statsskick Tillbaka

statsskick och statsförvaltning. De gamla gustavianska grundlagarna (1772 års regeringsform och 1789 års Förenings- och säkerhetsakt) ersattes 1919 med en ny regeringsform, avsedd att motsvara den parlamentariska republiken Finlands behov. Grunden bestod av det beredningsarbete som 1917 utförts av en grundlagskommitté under K.J. Ståhlbergs ledning och de förberedelser som gjorts i seklets början, särskilt av Leo Mechelin. Från flertalet av de nya statsförfattningar som skapades efter första världskriget skilde sig regeringsformen genom att parlamentarismens grundsats förknippades med en ganska betydande rest av den gamla maktfördelningstanken. Visserligen förlades statsmaktens tyngdpunkt nu till riksdagen. Statsbudgeten i dess helhet underställdes riksdagens bestämmanderätt, och det blev möjligt för riksdagen att efter nyval genomdriva (med enkelt flertal) en lag som statsöverhuvudet förvägrat stadfästelse. Och framför allt: parlamentarismens krav på att regeringen skall åtnjuta riksdagens förtroende införlivades i uttryckliga ordalag med regeringsformen. (Preliminärt hade ett sådant stadgande redan 1917 införts i lantdagsordningen, jfr senaten).

Likväl samlades inte all makt i riksdagens hand. Ovanför den parlamentariska regeringen, statsrådet (bestående av "statsminister och nödigt antal ministrar") ställdes en president med självständiga befogenheter (upplösningsrätt, initiativrätt, stadfästelserätt, förordningsrätt, bestämmanderätt över utrikespolitiken med vissa undantag, utnämningsrätt i fråga om de viktigaste ämbetena, överbefäl över krigsmakten, benådningsrätt). För att presidenten skulle få en förstärkt auktoritet, bestämdes att han skulle väljas genom indirekta folkval, icke av riksdagen. I praktiken har den parlamentariska principen självfallet starkt begränsat presidentens handlingsfrihet, men på flera områden kunde han fram till grundlagsreformen vid millennieskiftet (grundlagar) utveckla en betydande självständig aktivitet (särskilt markant i fråga om utrikespolitiken och upplösningsrätten). De svårigheter med vilka parlamentarismens tillämpning varit förknippad på grund av mångpartisystemet (ofta återkommande regeringskriser, nödvändigheten att gripa till oenhetliga koalitioner eller alternativt minoritetsregeringar, inte sällan expeditionsministärer) bidrog så länge denna instabilitet varade till att stärka statsöverhuvudets ställning.

Riksdagens sammansättning och arbetsformer bygger på den grund som lades genom representationsreformen 1906 (riksdagsordningen av 1928 innebar endast mindre förändringar), d.v.s. allmän och lika rösträtt, enkammarsystem och proportionellt valsätt. De bestämmelser som gäller om kvalificerad majoritet i grundlagsfrågor och vissa andra frågor samt den numera upphävda möjligheten att en tredjedel av riksdagsmännen kunde lägga en lag vilande över nyval har spelat en stor roll i det politiska livet, men har också gett upphov till reformkrav. Ett betydelsefullt inslag i riksdagsskicket utgör de väl utbildade interpellations- och spörsmålsinstituten, det senare sedan 1966 vidareutvecklat genom s.k. frågetimmar. Specifikt för utskottsväsendet i Finlands riksdag är stora utskottet, som å hela riksdagens vägnar meddelar riksdagens åsikt till statsrådet i s.k. unionsärenden som avgörs av EU:s/EG:s råd. Därtill kan ett lagförslag som genomgår första behandling i riksdagen vid behov hänskjutas till stora utskottet innan det slutbehandlas i första behandlingen. Grundlagsutskottet åter bör nämnas såsom den instans som i beredningsskedet prövar till detta utskott remitterade lagförslags grundlagsenlighet och deras förhållande till internationella fördrag om mänskliga rättigheter.

I spetsen för regeringsmakten, d.v.s. statens förvaltning står presidenten och framför allt statsrådet. Statsrådet omfattar f.n. (2006) 12 ministerier för de olika förvaltningsgrenarna. De viktigaste på statsrådet ankommande frågorna handläggs i plenum, men ett mycket stort antal ärenden avgörs i de enskilda ministerierna. Inom centralförvaltningen under ministerienivån finns ett antal ämbetsverk, inrättningar och organ, bl.a. vissa s.k. centrala ämbetsverk som står i spetsen för särskilda förvaltningsgrenar (Utbildningsstyrelsen, Tullverket, Sjöfartsverket o.s.v.). Vid deras förvaltning frångick man under 1990-t. i stor utsträckning den från svenska tiden nedärvda kollegiala principen vid handläggning av viktigare frågor och övergick till chefsämbetsverk som organisationsform. Allmänna regionala förvaltningsmyndigheter är länsstyrelserna, där avgörandena traditionellt sker enligt chefsprincipen (byråprincipen). På lokalförvaltningsnivån utgör häradet en förvaltningsenhet till vilken olika statliga funktioner (polis, åklagare, utsökning, folkbokföring, magistrat) knutits.

Som en följd av att kommunerna i lagstiftningsväg ålagts en mängd förvaltningsuppgifter, för vilkas handhavande detaljerade föreskrifter ges, har gränsen mellan statlig och kommunal förvaltning (kommunal självstyrelse) i vissa avseenden blivit mera formell än reell. Se även bl.a. budget, centrala ämbetsverk, grundlagar, härad, interpellation, lagstiftning, länsstyrelse, magistrat, minister, motion, regeringar, Republikens president, riksdagen, spörsmål, statsrådet, stora utskottet, val och utskott. (R.A. Wrede, Finlands rätts- och samhällsordning, 2 bd, 1920-21; R. Hermansson, Finlands statsförfattningsrätt, 1924; K.J. Ståhlberg, Parlamentarismen i Finlands statsförfattning, 1927; S. Lindman, Studier över parlamentarismens tillämpning i Finland 1919-26, 1937, Statsskick och förvaltning i Finland, 3:e uppl., 1959; Suomen tasavallan perustuslait, utg. E. Hakkila, 1939; K.R. Brotherus, Översikt av statsskickets historiska utveckling i Finland, 1947; R. Hermansson/K. Kaira, Suomen valtiosääntö pääpiirteittäin, 1952; T. Holopainen, Kunnan asema valtiossa, 1969; V. Merikoski, Muuttuva, muuttumaton valtiosääntömme, 1969; P. Kastari, Valtiojärjestyksemme oikeudelliset perusteet, 1969, Suomen valtiosääntö, 1977; P. Nyholm, Parliament, government and multidimensional party elections in Finland, 1972; S. Tiihonen/P. Tiihonen, Suomen hallintohistoria, 1983; L. Westerlund, Statsbygge och distriktsförvaltning, 1989; J-M. Jansson, Från splittring till samverkan: parlamentarismen i Finland, 1992; Sääty-yhteiskunnasta Ahtisaareen: artikkeleita hallinnosta ja sen historiasta, red. R. Savolainen, 1995; Suomen keskushallinnon historia 1809-1996, 1996, red. R. Savolainen; Makt och byråkrati i Finland 1809-1998, red. J. Selovuori, 1999; Suomen hallitsijat, red. P. Tommila, 2000; M. Suksi, Finlands statsrätt, 2002) (Sven Lindman)
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
statsskick, parlament, historia, politik
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Kommunal- och statsförvaltning
Skapat 04.05.2009 av Main.DataConverter
Uppdaterat 05.06.2017 av Lasse Sundman

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi