborg var den första ort där arbetarteatern sammanslogs med den borgerliga teatern. Detta skedde redan 1931, då Porin teatteri grundades. Porin teatteris studioscen, som invigdes 1981, är landets första fasta barn- och ungdomsteater.

Åbo med sina förnämliga teatertraditioner fick landets första kommunala stadsteater 1946, då Turun kaupunginteatteri uppstod genom sammanslagning av Turun teatteri och Turun työväenteatteri. Även stadsteatrarna i Jyväskylä (gr. 1961), Uleåborg (1965), Tavastehus (1976) och Kajana (1978) leder sitt ursprung till arbetarföreningarnas amatörteatrar från början av 1900-t.

Dramatik på scenerna. På 1910-t. framträdde Eino Leino med sina på legender byggda historiska dramer, bl.a. det lyriskt sköna skådespelet Maunu Tavast. Frodiga lustspel med folkliga motiv av Maria Jotuni och Maiju Lassila roade publiken och har efter många årtionden tagits upp på nytt. Lauri Haarla var den nya finska dramatikens främsta namn på 1920-t. med sina kraftfulla historiska skådespel, s.s. Synti och Juudas.

Den inhemska dramatiken upplevde en blomstringstid på 1920-t. Uruppförandena följde tätt på Svenska teatern. Många lustspel skrevs under det krisbetonade 1930-t. av finska journalister, bl.a. Valentin (Ensio Rislakki), Serp (Seere Salminen), vars Bakom skvallerspegeln spelades landet runt, Agapetus (Yrjö Soini), vars Syndabocken och Har jag kommit till ett harem? blev långkörare, och Simo Penttilä. Ilmari Turjas Särkelä itte var en dråplig satir; därtill bör hans pjäs I högkvarteret nämnas. Utom det prisbelönta skådespelet Aknaton med egyptiskt motiv, skrev Mika Waltari många lätta lustspel.

Under pseudonymen Juhani Tervapää framträdde Hella Wuolijoki 1935 som epokens mest betydande dramatiker med Kvinnorna på Niskavuori, som Eino Salmelainen satte upp på Kansanteatteri. Genom hans medverkan följde en Niskavuoriserie, som även uppfördes utomlands. Också Wuolijokis Juurakon Hulda och Justiina spelades i hela landet. Av dramatiker kan ytterligare nämnas Lauri Leskinen, Lauri Kokkonen, Veijo Meri och lyrikern Eeva-Liisa Manner. Paavo Haavikko debuterade som dramatiker med Münchhausen, som bl.a. följdes av släktkrönikan om Familjen Brotterus.

Walentin Chorells debut som dramatiker med skådespelet Fabian öppnar portarna på Svenska teatern 1949, blev den första i raden av tio andra uruppföranden av hans pjäser. Det psykologiskt inträngande skådespelet Systrarna, som erhöll första pris i en nordisk dramatikerpristävling 1955, hade urpremiär i Köpenhamn. Svenska teatern gjorde följande år en lång turné i Sverige och Norge med pjäsen. Av övriga finlandssvenska dramatiker genom tiderna kan nämnas V.V. Järner, Runar Schildt, Christer Kihlman, Henrik Tikkanen, Benedict Zilliacus, Johan Bargum, Bengt Ahlfors, Claes Andersson, Wava Stürmer, Joakim Groth, Anders Larsson, Gunilla Hemming och P-E. Lönnfors. Också Harriet Nylund-Donner har dramatiserat och skrivit egna pjäser på Åbo svenska teater. Inte sällan dramatiseras romaner. Lars Sunds roman Colorado Avenue och Lanthandlerskans son blev stormande succéer på Wasa teater kring millennieskiftet och Kjell Westös roman Drakarna över Helsingfors har satts upp på Viirus (och blev dessutom film).

Regissörer. Brecht-, Tjechov- och Büchnerspecialisten Ralf Långbacka och Kalle Holmberg hör till regissörstopparna. De har infört sociala och radikala aspekter i sina uppsättningar, med början under sin gemensamma period vid Turun kaupunginteatteri, "örnarnas tid". Långbacka har regisserat på många teatrar och operor både hemma och utomlands, han har varit aktiv också inom Teater Viirus, både som regissör och i styrelsen. Joakim Groths betydelse för den finlandssvenska identiteten, både som författare och regissör, kan inte nog uppskattas. I sina pjäser väver han ihop rottrådarna från vår närhistoria med händelser i samtiden med genialisk klarsyn. Andra betydande regissörer på svenska är Sven Sid, Bengt Ahlfors, Erik Pöysti och Arn-Henrik Blomqvist. Reko Lundan skrev pjäser och regisserade för KOM-teatern, Kansallisteatteri m.fl. samt regisserade 2006 Den dansande prästen på Svenska teatern. Bland regissörer som varit verksamma i huvudsak på finska märks bl.a. Eino Kalima, Edvin Laine, Matti Aro, Eino Salmelainen, Eugen Terttula, Jouko Turkka och Jotaarkka Pennanen. På Kansallisteatteri verkade Jack Witikka som en lyhörd och intelligent regissör 1953-80 och flyttade sedan som chef till Svenska teatern.

Framstående kvinnliga regissörer både på finska och på svenska scener är Gerda Wrede, också lärare i teaterskolan, Ritva Arvelo, Ritva Holmberg, Kaisa Korhonen, Ritva Siikala, Kristin Olsoni (som regisserat det mesta för Klockriketeatern), Anneli Mäkelä, Unga teaterns stöttepelare i många år och nu chef för Helsingfors stadsteaters barnteaterscen. Cris af Enehielm har gjort några starka regier för bl.a. Klockriketeatern och Tryckeriteatern (Västra Nylands folkhögskola).

Skådespelare. Framstående skådespelare som framträtt efter andra världskriget (och som går till teaterhistorien) är bl.a. Lisa Bergström, Ella Eronen, Kyllikki Forssell, Majlis Granlund, Pia Hattara, Dick Idman, Ansa Ikonen, Tea Ista, Jussi Jurkka, Ismo Kallio, Uljas Kandolin, Lilga Kovanko, Pekka Laiho, Rauni Luoma, Tarmo Manni, Kapo Manto, Risto Mäkelä, Veijo Pasanen, Elina Pohjanpää, Tuulikki Pohjola, Lasse Pöysti, Esko Salminen, Elina Salo, Sylvi Salonen, Asko Sarkola, Pentti Siimes, Veikko Sinisalo, Rauha Rentola, Birgitta Ulfsson, Ritva Valkama, Tom Wentzel och Eeva-Kaarina Volanen.

Inom det yngre finlandssvenska gardet märks Mikael Andersson, Riko Eklundh, Johanna Enckell, Marcus Groth, Maria Heiskanen, Dan Henriksson, Mats Holmqvist, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Niklas Häggblom, Jonna Järnefelt, Sue Lemström, Marika Parkkomäki, Susanne Ringell, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Maria Sid, Frank Skog, Anders Slotte, Rabbe Smedlund, Johan Storgård, Pekka Strang, Kristian Thulesius, Joachim Wigelius och Birthe Wingren. Av scenografer kan nämnas Gunnar Clement, Lasse Elo, Karl Fager, Benita Falck, Egil Falck, Ralf Forsström, Pekka Heiskanen, Erik Salvesen, Rolf Stegars, Matti Waren, Stefan Welcke och Harry Öhman.

Nya teaterhus. Nya teaterhus byggdes efter andra världskriget. Wasa teater, som vid sidan av Åbo svenska teater är den enda svenskspråkiga regionteatern, fick ett nytt teaterhus efter en brand 1955. Lilla teatern i Hfrs fick 1962 en ny ändamålsenlig lokal i Tekniska föreningens hus vid Georgsgatan, men behöll den gamla teatern ett antal år under namnet Pikku-Lillan. Helsingfors stadsteater renoverades och fick en tillbyggnad 1989, en ny scen Studio Elsa och Studio Pasila 2001. Stadsteatern och Lilla teatern fusionerades 2005, men Lilla teatern bibehöll sin status som svenskspråkig scen på sin gamla plats vid Georgsgatan. 1962 uppfördes i Åbo Turun kaupunginteatteris ståtliga hus vid Aura å (R.V. Luukkonen/H. Stenroos). De två arkitekterna ritade även Kuopio teater (invigd 1963). Ett helt nytt teaterhus byggdes vidare bl.a. i Uleåborg (M. & M. Jaatinen, 1972). Rovaniemi stadsteater fortsatte sin verksamhet 1978 i det nya Lappiahuset (A. Aalto). 1983 fick Lahtis stadsteater ett eget hus (P. Salminen). Tampereen työväen teatteri fick också en ny teaterbyggnad 1985.

Repertoaren. Teatrarna i Finland har i stort sett följt utvecklingen i andra länder. Den tyska expressionismen på 1920-t. slog inte nämnvärt rot här. Det var endast de finska arbetarteatrarnas chefer Kosti Elo i Tfrs, Mia Backman på Kansan näyttämö, Huugo Hytönen på Koiton näyttämö och den finska arbetarteatern i Viborg, som tog upp Ernst Tollers och Georg Kaisers pjäser. Hagar Olsson, Lauri Haarla och Arvi Kivimaa framträdde som inhemska expressionistiska dramatiker. Olssons S.O.S. hade urpremiär på Koiton näyttämö 1929 och gavs kort därpå på Svenska teatern. Kända konstnärer s.s. Wäinö Aaltonen, Alvar Aalto, Yrjö Ollila och Yngve Bäck framträdde som scenografer, då Hagar Olssons pjäser sattes upp.

De franska intimisterna (J.J. Bernard m.fl.) låg närmare Eino Kalima, som tog upp den nya franska dramatiken med Jules Romains, Jean Sarment och Marcel Pagnol. Arvi Kivimaa var den förste som presenterade Jean Anouilh, vilket skedde på Kansanteatteri 1940. Pirandellos skådespel framfördes på de flesta scener på 1920- o. 30-t. Nicken Rönngren introducerade Bertold Brechts Tiggaroperan i ett fascinerande utförande 1929; Åbo svenska teater kom kort därpå med sin version. Ett nordiskt inslag under krigsåren utgjorde Kaj Munks dramatik, främst skådespelen Ordet, Han sitter vid smältdegeln och En idealist. Vivica Bandler introducerade absurd teater (Ionesco och Prevert) på Kammarteatern och Lilla teatern. Flera pjäser av de inhemska absurdistiska författarna V.V. Järner och Mary Mandelin spelades på Svenska teatern och Kammarteatern. En minnesvärd händelse var Kansallisteatteris presentation av Samuel Beckett med I väntan på Godot. Så följde hela raden avantgardistiska pjäser av Harold Pinter, Arthur Adamov, Slawomir Mrozek, Max Frisch m.fl., medan de arga unga engelsmännen framträdde med John Osborne i spetsen.

På 1960-t. kom de verklighetstrogna pjäserna upp på spelplanen, t.ex. Peter Weiss detaljskarpa Rannsakningen, ett dokumentärt Auschwitzdrama, på Helsingin kaupunginteatteris scen i Gamla studenthuset (regi Timo Tiusanen) och Rolf Hochhuths debattdrama Ställföreträdaren på Svenska teatern. Samhällskritik i kabaré- och revyform blev populär; bl.a. skapade Lilla teatern sin egen kabaréstil. Stor popularitet vann Bez, Benedict Zilliacus spirituella småelaka revyer, som sedan ersattes av ettrig och provocerande satir av de arga unga männen Christer Kihlman, Claes Andersson och Johan Bargum. Den politiska teatern med revolutionär tendens blev ett tidens tecken.

Ett inhemskt inslag av vikt utgjorde Arvo Salos Lappooperan med musik av Kaj Chydenius, som med ett våldsamt utspel uppfördes av den finska studentteatern Ylioppilasteatteri 1966 i Kalle Holmbergs regi. Följande år togs operan bl.a. upp på Svenska teatern; Kajsa Korhonens regi gav den ett kraftfullt utförande, som väckte opposition på konservativt håll. En märkeshändelse var även Väinö Linnas s.k. torpartrilogi Här under polstjärnan i författarens och Eugen Terttulas dramatisering av del I-II, som hade urpremiär på Tampereen työväen teatteri. Lasse Pöysti gjorde en dramatisering av trilogins tredje del, som han satte upp medan han var chef för denna teater på 1970-t.

Den amerikanska dramatiken har sedan årtionden varit i ropet; främst Eugene O'Neill, Arthur Miller, Tennessee Williams, Maxwell Anderson och Edward Albee. Klassiker som Shakespeare, Strindberg och Tjechov har aldrig förlorat sin dragningskraft på teatrarna landet runt. De utländska förbindelserna utvecklades småningom. Finland blev medlem i Internationella teaterinstitutet och stod 1959 värd för en ITI-kongress, på vilken den avantgardistiska teatern ingående och livligt diskuterades med Ionesco i spetsen. De internationella kontakterna blev livligare, så har bl.a. Comedie Francaise, Burgtheater, Shakespeare Company, Berliner Ensemble, Gorkijteatern, Taganka-teatern och flera andra av världens berömdaste teatrar gästat Finland. Svenska teatern, Lilla Teatern, Åbo svenska teater och Wasa teater har av tradition haft de livligaste kontakterna med Norden, främst Sverige.

Regionteatrar. För att tillgodose behovet av teaterkonst i glesbygderna och sprida den över större områden har man sedan början av 1970- t. gått in för regionteaterverksamhet. Sedan 1980 står t.ex. Åbo svenska teater för teaterutbudet i Åbo stad, Åboland, Åland och Västnyland, medan Wasa teater betjänar Vasa stad och de svenskspråkiga kommunerna i Österbotten.

Teatersammanslutningar och -organ har bildats inom snart sagt alla sektorer av teaterverksamheten (teaterorganisationer). Flertalet av de i artikeln nämnda personerna behandlas även under egna uppslagsord. Se även övriga uppslagsord på teater- samt bl.a. operett. (E. Aspelin-Haapkylä, Suomen teatterin historia, 4 bd, 1906-10; I. Qvarnström, Svensk teater i Finland, 2 bd, 1946-47; E. Degerholm, Vid svenska scenen i Helsingfors, Minnen och bilder, 2 bd, 1900-03; O. Homén, Från Helsingfors teatrar, 3 bd, 1913-19; E. Wahlsten, Från andra raden, 1936; E-M. v. Frenckell, Offentliga nöjen och privata i Helsingfors 1812-27, 1943, ABC för teaterpubliken, 1971; Y. Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland, 1949; N. Lüchou, Rollerna talar, 1951, Teaterstaden Helsingfors under tre decennier, 1960; R. Koskimies, Suomen kansallisteatteri, 2 bd, 1953-72; E. Kalima, Kansallisteatterin ohjissa, 1968; T. Tiusanen, Teatterimme hahmottuu, 1969; P. Paavolainen, Teatteri ja suuri muutto: ohjelmistot sosiaalisen murroksen osana 1959-1971, 1992; P. Paavolainen/A. Kukkonen, Näyttämöllä: teatterihistoriaa Suomesta, 1995) (Marianne Lüchou/Margita Andergård)
teater<i>ungd.fr</i>SOU1930<i>5.jpgteater. Amatörteaterverksamheten har varit livlig bl.a. inom ungdomsrörelsen. Bilden visar Koskeby ungdomsförenings (Vörå) uppsättning av Frans Hedbergs pjäs Valborgsmässoaftonen 1930. Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland, Folkkultursarkivet.

teater04<i>Lindstrm</i>Svenska<i>teatern.jpg

Erik Lindström som Elyot Chase och Birgit Kronström som Margaret Prynne i pjäsen Jag älskar dig - Markatta, som hade premiär på Svenska teatern 1942. Foto: Svenska teatern, Rembrandt.

teater01<i>Kansallisteatteri</i>Tukkijoella<i>1972001.jpg

Bilden visar en scen ur Teuvo Pakkalas Tukkijoella (Stockflottarna), som i Vili Auvinens regi blev en verklig långkörare på Kansallisteatteri. Pjäsen uppfördes 334 gånger mellan 1972 och 1978. Foto: Kansallisteatteri, K. Hakli.

Teater.jpg

Patrick Henriksen och Sonja Ahlfors i Jonas Gardells En komikers uppväxt på Wasa teater 2005. Foto: Wasa Teater, J. Tervo.

TeaterJanina<i>Berman</i>och<i>Tove</i>Qvickstrm<i></i><i>Foto</i>Tor<i>Kreutzman.jpg

Janina Bergman och Tove Qvickström i pjäsen Helene - det sista stormiga rummet på Åbo svenska teater 2006. Foto: Åbo svenska teater, T. Kreutzman.

teater06<i>Mestariluokka9</i>HKT.jpg

Lasse Pöysti (t.h.) hade huvudrollen i Helsingfors stadsteaters uppsättning av Mestariluokka (2006), en mörk komedi om Stalin. Foto: Helsingin kaupunginteatteri, T. Vanhatalo.

teater03<i>Kvartetti2</i>HKT.jpg

Komedin Kvartetten som handlar om åldrandet, blev en enorm succé på samma scen genast vid premiären 2002. De bärande rollerna innehades av Kyllikki Forssell och Pentti Siimes. Foto: Helsingen kaupunginteatteri, T. Vanhatalo.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: HenrikEkberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), skådespelare, regissörer, författare
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Litteratur
Skapat 22.06.2011 av Henrik Ekberg
Uppdaterat 22.06.2011 av Henrik Ekberg