Tanner, Väinö Tillbaka



Tanner, Väinö (1881-1948) geolog och geograf.

Tanner (t. 1895 Thomasson), Väinö Alfred (f. 12/3 1881 Hfrs, d. där 19/4 1966), kooperatör och politiker. Tanners far var järnvägsarbetare. Efter studentexamen och handelsinstitut studerade Tanner som statsstipendiat kooperation i Tyskland och blev andelshandelsföreståndare i Åbo 1903. Ett par år senare övergick han till journalistiken; 1911 avlade han rättsexamen och arbetade sedan som advokat, tills han 1915 blev chef för Elanto, det stora kooperativa företaget i Hfrs. I denna tjänst kvarstod han till 1956.

Inom kooperationen intog Tanner en central ställning. Han blev 1909 ordförande i förvaltningsrådet för Centrallaget för handelslagen i Finland och kvarstod på denna post ända tills kooperationen sprängdes 1915, varefter han blev ordförande i förvaltningsrådet för Konsumtionsandelslagens centralförbund inom den s.k. framstegsvänliga kooperationen. Efter sin fängelsevistelse på 1940-talet återfick Tanner denna befattning och blev också ordförande i Elantos förvaltningsråd. I det internationella samarbetet på kooperationens område var han aktivt med bl.a. som ordförande i Internationella kooperativa alliansen 1927-45.

Det är dock främst Tanners politiska gärning som tillförsäkrar honom en plats i Finlands historia. Han var socialdemokrat sedan unga år, satt i partistyrelsen redan 1909, var lantdagsledamot från 1907 o.s.v. I Tokois senat (Oskari Tokoi) 1917 skötte han finanserna. Men sin stora insats inom socialdemokratin gjorde han efter kriget 1918. Han hade alltid varit en motståndare till den frasradikalism som före inbördeskriget präglade den finländska socialdemokratin, men vann inte gehör för sina synpunkter.

Efter inbördeskrigets katastrof tog han och hans meningsfränder över partiet och gav det en skandinavisk prägel. En stor del av de gamla ledarna hade efter 1918 försvunnit till Sovjetunionen, vilket underlättade Tanners strävanden. Trots detta måste han föra en hård kamp mot å ena sidan polismyndigheterna, som försökte hindra socialdemokratins återuppståndelse, å andra sidan kommunisterna, som försökte erövra partiet inifrån. Detta lyckades socialdemokraterna under Tanners ledning visserligen förhindra, men i stället tog kommunisterna alltmera hand om fackföreningsrörelsen. Partiet växte sig starkare, men småningom inverkade den kommunistiska splittringen försvagande. 1926 var emellertid det politiska läget sådant att socialdemokraterna fick möjlighet att ensamma bilda en minoritetsregering, som satt ett år. Tanner var dess statsminister.

Sedan återkom Tanner till regeringen först 1937, då Kyösti Kallio blivit president och samarbetet mellan socialdemokrater och agrarer inletts. Då blev han finansminister i Cajanders regering. Under denna regerings tid framkom Sovjetunionen med sina krav gentemot Finland, och Tanner jämte Paasikivi förhandlade i Moskva med Stalin och Molotov. Det var uppenbarligen ett misstag att sända Tanner till Moskva; dels var han socialdemokrat, dels saknade han diplomatiska färdigheter, dels var han inte van att vara den svagare parten vid underhandlingar. Tanner trodde aldrig att Sovjetunionen skulle anfalla Finland, och hans besvikelse var stor, när så dock skedde. I Rytis vinterkrigsregering blev Tanner utrikesminister, och hans enda strävan var fred. Efter vinterkriget skötte han huvudsakligast finansministerposten, men hörde till regeringens inre ring. Han gillade inte samröret med tyskarna, men tyckte inte heller om den s.k. fredsoppositionen - det var regeringen som skulle arbeta för freden, ansåg han, och allt slags yttre påtryckning var bara till skada. Han begagnade sitt inflytande till att driva fredssaken och nådde omsider sitt mål. Tanners betydelse var framför allt att han genom sin medverkan i regeringen under fortsättningskriget kunde bidra till att den nationella enigheten bestod, vilket gjorde att landet kunde undvika ockupation.

I Sovjetunionen och bland hemmakommunisterna betraktades Tanner som krigshetsare, vilket var alldeles oriktigt. När Finland sedan tvangs att godkänna en lag om bestraffning av de krigsansvariga och måste inleda krigsansvarighetsprocessen, var Tanner en av de främsta bland de anklagade. Han dömdes 1946 till 5,5 års fängelse, men frigavs redan 1948. Fängelsetiden använde han till att skriva sina memoarer, som kom ut i sex band och rönte mycken uppskattning. Efter frigivningen återinträdde han i riksdagen för perioden 1951-54 och blev 1957 även partiordförande, vilket hade menliga följder för partiet. Valet av honom ledde till dess splittring och ökade den ryska misstron, som började avta först 1963, sedan Tanner avgått. Han var dock ännu i början av 1960-talet en av landets ledande politiker. Jur.dr h.c. 1955. (Väinö Tanner 60 vuotta, red. U. Utrio, 1941; Kuin kallioon hakattu, red. O. Laitinen/M. Nieminen, 1956; L. Tanner, Tämän olen kokenut, 1965; I. Hakalehto, Väinö Tanner., 2 bd, 1973-74; J. Paavolainen, Väinö Tanner, 4 bd, 1977-89; Murroskausien mies, red. S. Laaksovirta m.fl., 1981; Väinö Tanner, monen särmän mies, red. A. Ahlroos/R-L. Pilhjerta, 1998; M. Saari, Muistiin merkitsi Väinö Tanner, 2005) (K-A.Fagerholm/Henrik Ekberg)
TannerVaeinoe2

Tanner, Väinö. Den iögonenfallande sovjetiska motviljan mot honom tros ha berott på den personliga antagonism han hade väckt hos Stalin och på att han stått i vägen för alla försök att splittra den finländska socialdemokratin. Foto: Arbetararkivet.

Finlands regeringar sedan 1917
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), geologer
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Geografi
Skapat 06.10.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 06.10.2011 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi