skidsport Tillbaka

skidsport. Skidan har mångtusenåriga traditioner som kommunikationsmedel i Finland. Redan tidigt förekom olika skidtyper, och även s. har urgamla anor. De första kända skidtävlingarna däremot är av nyare datum. Alexander Hintze, journalist och grundare av landets första idrottstidning Sporten (1881), var som elev i Högre elementarskolan i Hfrs intresserad av skidåkning och grundade som 18-åring skidklubben Jägarne. Han arrangerade 1864 landets första organiserade skidtävlingar för skolelever på isen utanför Hfrs. Man använde den s.k. Kajana- och lapska skidan, som var lätt, tunn och böjlig. I Helsingfors Tidningar kunde man läsa referat från tävlingarna, skrivna av Zachris Topelius. Stadens populäraste skidcentrum på 1860-t. var Josafatsdalen i Berghäll, som då ännu var obebyggd. Frivilliga brandkåren i Helsingfors hade som gymnastikinstruktör Hjalmar L. Ling från Sverige, son till den världsbekante Pehr Henrik Ling, och han ordnade skidövningar och interna tävlingar för brandkåristerna vintrarna 1864-65. På initiativ av Helsingfors svenska mellanskola grundades en skidklubb 1869, som dock inte blev långvarig. I Tyrnävä hölls i mars 1879 tävlingar i längdskidning med 70 deltagare, bland dem också damer. I Hfrs grundades 1882 Helsingfors sportklubb, som hade skytte och s. på programmet. Följande år arrangerade Hintze en skidutställning i Hfrs med 15 par skidor. Hintze var en av de ledande i Sportklubben, som under hans ordförandeskap arrangerade landets första mera betydande tävlingar 9/3 1886 i Hfrs. På programmet stod en 16 km lång tävling på isen mellan Blekholmen och Gråhara och en tävling i backhoppning, som försiggick på n. bergssluttningen vid nuvarande Uspenskijkatedralen på Skatudden. Deltagarantalet var 42 i skidtävlingen och segraren, skogvaktaren Antti Väyrynen från Puolanka, erhöll dåvarande furstliga 200 mark som pris. 1888 hölls följande större tävling i Hfrs. Sportklubben slutade snart arrangera skidtävlingar och ny arrangör av skidtävlingar blev specialföreningen Helsingfors skidklubb, grundad 1893. Båda föreningarna var svenskspråkiga.

I Uleåborg började man 1889 arrangera de kända Oulun hiihdot-tävlingarna (Tjärloppet) som samlade stora deltagarskaror (72 det första året) med penningpris som brukligt var. Idag skidar man 70 km. Under årens lopp har sedan flera kända tävlingar kommit med i bilden. Av dessa kan nämnas Puijospelen i Kuopio (Puijo) från 1916, Salpausselkäspelen i Lahtis (Lahtisspelen) från 1923 och Ounasvaaraspelen i Rovaniemi (Ounasvaara) från 1927. Bland långlopp märks Pirkkaloppet (Kankaanpää-Tfrs, 90 km), som började åkas 1955. Flest deltagare av dagens populära långlopp samlar Finlandialoppet, ursprungligen från Lahtis till Tavastehus, idag i Lahtis/Hollola-terrängen. Loppet började åkas 1974 och omfattar idag ca 60 km, både för damer och för herrar. Se även riksskidning.

FGIF grundade 1910 ett skidutskott. Föregående år hade man börjat tävla på FM-nivå, men enbart för amatörer. Skidutskottet omvandlades 1931 till nuvarande Finlands skidförbund, Suomen hiihtoliitto (SHL). På finlandssvenskt håll grundades 1912 Finlands svenska gymnastik- och idrottsförbund med bl.a. s. på sitt program, med mästerskap i längdåkning, backhoppning och kombinerat. 1917 fick förbundet sitt nuvarande namn, Svenska Finlands idrottsförbund (SFI). Då SFI snart insåg sina begränsade resurser, både ekonomiskt och personellt, beslöt man att bilda ett separat förbund, Svenska Finlands skidförbund (SFS) som konstituerade sig 13/11 1921. Förbundet antog 1945 sitt nuvarande namn , Finlands svenska skidförbund (FSS). En stark impuls till bildandet av SFS 1921 gav Finlands vinterspel i Hfrs 1919, som gick helt i SFI:s regi. FSS ordnar årligen sina egna mästerskap.

1892 inbjöds finländska skidåkare att ställa upp i tävlingar i Stockholm på 30 km. Trion Juha Ritola, Juha Räihä och Fredrik Liljeberg belade de tre främsta platserna i nämnd ordning. Pörtöfiskaren Fredrik Liljeberg var dessutom känd som ypperlig skridskoåkare. Holmenkollentävlingarna började samma år, och 1914 startade för första gången en finländsk åkare, österbottningen Anders Brännkärr, på 50 km med en tredje plats som resultat. Följande år blev han likaså tredje. Den ytterst svåra terrängen med branta utförslöpor var helt okända för de finländska åkarna.

De olympiska vinterspelen inleddes 1924 i Chamonix i ö. Frankrike, "på försök" som det sades. Tävlingarna gick under namnet Internationell vintersportvecka och gavs först 1926 av IOK officiell status som olympiska spel. Finland fick sin första medalj på 18 km genom Tapani Niku, som vann brons. Internationella skidförbundet, Fédération internationale de ski (FIS) grundades OS-året 1924. FIS beslöt att en stor internationell skidtävling årligen skulle arrangeras mellan medlemsländerna. Dessa tävlingar har sedan 1937 officiellt förlänats VM-status av FIS.

Vid OS i S:t Moritz 1928 blev det ingen utdelning för Finland, men i Lake Placid 1932 gick det bättre genom Veli Saarinen, som segrade på 50 km och tog brons på 18 km. Saarinen vann VM 1929 (18 km), 50 km (1933) och 4 x 10 km 1934. Väinö Liikkanen (1903-57) tog silver på 50 km och guld i VM 1935 på 4 x 10 km. I Garmisch-Partenkirchen 1936 räddade det finländska stafettlaget (4 x 10 km) den nationella äran genom att vinna OS-guld efter en makalös upphämtning. Laget bestod av Sulo Nurmela (1908-99), Klaes (Klaus) Karppinen (1907-92), Matti Lähde (1911-78) och Kalle Jalkanen (1907-41). Nurmela vann VM-guld på 18 km och 4 x 10 km (1934), 4 x 10 km (1935), Karppinen på 18 km (1935), 4 x 10 km (1934, 1935, 1938, 1939), Jalkanen på 50 km (1938). Pekka Niemi (1909-93) tog brons på 18 km och VM-guld på 50 km 1937. I OS i S:t Moritz 1948 blev det silver på 4 x 10 km med laget Lauri Silvennoinen (1916-2004), Teuvo Laukkanen (f. 1919), Sauli Rytky (f. 1918) och August (Aukusti) Kiuru (1922-2009). Individuellt vann Benjam Vanninen (1921-75) brons på 50 km. Vid de inofficiella VM-tävlingarna 1941 i Cortina vann Martti Lauronen, Jussi Kurikkala, Lauri Silvennoinen och Eino Olkinuora guld på 4 x 10 km, Kiuru likaså VM-guld i stafett 1954.

OS i Oslo 1952 blev framgångsrikt för de finländska åkarna. Veikko Hakulinen vann 50 km på klassiska 3.33.33 och stafettguld på 4 x 10 km. Tapio Mäkelä (f. 1926) erövrade silvret på 18 km och Paavo Lonkila (f. 1923) tog brons på samma sträcka. På 50 km vann Eero Kolehmainen (1918-2013) silver på 50 km. Hakulinens VM-facit omfattade bl.a. guld på 15 km och 4 x 10 km 1954 samt 15 km 1958, medan Mäkelä var medlem av det segrande stafettlaget 1954. Hakulinen försvarade sin titel som OS-skidkung genom seger på 30 km, silver på 50 km och stafettsilver på 4 x 10 km i Cortina d'Ampezzo 1956. I laget deltog dessutom August Kiuru (1922-2009) Jorma Kortelainen (1932-2012) och Arvo Viitanen (1924-99). Viitanen vann VM-guld i stafett på 4 x 10 km 1954. Vid OS i Squaw Valley 1960 tog Finland en av sina genom tiderna mest bejublade stafettsegrar på 4 x 10 km, då Hakulinen som ankare kunde hålla undan för norrmannen Haakon Brusveen. I laget skidade Toimi Alatalo (1929-2014), Eero Mäntyranta och Väinö Huhtala (f. 1935). Den stora överraskningen stod Kalevi Hämäläinen (f. 1932) för genom segern på 30 km, 20 sekunder före Hakulinen, som dessutom tog brons på 15 km. Hämäläinen kunde dessutom foga ett VM-guld på 30 km 1958 till meritlistan.

Den stora skidkungen vid OS i Innsbruck (Seefeld längdåkning) 1964 var Eero Mäntyranta. Han vann på både 15 och 30 km samt tog silver i stafetten 4 x 10 km. I laget skidade Väinö Huhtala, Arto Tiainen (1930-98), Kalevi Laurila (1937-91) och Mäntyranta som slutman. Tiainen vann också brons på 50 km. Ett silver och två brons blev saldot i Grenoble 1968. Mäntyranta tog silver på 15 km, brons på 30 km och 4 x 10 km. I bronslaget skidade dessutom Kalevi Oikarainen (f. 1936), Hannu Taipale (f. 1940) och Kalevi Laurila. Bland Mäntyrantas andra framgångar på VM-nivå kan nämnas segrarna på 30 km 1962 och 1966. Oikarainen blev världsmästare på 50 km 1970.

Vid OS i Sapporo i Japan 1972 blev det inga medaljer i längdåkning, men i Innsbruck 1976 var Finland på nytt med i medaljstriden. Stafettguldet på 4 x 10 km var en stor framgång. Laget Matti Pitkänen (f. 1948), Juha Mieto, Pertti Teurajärvi (f. 1951) och Arto Koivisto (f. 1947) vann tävlingen med god marginal. Koivisto tog brons på 15 km. Koivisto, som OS-året representerade FSS-föreningen IF Länken, blev därmed förbundets första OS-guldmedaljör i s. I Lake Placid 1980 tog Juha Mieto silver på 15 km, brons på 50 km och stafett 4 x l0 km. I bronslaget på 4 x 10 km skidade dessutom Harri Kirvesniemi, Pertti Teurajärvi och Matti Pitkänen. I Sarajevo 1984 blev det på nytt silver och två bronsplatser för de finländska manliga åkarna. Aki Karvonen (f. 1957) tog silver på 15 km och brons på 50 km och stafett, samt blev 5:e på 30 km. I stafetten skidade Kari Ristanen (f. 1958), Juha Mieto och Harri Kirvesniemi.

OS i Calgary 1988 gav inga medaljer för de finländska herråkarna, och i Albertville 1992 fick Finland nöja sig med stafettbrons. Laget bestod av Mika Kuusisto (f. 1967), Harri Kirvesniemi, Jari Räsänen (f. 1966) och Jari Isometsä (f. 1968). Lillehammer stod värd för OS 1994. Nya stjärnan Mika Myllylä (1969-2011), vann silver på 50 km, brons på 30 km och stafett. I stafetten medverkade Harri Kirvesniemi, Jari Räsänen och Jari Isometsä. Myllylä var dessutom 4:e i jaktstart 10 km och 6:e på 10 km.

Japanska Nagano 1998 blev i hög grad Mika Myllyläs triumf. Han vann 30 km, tog brons på 10 km och i stafett 4 x l0 km, blev 6:e i jaktstart 10 km och 15 km. Hans lagkamrater i stafetten var Harri Kirvesniemi, Sami Repo (f. 1971) och Jari Isometsä.

I samband med VM i Lahtis 2001 uppdagades en omfattande dopningshärva inom det finländska laget (dopning). Finland förlorade därmed tre VM-medaljer, bl.a. stafettguldet. Mika Myllylä, Harri Kirvesniemi, Jari Isometsä och Janne Immonen, samt damskidåkarna Virpi Kuitunen och Milla Jauho, dömdes till två års tävlingsförbud. Kuitunen fick senare ställa upp ensam vid VM i Val di Fiemme 2003. Vid OS i Salt Lake City 2002 och Turin 2006 uteblev medaljerna (två bronsmedaljer på damsidan i Vancouver 2010), vilket talade sitt tydliga språk om den finländska herrskidåkningens tillstånd efter skandalen i Lahtis.

I VM i Liberec 2009 tog Matti Heikkinen (f. 1983) brons på 15 km med klassisk stil. I lagsprinten var Ville Nousiainen och Sami Jauhojärvi tredje. I stafetten 4x10 km tog Finland brons med laget Heikkinen, Jauhojärvi, Teemu Kattilakoski, Nousiainen. I VM i Oslo 2011 vann Matti Heikkinen (f. 1983) överraskande guld på 15 km med klassisk stil.

Damer. Längdlöpning på skidor för damer började förekomma i Finland i slutet av 1890-t., och fr.o.m. 1911 har man tävlat om FM-titeln. Vid Ounasvaaraspelen var damerna med från starten 1927, och i Lahtis började de tävla 1947. De finländska damskidåkarna gjorde en succéartad internationell debut vid OS i Oslo 1952, då man åkte 10 km. Lydia Wideman (f. 1920) vann guldet, följd av Mirja Hietamies (1931-2013) och Siiri Rantanen (f. 1924). I Cortina d'Ampezzo 1956 blev det guld i nya grenen stafett 3 x 5 km. Laget bestod av Sirkka Polkunen (f. 1927), Mirja Hietamies och Siiri Rantanen. Guldet förvandlades till brons i Squaw Valley 1960, med stafettlaget Siiri Rantanen, Eeva Ruoppa (1932-2013) och Toini Pöysti (f. 1933). 1998 avtäcktes en staty av Siiri Rantanen i Lahtis (T. Pelkonen).

I Innsbruck (Seefeld) 1964 blev det individuell silvermedalj på 5 km genom Mirja Lehtonen (f. 1942), som också medverkade i stafettlaget som tog brons på 3 x 5 km. De andra i laget var Senja Pusula (f. 1941) och Toini Pöysti. Följande gång damerna tog medalj var i Sapporo 1972. Marjatta Kajosmaa (f. 1938), vann silver på 5 km och stafett, brons på 10 km. I laget skidade dessutom Helena Takalo (f. 1947) och Hilkka Kuntola (f. 1952). Takalo var i ypperligt slag i Innsbruck 1976 och vann guld på 5 km, silver på 10 km och stafett 4 x 5 km, vilket var nytt i OS-sammanhang. I stafetten skidade dessutom Liisa Suihkonen (f. 1943), Marjatta Kajosmaa och Hilkka Kuntola. I Lake Placid 1980 vann Hilkka Riihivuori (f. 1952) två silvermedaljer, på 5 km och 10 km, samt Helena Takalo brons på 10 km. Riihivuori vann stafettguld i VM 1978 tillsammans med Marja-Liisa Hämäläinen, Helena Takalo och Taina Impiö (f. 1956).

I Sarajevo 1984 blev Marja-Liisa Hämäläinen (senare Kirvesniemi) spelens skiddrottning med guld på 5, 10 och 20 km, som var ny OS-gren, samt brons i stafett 4 x 5 km. I stafetten skidade också Pirkko Määttä (f. 1959), Eija Hyytiäinen (f. 1961) och Marjo Matikainen. Den sistnämnda fortsatte sin segersvit i Calgary 1988, med guld på 5 km, brons på 10 km och 4 x 5 km. Andra i stafettlaget var Pirkko Määttä, Marja-Liisa Kirvesniemi och Jaana Savolainen (f. 1964). I VM hade de finländska damerna dessa år stora framgångar. Kirvesniemi vann guld på 10 km och stafett i Lahtis 1989, Matikainen guld på 15 km och stafett, Määttä och Savolainen stafettguld.

Nya grenar för damer vid OS i Albertville 1992 var jaktstart 5 km samt 15 och 30 km. Marjut Lukkarinen (f. 1966) vann guld på 5 km, silver på 15 km och var 4:e i jaktstart. Marja-Liisa Kirvesniemi utökade sitt OS-medaljsaldo i Lillehammer 1994 med två bronsmedaljer, på 5 och 30 km.

Varken OS i Nagano 1998 eller Salt Lake City 2002 gav några medaljer för de finländska damernas del. OS i Turin 2006 inbringade brons i den nya grenen lagsprint (6 x 1 145 m) genom Aino-Kaisa Saarinen (f. 1979) och Virpi Kuitunen (f. 1979). I VM i Sapporo 2007 vann Virpi Kuitunen 30 km och likaså i sprintstafetten (6 x 1,2 km) samman med Riitta-Liisa Roponen, f. Lassila (f. 1978). I stafetten 4 x 5 km, vann Finland guld med laget Kuitunen, Aino-Kaisa Saarinen, Roponen och Pirjo Manninen, f. Muranen (f. 1981). Kuitunen var dessutom tredje i sprint (1,165 m). I Tour de Ski var Virpi Kuitunen andra sammanlagt 2007/2008, men vann överlägset världscupen sammanlagt.

I VM i Liberec 2009 vann Aino-Kaisa Saarinen 10 km klassisk stil. Tillsammans med Virpi Kuitunen vann Saarinen lagsprinten. I stafetten 4x5 km vann Finland guld med laget Pirjo Muranen, Kuitunen, Riitta-Liisa Roponen och Saarinen. Dessutom tog Saarinen brons i skiathlon och Muranen brons i sprint.Saarinen tog finländsk s:s enda individuella medalj vid OS i Vancouver 2010, då hon erövrade bronset på 30 km klassisk stil. Hon ingick tillsammans med Kuitunen i det finländska laget på 4 x 5 km som kom på bronsplats i Vancouver. I VM i Oslo 2011 tog Saarinen brons på 10 km med klassisk stil.Tillsammans med Krista Lähteenmäki tog Saarinen silver i lagsprinten (2x3x1,3 km). I stafetten 4x5 km tog Finland brons med laget Pirjo Muranen, Saarinen, Riitta-Liisa Roponen och Lähteenmäki.

Nordisk kombination. Tävlingsformen med back- och skidmoment infördes i Norge i början av 1890-t. De första tävlingarna i kombinerat gick i Holmenkollen 1892, och intresset för kombinerat spred sig sedan till Sverige. Vid Nordiska skidspelen i Stockholm 1909 fanns grenen på programmet. Den första tävlingen i kombinerat i Finland arrangerades 9/3 1913 i Åggelby, med dåvarande Åggelby IK som arrangör. Längdmomentet skidades Fredriksberg-Åggelby-Fredriksberg och backhoppningen ägde rum i Alphyddans skidbacke. Tävlingarna ordnades på initiativ av Helsingfors skidklubb. SFI ordnade likaså sina första mästerskap i Åggelby 1913. Båda dessa tävlingar vanns av August Jansson, Åggelby IK. De första finländska mästerskapen vanns av Verner "Werner" Eklöf (1897-1955) från Helsingfors skidklubb 1923 och 1924. Eklöf var en begåvning av stora mått. Han var tre gånger landslagsman i bandy och vann tre FM, 32 gånger i fotboll (17 mål) med två FM-titlar och representerade Finland i kombinerat vid vinter-OS 1924 i Chamonix, där han blev 9:e. Den förste finländske OS-guldmedaljören i grenen var Heikki Hasu (f. 1926) som vann vid OS i S:t Moritz 1948. Silvret erövrades av Martti Huhtala (f. 1918).

VM i kombinerat inleddes 1926 i Lahtis. I Rumford 1950 vanns guldet av Hasu, vars framgångar fortsatte med OS-silver i Oslo 1952. Paavo Korhonen (f. 1928) vann VM i Lahtis 1958. Följande OS-medalj kom tjugo år senare i Sapporo 1972, genom Rauno Miettinen (f. 1949) som vann silver. Vid OS 1980 i Lake Placid överraskade Jouko Karjalainen (f. 1956) med silver i grenen, en prestation han upprepade i Sarajevo 1984. Hans lagkamrat Jukka Ylipulli (f. 1963) tog brons. Framgångarna lät därefter vänta på sig ända fram till OS 1998 i Nagano, där den nya stjärnan Samppa Lajunen (f. 1979) vann silver individuellt och i lag. I laget ingick Hannu Manninen (f. 1978), Jari Mantila (f. 1971) och Tapio Nurmela (f. 1975). Nämnas kan att Manninen som 16-åring 1995 vann VM för ungdomar och upprepade segern 1998. Vid VM 1999 i österrikiska Ramsau vann laget Jari Mantila, Tapio Nurmela, Samppa Lajunen och Hannu Manninen VM-guld. De stora framgångarna kom vid OS 2002 i Salt Lake City, där Lajunen vann tre guld; i den klassiska nordiska kombinationen, i nya grenen sprint och i lag, tillsammans med Hannu Manninen, Jari Mantila och Jaakko Tallus (f. 1981). Individuellt vann Tallus silver och var 4:e i sprint. I Turin 2006 lyckades ingen av finländarna ta medalj. I VM i Sapporo 2007 vann Hannu Manninen guld i nya grenen sprintkombination (backhoppning och 7,5 km skidåkning), Anssi Koivuranta (f. 1988) brons och samma par vann lagguld.

Alpin skidåkning är en relativt modern sport. Engelsmannen sir Arnold Lunn (1888-1974), skidledaren och författaren som genom flera års vistelse i Schweiz (Mürren) blev specialist, räknas som upphovsman till den moderna alpina s. Han fick 1930 vid Internationella skidförbundets möte i Oslo grönt ljus för sina regler i störtlopp och slalom, och mötet beslöt uppta alpin sport på FIS tävlingsprogram. Lunn införde bl.a. portar i slalom 1922. VM-status fick sporten 1931. Vid OS i Garmisch-Partenkirchen 1936 tävlade man första gången, både sammanlagt i slalom och störtlopp. I Oslo 1952 tillkom storslalom och i Calgary 1988 super-G och alpin kombination.

I Finland byggdes mindre slalombackar på 1930-t., bl.a. i Grankulla 1934 och 1939 i Turenki. En annan föregångsort var Kuopio (Puijo), där de första tävlingarna anordnades 1934 av Erkki Penttilä (1905-2004), som inhämtat kunskaper om alpin skidåkning i Kanada. Penttilä segrade även i de första nationella mästerskapen i slalom och störtlopp som arrangerades 1937 vid fjället Sallatunturi i Salla, som avträddes till Sovjetunionen 1944. Den första skidliften installerades 1949 i Turenki av Kalle Ebb, även känd bl.a. som racerförare (motorsport, bilsport). På denna ort har Eino Kalpala (f. 1926) sedan 1963 byggt upp slalomcentret Kalpalinna. Först i samband med vintersportcentrens tillkomst på 1960-t. började man idka utförsåkning på allvar. Alpin-FM för damer inrättades 1939.

Den första större finländska stjärnan i slalom är Kalle Palander, som gjorde olympisk debut i Nagano 1998. Bland damerna är Tanja Poutiainen (f. 1980) den främsta talangen. Poutiainen inledde likaså sin OS-karriär i Nagano 1998, då hon slutade som 18:e i slalom och 26:e i storslalom. I Salt Lake City 2002 blev hon 11:e i storslalom. I OS i Turin 2006 kom fullträffen, silver i storslalom, 6:e i slalom. Poutiainen vann världscupen i slalom och sammanlagt 2004, 2005 vinst i slalom och storslalom sammanlagt i Världscupen. Som första finländare triumferade hon i en VC- tävling i Levi 2004. År 2007 var Poutiainen 14:e i slalom och storslalom i VM i Åre. Under året blev hon 7:e i slalom 2:a i storslalom och 6:e sammanlagt. År 2008 var motsvarande placeringar 4:e i både slalom och storslalom med en 8:e placering sammanlagt. Vid OS i Vancouver 2010 blev hennes bästa placering en sjätteplats i slalom.

Finlands svenska skidförbund anordnade 1943 sina första mästerskap i slalom och störtlopp. Förbundet har genom åren haft flera framstående representanter i de alpina grenarna. Av dessa kan nämnas bl.a. olympiern Ulf Ekstam (f. 1941), som ingick i OS- laget i Innsbruck 1964 och Grenoble 1968 (18:e i slalom), och Nina Ehrnroth (f. 1962), som deltog i Calgary 1988, men som tvingades bryta båda tävlingarna i slalom och storslalom. Idag är Grankulla IFK:s Marcus Sandell (f. 1987) ett av våra största namn på kommande inom alpint. Han lyckades 2008 komma bland de tio främsta i tävlingar i Världscupen och i VM i Val d´Isere 2009 var Sandell 16:e i storslalom. I VM i Garmisch-Partenkirchen 2011 var Sandell tionde i storslalom och Vasa Skidklubbs Andreas Romar (f. 1989) var nionde i superkombinationen (störtlopp och slalom).

