stora ofreden Tillbaka

stora ofreden (1713-21) är namnet på den ryska ockupationen av Finland under stora nordiska kriget. Erövringen av Finland vidtog efter den ryska segern vid Poltava 1709. Viborgs och Kexholms län erövrades 1710, och detta år drabbades Finland även av pest. Eftersom Karl XII inte var benägen att sluta fred, började man såväl i Ryssland som Danmark planera ett anfall mot det svenska rikets centralort Stockholm. Två anfallsriktningar diskuterades, den ena över s. Sverige, den andra över Finland och Åland. Den förstnämnda prioriterades, men Finland skulle också attackeras.

Ett ryskt anfall mot Finland började i mitten av augusti 1712, men längre än till Kymmene älv kom den ryska armén inte. Här hade den svenska armén en stark ställning och den ryska befälhavaren gav främst av brist på försörjning order om reträtt. Det planerade anfallet från s. Sverige mot Stockholm förverkligades aldrig, och därför blev Peter den store allt mer övertygad om att ett anfall mot den svenska huvudstaden endast kunde ske över Finland. Kampanjen 1712 hade visat att en armé i Finland inte kunde operera och underhållas utan hjälp av den ryska galärflottan.

I det anfall mot Finland som inleddes i maj 1713 spelade galärflottan en stor roll. De ryska infanteristyrkorna transporterades med galärflottan till Finland och landsattes v. om Kymmene älv. Tack vare galärflottans insatser kunde en ockupation av Finland förverkligas. Av avgörande betydelse var att galärflottan sommaren 1714 kunde runda Hangö udd (Rilax). Därmed var en ockupation av Åland och Österbotten möjlig. Galärflottan spelade en stor roll i underhållet av den ryska armén under hela s.

Hela s. och s.v. Finland var ockuperat i slutet av 1713. I början av 1715 var även Österbotten ockuperat och den svenska armén hade retirerat över Torne älv. Kajaneborg kapitulerade dock först 1716.

De flesta tjänstemän och ståndspersoner begav sig på flykt undan fienden, och även förmögnare allmogemän flydde över havet till Sverige. Flykten var framför allt stor bland allmogen i Österbotten. Det hade dels att göra med det nära avståndet, och dels med de ryska härjningarna i landskapet. Österbotten var det område i Finland som blev värst utsatt för ryska härjningar, plundringar och våldsdåd. Orsaken var den att tsar Peter gav order om en ödeläggelse av Österbotten av strategiska skäl. Genom att förhärja landskapet blev det omöjligt för den svenska armén att norrifrån försöka återerövra Finland. Från Österbotten fördes drygt 4 600 civilpersoner i fångenskap till Ryssland, och kanske upp till 2 000 personer blev mördade eller misshandlade till döds. Detta kan jämföras med Nyland, där 450 personer råkade i rysk fångenskap och där få civilpersoner fick sätta livet till. I Nyland var det främst trakterna kring Hfrs som råkade ut för ryska plundringar och härjningar. Lindrigast undan kom Egentliga Finland där plundringar förekom i liten utsträckning. Också stora delar av Satakunta och Tavastland klarade sig relativt helskinnade undan ockupationen. Från och med 1715 fick befolkningen i stort leva i fred. Skatter eller s.k. kontributioner erlades för den ryska arméns underhåll.

Fram till sommaren 1717 hade det ryska militärbefälet hand om förvaltningen av Finland. I den v. halvan av Finland infördes 1717 civilförvaltning, medan militärförvaltningen fortsatte i de ö. delarna av landet. I spetsen för civilförvaltningen ställdes generalguvernör greve Gustaf Douglas; en f.d. svensk officer som blivit tillfångatagen i slaget vid Poltava. När civilförvaltningen inrättades organiserades även den kyrkliga förvaltningen. I församlingarna hade vanligen åtminstone en präst stannat kvar och kyrkliga förrättningar på sockennivå fortsatte under hela ockupationstiden. Även rättsväsendet organiserades trots brist på kompetenta domare. Mycket ont blod väckte utskrivningen av de s.k. mantalsmännen 1720, då ca 2 000 män utskrevs för tjänstgöring i den ryska armén. S. upphörde genom Nystadsfreden, varefter ockupanterna småningom lämnade landet och flyktingarna samt de deporterade och krigsfångarna kunde återvända.

S. var inte enbart krig och elände. De svåra åren var 1713-14, då framför allt Österbotten blev utsatt för en svår skövling och ödeläggelse. Där kan man tala om en verklig ofred. När civilförvaltningen inrättades blev förhållandena lika dem som hade varit rådande före ockupationen. (Y. Koskinen, Lähteitä isonvihan historiaan I, 1863; K.O. Lindeqvist, Isonvihan aika Suomessa, 1919; E. Hornborg, Karolinen Armfelt och kampen om Finland under stora nordiska kriget, 1952; W. v. Koskull, Finlands rättsväsen under s., 1952; S. Dreijer, Åland under stora nordiska kriget, 1970; O. Rimpiläinen, In labore et aurumna. Luterilaisten seurakuntien papinvirkojen hoito Isonvihan aikana Suomessa, 1978; Ockuperat område, red. N.E. Villstrand, 1983; A. Halila, Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin historia IV. Pohjois-Pohjanmaa ja Lappi suuren Pohjan sodan ja isonvihan aikana 1700-1721, 1984; V. Ahonen, Jäälleenrakennuksen politiikka ja talous: kaupunkien toipuminen isostavihasta noin vuoteen 1740, 1988; J. Aminoff-Winberg, Finska flyktingar i Sverige under s., 1995; C. Kuvaja, Försörjning av en ockupationsarmé: den ryska arméns underhållssystem i Finland 1713-1721, 1999; A. Kujala, Miekka ei laske leikkiä. Suomi suuressa Pohjan sodassa 1700-1714, 2001; K.H.J. Vilkuna, Viha: perikato, katkeruus ja kertomus isostavihasta, 2006) (Christer Kuvaja)


uvf<i>004.jpgStora ofreden. Belägringen av Helsingfors 1713. Ryskt kopparstick. Foto: Museiverket.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
stora ofreden, stora nordiska kriget
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Krig och försvar
Skapat 03.05.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 04.06.2017 av Lasse Sundman