Svenska teatern Tillbaka

Svenska teatern, Hfrs, fick sin första teaterbyggnad 1860, men denna förstördes vid en förödande brand redan 1863, varefter ett nytt hus uppfört enligt ritningar av den ryske arkitekten Nicolaj Benois stod färdigt 1866 (se teater). Ett drygt halvår senare grundades Garantiföreningen för Svenska teatern, vars styrelse ännu idag leder teatern. 1935-36 byggdes teatern om och förstorades under ledning av arkitekterna Eero Saarinen och Jarl Eklund och byggnaden fick då sin nuvarande, funktionalistiskt avskalade fasad. Den av Benois skapade vackra salongen och foajéerna i den rundade delen av huset bevarades i nästan oförändrat skick.

Konsul Nikolai Kiseleff blev ordförande i den första teaterstyrelsen och verkställande direktör, medan Wilhelm Åhman utsågs till konstnärlig ledare och regissör (1867-69). Bland de artister som nu erhöll fast engagemang märktes Frithiof och Charlotte Raa, två förmågor som bar upp de stora rollerna och gav glans åt de första åren av Kiseleffs tid som chef. Teaterchefen Harald Molanders tid (1886-93) betecknade en högkonjunktur för teatern. Molander introducerade Ibsen, Björnson och Strindberg omväxlande med operett och satsade också på den inhemska dramatiken. En glänsande framgång hade Sylvi, den enda pjäs Minna Canth skrivit på svenska.

Den förste inhemske intendenten, August Arppe, trädde till 1894. Han var även den förste inhemske skådespelaren, som redan på 1880-t. fått stora roller, såsom Daniel Hjort och Tartuffe. Arppes bravurroll var pastor Jussilainen i Gustaf von Numers Bakom Kuopio. En rad framstående nordiska artister gästade teatern, bland dem märktes Olof Poulsen, Karl Mantzius, Gustaf Fredriksson, Anders de Wahl, Harriet Bosse, Gerda Lundeqvist, Johanne Dybward och Betty Nansen, av vilka de tre sistnämnda hade Konrad Tallroth som motspelare.

Ännu i början av 1900-t. bestod den konstnärliga personalen till stor del av artister från Sverige. Opinionen för inhemsk teater växte sig emellertid allt starkare, och hösten 1915 var tiden mogen för det beslut som fr.o.m. följande spelår gjorde S. till en nationalscen för den finlandssvenska befolkningen. Efter att S:s elevskola hade grundats 1908 hade förutsättningarna också förbättrats. Vid det laget hade redan erkända inhemska förmågor framträtt: Agnes och Emil Lindh, Albert Nycop, Konrad Tallroth, Annie Sundman, Aina Lindfors och Waldemar Wohlström; och teaterskolan hade redan utexaminerat lovande adepter, främst bland dem Nanny Westerlund och Axel Slangus, vidare Arna Högdahl, Eja von Hertzen, Oscar Tengström, Alix Selin och Gunnar Wallin.

August Arppe valdes till den förste teaterchefen efter nationaliseringen. När Nicken Rönngren blev chef för teatern 1919 befästes teaterns finlandssvenska identitet. Rönngren hade 1910 blivit föreståndare för teaterns elevskola och målmedvetet strävat efter att skapa ett allmänt accepterat finlandssvenskt scenspråk. Då han blev teaterchef, utsågs Albert Nycop för en tid till konstnärlig ledare, medan Gustaf Nessler verkade som regissör 1920-39.

Kända artister från Skandinavien gästuppträdde som tidigare. Erik Fröling tillhörde ensemblen 1927-74, nya gäster var nu bl.a. Pauline Brunius, Tora Teje, Gösta Ekman, Ingolf Schanche och Poul Reumert. Av internationellt kända regissörer kan nämnas Svend Gade, Tyrone Guthrie, Adolf Rott, av svenska regissörer bl.a. Olof Molander och Gösta Folke. Bland inhemska regissörer märktes Gerda Wrede, som bl.a. satte upp teaterns prisade Hamletgiv 1940, Elsa Nyström, känd bl.a. för sina många operetter, vidare dramaturgen och sedermera regissören C-A. Heiknert samt bland yngre förmågor Ralf Långbacka och Bengt Ahlfors, vilka båda som konstnärliga ledare satte sin prägel på repertoaren.

En ny inhemsk dramatik blommade upp på 1920-t. Bl.a. uruppfördes Arvid Mörnes Solens återkomst (1921), Ture Jansons komedi Konungen av X-land (1921), Hjalmar Procopés vinterdrama Medaljongen (1922), Amos Andersons legendspel Vallis Gratiae (1923) och Runar Schildts skådespel Den stora rollen (1923, med Axel Slangus som Armas Fager), Lyckoriddaren (1923) och Galgmannen, som uruppfördes på Kansallisteatteri 1923 och hade premiär på S. 1924. Det prisbelönade lustspelet Philips väst av Kai Voss, pseudonym för Gertrud Zilliacus, hade urpremiär 1924, Jarl Hemmers dramatiska dikt Med ödet ombord 1925, Mikael Lybecks skådespel Domprosten Bomander 1927 och Ture Jansons Sveaborg 1928. De flesta pjäserna iscensattes av Gustaf Nessler. Av lustspel från denna tid kan ytterligare nämnas Axel Lilles Lyckans galoscher (1921) och Einar Holmbergs Antonssons (1922). Åren 1928-32 hade Hagar Olssons tre skådespel Hjärtats pantomim, S.O.S. och Det blåa undret premiär på S. Walentin Chorells första pjäs för scenen, Fabian öppnar portarna, framfördes på teatern 1949. Erik Lindström och hela teaterns ensemble var 1947 inbjudna att uppföra Hamlet under festspelen vid Kronborgs slott i Danmark, vilket innebar en utmärkelse av stora mått för denna framstående skådespelare.

Elevskolan utbildade på 1920- o. 30-t. ett förnämt skådespelargarde, bl.a. May Pihlgren, Kerstin Nylander, Erik Lindström, Halvar Lindholm, Runar Schauman, Gerda Ryselin, Birgit Kronström och Märta Laurent. Något senare utexaminerades Leif Wager, Eric Gustafsson, Kurt-Erik Ingvall och Gunvor Sandkvist.

En betydande roll i S:s historia spelade bergsrådet Amos Anderson, som var medlem av teaterstyrelsen och bistod teatern ekonomiskt. Han ordnade bl.a. finansieringen vid ombyggnaden på 1930-t.

Nicken Rönngren ledde teatern i 35 år (1919-54) och efterträddes av Runar Schauman (1954-63), som i sin tur följdes av Carl Öhman (1963-82). Jack Witikka blev chef 1983 och lyckades tack vare sin goda organisationsförmåga skaffa pengar för teaterns stora totalrenovering och ansiktslyftning 1984-87. Georg Dolivo var chef 1987-96, medan Lars Svedberg tillträdde hösten 1996 och lotsade teatern in i det nya seklet. Under Dolivos och Svedbergs tid öppnades teatern allt mer utåt, unga grupper inbjöds till teatern, samarbete med unga teaterarbetare i olika former etablerades framgångsrikt bl.a. med Teater Mars och regissören Joakim Groth. Och slutligen blev grundaren och en av cheferna för den allt mer uppskattade Teater Viirus på Råholmen, Johan Storgård, chef för S. 2002.

Mångsidighet har genom åren kännetecknat teaterns repertoarval. Under kvartsseklet 1975-2000 utgjordes 60 % av repertoaren av talpjäser, 17 % av musikteater och barnpjäser och 8 % av kabaréer, dans, improvisation m.m. 1996 utnämndes S. i konkurrens med drygt femtio andra teatrar till "Årets teater". Utmärkelsen kom då repertoaren upptog pjäser som turnépjäsen Råmeo & Juulia, med finska tonåringar som målgrupp, en pjäs som prisades av svensklärarna i finska skolor. Pjäsen hade Paul Olin och Harriet Abrahamsson i rollerna. På repertoaren fanns också Joakim Groths breda familjekrönika, storsuccén Härlig är jorden med en stor del av Teater Mars-teamet samlat, musikalklassikern Spelman på taket i Kurt Nuotios regi, med Fred Negendanck som Tevje och Toni Regnér som Golde och slutligen Maria Callas-skildringen Master Class med Christina Indrenius-Zalewski som Callas och Jukka Kajava som regissör.

Framgångsrika eller konstnärligt betydande uppsättningar genom tiderna är t.ex. Tiggaroperan 1929 bara ett år efter världsurpremiären och My fair lady 1959 med Leif Wager och Liisa Tuomi, som gick 200 gånger för 100 000 personer. Först 1979 överträffades den i antal föreställningar (201 st.) av Stadin kundi (om Georg Malmstén), sammanställd av Håkan Pörtfors till Benedict Zilliacus text. Framgångar var också Arsenik och gamla spetsar 1979 i Lars Svedbergs regi, med järnmormödrarna Nanny Westerlund och May Pihlgren i rollerna. Succéer var även Kvinnorna på Niskavuori 1980, regi Kaisa Korhonen, som också satte upp Lappo-operan och Lång dags färd mot natt (1978) med Märta Laurent strålande i huvudrollen som Mary Tyrone. 2003 gjorde Sue Lemström samma roll, briljant också den, med Göran Schauman som lyhörd motspelare, i Ritva Siikalas regi. Gästspelande Kyllikki Forssell som Gustav III regisserad av Lars G. Thelestam attraherade publiken på 1980-t.

I mitten av 1990-t. drog ungdomsmusikalen Hype (text Stefan Randström, musik Niklas Rosström) ett rekordantal både svensk- och finskspråkiga ungdomar till teatern. Den följdes av ungdomsmusikalerna Kick (2003, text Marina Meinander, musik Carita Holmström, regi Paul Olin) och Spin (2005, musik Douglas Pashley, regi Gunnar Helgason) 2009 hade den hittills största musikalsatsningen sin premiär; !PlayMe (text Hanna Åkerfelt, Niklas Rosström och Johan Storgård, musik Patric Sarin, Niklas Rosström, Peder Enerot, Gustave Lund, Jörgen Elofsson och Milos Rosas, regi Maria Sid). (närmare om bl.a. !PlayMe, se musikal)

Stand up-komiken och revyerna har också appellerat till ungdomliga tittare. I revyn Eftersvett I 2005 satiriserade bl.a. Birgitta Ulfsson, stand up-gurun André Wickström, Anders Slotte m.fl. över samtida fenomen och Eftersvett II (2006) väntade bakom knuten.

Johan Storgård som under Viirustiden hade utvecklats till en stark karaktärsskådespelare, prövade 2003 på musikalfacket, som professor Higgins i My fair lady, och klarade sig galant, mot en Lady med temperament, skönhet och sångröst, Birthe Wingren. Maria Sid debuterade med den äran som regissör.

Ett kap gjorde Storgård då han lyckades få nobelpristagaren Dario Fo att regissera sin egen kontroversiella men helgalet roliga fars Anarkisten som slängdes ut genom fönstret av en olyckshändelse (2005), med hjälp av Carlo Barsotti från Sverige. (E. Degerholm, Vid svenska scenen i Helsingfors I-II, 1900-03; S. Dahlström, Scenisk konst och kultur I-III, 1915; O. Homén, Från Helsingfors teatrar I-III, 1915-19; E. Ahlbom, Minnen och anteckningar från en trettioårig teaterbana, 1919, En skådespelares minnen, 1931; N. Lüchou, Rollerna talar, 1951, Teaterstaden Helsingfors under tre decennier, 1960; I. Qvarnström, Svensk teater i Finland I-II, 1946-47; E. Olsoni, Från Strindberg till Anouilh, 1964; T. Weckström, Chiewitz teaterhus, 1966; M. af Schultén, Benois teaterhus, 1970; E-M. v. Frenckell, ABC för teaterpubliken, 1972; M. Lüchou, S. i Hfrs. Repertoar 1860-1975, 1977; B. Karlsson, S. i Hfrs. Repertoar 1975-2000, 2002)
Svenska<i>teatern02</i>kort.jpgSvenska teatern, Finlands svenska nationalscen, ligger vid Skillnaden i centrum av Hfrs. Teaterhuset hade detta utseende fram till ombyggnaden på 1930-t., då huset fick en stram nyklassisk fasad. (bilden nedan) Teatern återinvigdes efter en omfattande renovering i slutet av februari 2012. Övre bilden: postkort från 1900-talets början, källa: Svenska Teatern, nedre, foto Schildts bildarkiv, J. Lindberg.

Svteatern2<i>fotoJL.jpgSvenskaTeatern.jpg

Joakim Groths familjekrönika Härlig är jorden spelades för utsålda hus 1995. Fr. v. Rabbe Smedlund, Åsa Nybo, Marika Parkkomäli, Marcus Groth, Robert Enckell, Nina Hukkinen. Foto: Svenska teatern, S. Bremer.

PlayME<i>SvenskaTeatern</i>fotoCataPortin.jpg

Ett nytt blad i Svenska teaterns historia vändes hösten 2009, då ungdomsmusikalen !PlayMe i regi av Maria Sid, hade premiär. På bilden Thomas Lundin, Jennie Storbacka, Emelie Granvik, Krista Siegfrids, Lotta Kaarla och Dennis "Ätä" Nylund. Foto: Finländsk Nöjesutveckling rf & Svenska Teatern, Cata Portin.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), skådespelare, regissörer
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Teater och dans
Skapat 23.03.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 23.03.2012 av Johan Lindberg