Inom den alpina s. förekommer också tävlingar i hastighetsåkning på skidor. En av de främsta i grenen var Kalevi Häkkinen (f. 1928), som i flera tävlingar underskred då gällande världsrekord på sträckan, som bäst 182.555 km/h 1970. 1986 satte Pertti Leppälä världsrekord med 206,190 km/h vid VM i La Clusaz. 1992 ingick grenen som uppvisningsgren vid OS i Albertville och Tarja Mulari (f. 1965) från Finland vann tävlingen med 219.245 km/h, nytt världsrekord. Man tävlar också om FM i grenen.

En ny vinteridrottsform som har kommit för att stanna, är tävlingar i freestyle. Man började anordna tävlingar på 1970-t., och 1977 hölls de första FM i grenen vid Suomutunturi, där man grundade Suomen freestyleliitto. En av pionjärerna och främsta förespråkare för sporten var Roger Talermo (f. 1955), idag ordförande för Finlands olympiska kommitté och tidigare VD för Amer sports Oyj. 2003 grundades nuvarande Suomen alppilajit av medlemmarna i alpin- och freestyleföreningarna.

Internationellt började man tävla om VM 1986. I OS-sammanhang förekom freestyle som uppvisningsgren i OS 1988; som officiell OS-gren inledde man 1992 med puckelpist och hopp sedan 1994. I Nagano 1998 kom de finländska framgångarna på allvar. I puckelpist vann Janne Lahtela (f. 1974) silver, medan hans kusin Sami Mustonen (f. 1977) tog brons. Redan följande år var man redo för VM-seger i grenen, t.o.m. tredubbelt. Lahtela vann, Lauri Lassila var andra och Sami Mustonen tredje. I VM i Kanada 2001 tog Mikko Ronkainen (f. 1978) guldet, en bravad han upprepade 2003. Det första OS-guldet i puckelpist kom i Salt Lake City 2002 genom Janne Lahtela, med Tapio Luusua på 5:e plats. I OS i Turin 2006 vann Mikko Ronkainen silver. Till listan kan också fogas många VM-medaljer och världscupssegrar, vilket gör att grenen under de senaste tio åren har varit en av landets mest framgångsrika idrottsformer.

En av de nyaste grenarna inom s. är snowboard, som introducerades i Finland 1985 och som 1988 fick FM-status. 2000 fick Finland sin första snöbrädestunnel i Vierumäki. Internationella skidförbundet upptog 1994 snowboard på sitt program, och fyra år senare i Nagano var det OS-debut för grenen. År 1999 fick vi VM-brons genom Timo Aho och 2001 upprepade han bravaden. Vår dametta Sari Grönholm fick likaså brons. I VM 2003 i Österrike vann Risto Mattila med Antti Autti på bronsplats. År 2005 vann Autti VM i hopp (big air) och snowboard (halfpipe) samt X-games-tävlingarnas snowboard. Vid OS 2006 i Turin vann Finland sin första första OS-medalj i halfpipe genom Markku Koski (f. 1981), som tog brons med Autti som femte. I VM 2007 i Arosa var Janne Korpi 4:e. I VM i La Molina 2011 vann Enni Rukajärvi (f. 1990) guld de första VM-tävlingarna i slopestyle, Petja Piiroinen (f. 1991) tog guld i big air, Ville Paumola tog brons i slopestyle och Markus Malin tog brons i halfpipe. Rukajärvi segrade också i slopestyle i X-games-tävlingarna 2011. Se även backhoppning och skidskytte. (P. Jussila, Suomen hiihto, 1998; A. Raevuori, Valkoinen sirkus, 2004) (Ingmar Björkman/Mikael Finell)


Skidning01_Mntyranta_Pelle.jpg

Skidsport. En koncentrerad Eero Mäntyranta på väg mot målet. Foto: Ingmar Björkmans arkiv.

Skidning03_Palander4721938.jpg

Kalle Palander är Finlands genom tiderna främste manlige utförsåkare. Foto: Lehtikuva Oy, K. Mayama.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
idrott, skidåkning, spel, skidåkare, skidgrenar, idrottsgrenar
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Idrott
Skapat 15.01.2014 av Johan Lindberg
Uppdaterat 15.04.2016 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi