skridskosport Tillbaka

skridskosport. Denna idrott har gamla anor; redan under vikingatiden åkte man i Norden med skridskor av ben, s.k. isleggir (isläggar), som man har funnit många av i gravar från tiden 800-1000 e.Kr., detta också i Finland. Man antar att tävlingar förekom under denna tid. Även i Olaus Magnus kända verk Historia om de nordiska folken, som utkom 1555, nämns isläggar.

Trots att tävlingar ordnades redan under förra delen av 1800-t., var det först 1892 då Internationella skridskoförbundet, Internationale Eislaufvereinigung, senare International skating union (ISU), bildades i Holland som tävlingssporten med bestämda regler kom till och satte fart på utvecklingen. Officiellt började man tävla om VM-titeln från 1893 (för herrar, för damer från 1936). Sedan 1924 har s. stått på OS-programmet (för damer sedan 1960).

S. blev ytterst populär på 1870-t. i Hfrs, där man åkte på Norra hamnens is. Redan 1873 anlades en skridskobana av några skolelever, bl.a. den senare kände idrottsledaren och skeppsredaren Lars Krogius d.y. 1875 grundades Helsingfors skridskoklubb (HSK), landets äldsta skridskoklubb, som tio år senare blev en registrerad förening. De första större tävlingarna på banan arrangerades 15/3 1885. Tävlingen på 1 engelsk mil vanns av Gösta Wasenius med tiden 3.24,0, som länge var inofficiellt finländskt rekord på distansen. Wasenius, som sedermera blev en av landets mest kända idrottsledare, insåg att sporten måste organiseras internationellt, och 1894 anslöt sig HSK till ISU. Mycket på initiativ av honom grundades 1908 även Finlands skridskoförbund (Suomen luistinliitto, senare Suomen luisteluliitto), där han var ordförande 1917-19.

Man började tävla om finländska mästerskapet (till en början inofficiellt) 1892, då det hemfördes av Nikolaj Krjukov från S:t Petersburg. FM för damer instiftades 1933. På sprinterdistanserna, 500 och 1 000 m, har man tävlat separat om FM- titeln sedan 1972. Som tävlingsidrott är s. i Finland ytterst liten med några hundra aktiva åkare, men i motionsklassen finns tiotusentals deltagare. Tävlingssträckorna är idag för herrar 500 m, 5 000 m, 1 500 m och 10 000 m, för damer 500 m, 3 000 m, 1 500 m och 5 000 m. Dessutom tävlar man i sprint 500 m och 1 000 m. I OS förekommer sedan 1992 short track- eller sprinttävlingar där banan är 111,33 m lång och 6,75 m bred. Grenarna är 500 och 10 000 m individuellt plus 5 000 m stafett (för damer 500 och 1 000 m, stafett 3 000 m).

Finland har skördat många internationella framgångar i s. Den förste mera kände åkaren var arkitekten och båtkonstruktören Gustaf Estlander, som vann Europamästerskapet i Davos 1893. Fredrik Wathén (1878-1914) erövrade VM-titeln 1901 och segrade individuellt på 500 m 1903, på 500 m i EM 1903 och på 5 000 m i EM 1905. Julius Skutnabb blev OS-guldmedaljör på 10 000 m i Chamonix 1924, där han dessutom tog silver på 5 000 m och brons sammanlagt; därtill Europamästare 1926. Vid OS i S:t Moritz 1928 blev Jaakko Friman (1904-87) bronsmedaljör på 500 m. Finländsk s:s största namn är självfallet femfaldige OS-guldmedaljören Clas Thunberg.

Birger Wasenius (1911-40) erövrade två silvermedaljer vid OS i Garmisch-Partenkirchen 1936, på 5 000 och 10 000 m, samt brons på 1 500 m. Han var världsmästare 1939 och tog silvret 1934, 1936 och 1937; dessutom silver i EM 1939. Antero Ojala (1916-82) blev OS-bronsmedaljör sammanlagt 1936. Det främsta finländska namnet efter andra världskriget var Lassi Parkkinen, som sekunderades av Pentti Lammio (1919-99), bronsmedaljör på 10 000 m vid OS i S:t Moritz 1948. Vid OS i Cortina d'Ampezzo 1956 vann Toivo Salonen (f. 1933) brons på 1 500 m. 1959 erövrades världsmästerskapet av Juhani Järvinen (1935-84), som detta år även var EM-silvermedaljör och världsrekordinnehavare på 1 500 m (2.06,3), en sträcka där han hade en fjärdeplacering från OS 1956. Jouko Launonen (f. 1939) tog VM-silver 1965, medan sprintern Leo Linkovesi (f. 1947) blev världsmästare sammanlagt för sprinters 1972 och satte nytt världsrekord på 500 m (38,0). Av dagens elitåkare kan nämnas sprintern Janne Hänninen (f. 1975), olympier 1998, 2002 och 2006, samt Pekka Koskela (f. 1982), vars meritlista omfattar bl.a brons på 1 000 m vid VM 2005. I OS i Turin 2006 var Koskela 10:e på 500 m. I VM samma år 7:e sammanlagt. År 2007 var han 7:e i VM sammanlagt. Följande större framgång skedde 2008 då Mika Poutala (f. 1983) blev 6:e i sprint-VM.

På damsidan var Verne Lesche, senare Lesche-Wanberg (1917-2002), det stora namnet med världsmästerskap 1939 och 1947, silver 1936 och 1938, brons 1937. Hon innehade världsrekord på 1 000 m, 1 500 m och 5 000 m. Eevi Huttunen (f. 1922) tog OS-brons på 3 000 m i Squaw Valley 1960 och vann VM-titeln 1951. Iiris (Iris) Sihvonen (f. 1940) tog VM-silver på 1 000 m 1955. Kaija Mustonen (f. 1941) vann OS-silver på 1 500 m i Innsbruck 1964 och brons på 1 000 m. I Grenoble 1968 blev Mustonen Finlands första olympiska damguldmedaljör i skridsko, sedan hon segrat på 1 500 m på nya olympiska rekordtiden 2.22,4. Hon erövrade dessutom silvret på 3 000 m. (Ingmar Björkman)
Skridskosport

skridskosport. Kaija Mustonen åker 1 500 m vid vinter-OS i Grenoble 1968, där hon tog guld på ny olympisk rekordtid. Foto: Lehtikuva Oy.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
vintersport, idrottshistoria, skridskoåkning
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Idrott
Skapat 10.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 07.06.2017 av Lasse Sundman

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi