Stella Polaris-affären Tillbaka

Stella Polaris-affären, flyktoperation som hösten 1944 utfördes av arméns underrättelsetjänst i samråd med Försvarets radioanstalt (FRA) i Sverige och med de svenska militära myndigheternas goda minne. Det svenska försvaret hade ett betydande intresse för den finländska radiospaningens resultat. Kontakt togs redan 1942, men de egentliga förhandlingarna inleddes på sommaren 1943. På våren 1944 kom man överens om att underrättelsematerial och personal skulle evakueras till Sverige, om risk förelåg för en rysk ockupation av Finland.

På finländsk sida utgick man från att verksamheten i all hemlighet skulle fortsätta i Sverige, medan svenskarna närmast var intresserade av materialet och viktiga delar av personalen. Evakueringens omfattning som ställde svenskarna helt, omöjliggjorde även ett hemlighållande av operationen, för vilken lösenordet var "Stella Polaris". Den igångsattes 21-25 september 1944 på order av chefen för högkvarterets underrättelsesektion, överste Aladár Paasonen. De praktiska arrangemangen handhades av radiospaningens chef, överste Reino Hallamaa.

Fyra mindre fartyg fraktade 21-25/9 arkiv och personal, många med familj, över Bottniska viken från Närpes och Nystad till Härnösand resp. Gävle. Det rörde sig om sammanlagt 750 personer och hundratals lådor innehållande olika kartotek, uppsnappade radiomeddelanden, chiffer, kodböcker, radioutrustning m.m.

Sedan läget i hemlandet efter några veckor stabiliserat sig, återvände de flesta flyktingarna till Finland. Kvar i Sverige blev radiomaterielen och underrättelseväsendets arkiv, av vilket en stor del mikrofilmades i Hotel Astons källare av kapten Erkki Pale. Filmerna framkallades i Hfrs i början av 1945 och returnerades till Stockholm. Där köptes sju lådor av det evakuerade materialet av Försvarets radioanstalt och tre av Sveriges riksarkiv. Enligt ett avtal, som ingicks mellan svenska försvarsstaben och representanter för den finländska försvarsmakten (gen.löjtn. Harald Öhqvist, gen. Rudolf Walden och öv. R. Bäckström) om uppbevaring i femtio år togs arkivmaterialet, sammanlagt 150 lådor, om hand av greve Carl Bonde på Hörningsholm i Södertälje (120 lådor) och fabrikör Svante Påhlsson på Rottneros i Värmland (30 lådor). Ett antal bärbara radiostationer returnerades till Finland 1944-45, vartill vissa dokument 1946 överlämnades till den finländska Statspolisen. Det på Hörningsholm och Rottneros uppbevarade materialet torde ha bränts först mot slutet av 1950-t., även om svenskarna för att förvilla finländska Statspolisen redan 1946 lät förstå, att det hade förstörts. Intresset för materialet dikterades då av den pågående krigsansvarighetsprocessen.

Det mikrofilmade materialets öde är inte helt klarlagt, men åtminstone en del fann vägen till den japanska militärattachén i Stockholm, Makoto Onodera, som lät det gå vidare till tyskarna. En del såldes till USA:s strategiska underrättelsetjänst OSS och brittiska MI 6. Enligt vissa uppgifter skulle det amerikanska materialet på order av president Roosevelt ha överlåtits åt ryssarna, men åtminstone en del av radiospaningens material finns i det amerikanska nationalarkivet i Washington, där det blev tillgängligt för forskare i slutet av 1990-t.

Sedan marken börjat bränna under fötterna i Sverige tog sig de ledande "stellisterna" (öv. A. Paasonen, öv. R. Hallamaa, kapten A. Korkeakoski samt löjtnanterna Jukka L. Mäkelä och Eero Heikkilä) på förfalskade pass till Frankrike, där en del material troligen såldes till det franska kontraspionaget, som också genom överste Paasonens kontakter till general Charles de Gaulle förmåddes enrollera "stellisterna" i sina led, formellt som främlingslegionärer, förutom överste Hallamaa som fortsatte till Spanien och blev apelsinodlare. Paasonen flyttade efter en tid på uppmaning av fransmännen till Tyskland, där han gick i amerikansk tjänst. Av de övriga återvände åtminstone Jukka L. Mäkelä till hemlandet och etablerade sig som författare av krigsböcker.

Affären var föremål för Statspolisens utredningar i flera års tid efter vapenstilleståndet och diskuterades även i riksdagen, men gav inte anledning till vidare åtgärder. Försvarshögskolans krigshistoriska fakultet tog initiativ till och publicerade 2002 boken Stella Polaris: suomalaista sotilastiedustelua. En minnessten över operationen avtäcktes 2001 i Nämpnäs i Närpes. (U.A. Käkönen, Miehityksen varalta, 1970; H. Lewing, Operaatio Stella Polaris, 1977; J. Karhunen, Reino Hallamaan salasanomasotaa, 1981; R. Heiskanen, Saadun tiedon mukaan...Päämajan johtama tiedustelu 1939-1945, 1989, Stella Polaris, 1994; E. Pale, Totuus Stella Polariksesta, 1994; Stella Polaris: suomalaista sotilastiedustelua, red. O. Manninen/T. Liene, 2002; J. Parikka Altenstedt, Operation S.: signalspanare på flykt, 2008) (Erik Appel)
StellaPolarisAffaeren

Stella Polaris-affären. Finländska underrättelsemän på väg över Bottniska viken. Operationen måste i den rådande situationen betraktas som fullständigt legitim, trots att den senare utsattes för häftig kritik från den politiska yttervänstern. Foto: Lehtikuva Oy, J. Kari.
Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), författare
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Litteratur
Skapat 26.11.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 26.11.2010 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi