Runeberg, Johan Ludvig Tillbaka

Runeberg, Johan Ludvig (f. 7/2 eller 5/2 1804 Jakobstad, d. 6/5 1877 Borgå), Finlands nationalskald. Han var son till en sjökapten, vars sjukdom drabbade det barnrika, ursprungligen välbärgade hemmet med obestånd. R. kom därför ända fram till 1830-talets slut att leva under mycket knappa omständigheter. Efter skolgång i Vasa blev han student vid Åbo akademi 1822, samma år som J.V. Snellman och E. Lönnrot inskrevs där. R:s studier avbröts redan följande år, varefter han i drygt två års tid försörjde sig som informator i Saarijärvi och Ruovesi. R. promoverades till magister 1827. Som informator och gäst i ärkebiskop Jacob Tengströms hem i Pargas mötte han dennes högt begåvade brorsdotter Fredrika. Hon blev 1831 hans hustru.

Den klassiska bildningen i den akademiska världen utgjorde en ständig impulskälla för den eljest i många avseenden folklige R. Då universitetet 1828 flyttades till Hfrs, följde han med. Han tillhörde den kulturhistoriskt viktiga kamratkrets som kallas Lördagssällskapet. 1830 blev R. docent i latinska språket och litteraturen, men sedan han 1833 förgäves sökt adjunkturen i grekisk och romersk litteratur flyttade han 1837 till Borgå, där han tillträdde lektoratet i latin (från 1841 grekiska) vid gymnasiet. Såsom gymnasielektor och ledamot av domkapitlet lät R. 1838 prästviga sig, men hans av den romantiska idealismen influerade förhållande till religionen förblev djupt personligt.

Såsom skald hade R. en i Finland dittills enastående framgång, dels på grund av sin unika poetiska begåvning, dels som en följd av det pågående finska nationsbygget. R. företrädde en etnografiskt och politiskt folknära nationalism och dyrkades av studenterna. Återhållsam i sina framträdanden åtnjöt han emellertid också regimens repressiva tolerans och uppmärksamhet. År 1844 fick han professors titel och erhöll 1857 avsked med bibehållen lön för att helt kunna ägna sig åt sin diktning. Han fick även emotta kejserliga nådevedermälen, men i motsats till Fredrik Cygnaeus och Zachris Topelius skrev han aldrig hyllningar till kejsarhuset. Efter ett slaganfall 1863 tystnade R. som diktare och levde sedan invalidiserad de återstående 13 åren av sitt liv, troget vårdad av sin hustru, ständigt följd av sin biograf J.E. Strömborg och hyllad av en dyrkande allmänhet.

R. är den första i Finland verksamma diktare som erövrat en dominerande plats i den svenska litteraturen. En del av hans produktion översattes tidigt till finska, men den mot slutet av R:s liv uppflammande språkstriden kom på finskt håll att fördröja och ibland försvåra förståelsen av R:s diktning. Redan i livstiden hyllades han dock som en samlande nationell symbol.

R:s tidigaste diktning är starkt beroende av äldre förebilder, bl.a. Bellman, fru Lenngren och Franzén. Några år in på 1820-t. tog han allt starkare intryck av romantikens diktning. Påverkad av dess nationalromantiska litteraturuppfattning, dess hänförelse för folkdikt och nationella motiv sökte sig R. till en i Schillers mening "naiv", enkel lyrik. Avgörande betydelse fick P.O. von Goetzes tyska översättning av W. Karadzic' serbiska folksånger, som R. översatte 1830 och efterbildade i sina s.k. idyllepigram i Dikter, s.å. Här fann R. det okonstlade uttryckssätt som blev hans beundransvärda kännemärke. Debutsamlingen innehåller emellertid också dikter som stil- och genremässigt starkt avviker från de epokgörande "idyllepigrammen". I Dikter. Andra häftet (1833) återkom en ny svit Idyll och epigram. Den episka hexameterdikten Elgskyttarne (1832) med dess skildring av den finska allmogen mottogs av samtiden som en nationaldikt, men överskuggades redan 1835 av vännen Lönnrots Kalevala. Hanna (1836) är en erotisk prästgårdsidyll i Voss' stil, medan Julkvällen (1841) inte bara är en herrgårdsskildring. Den understryker nödvändigheten av ett närmande mellan herrskapets och folkets mentaliteter.

Sitt redaktörskap för Helsingfors Morgonblad 1832 -1837 inledde R. med ett angrepp på Sveriges litteratur, som han fann förkonstlad, särskilt Tegnér. I bladet publicerade han också, sedan han flyttat till Borgå, novellen Den gamle trädgårdsmästarens brev (1837), ett angrepp på pietismens frälsningsångest. Lars Stenbäck besvarade angreppet och meningsutbytet formade sig till den mest betydande offentliga polemik som dittills i Finland förts om religiösa frågor. Sin polemiska huvudtanke att naturen är av Gud och därför god vidhöll R. starkt i Dikter. Tredje häftet (1843).

Med versberättelsen Nadeschda (1841), spunnen över ett ryskt sägenmotiv, uppträdde R. mot livegenskapen. R. hoppades nå den ryska publiken, men den ryska översättningen av J. Grot censurerades strängt och försöket misslyckades. Med det ossianska och fornnordiska eposet Kung Fjalar (1844) ville R. därpå överglänsa Tegnérs populära Frithiofs saga. R:s epos blev en monumental idédikt, som förkunnade gudarnas oinskränkta makt att krossa människans vilja - även då denna vilja är god. Diktens omstridda moral är karakteristisk för den autoritäre R., men har också setts som utslag av ett slags självrannsakan. Diktsviten Fänrik Ståls Sägner, del I (1848) och del II (1860), var det verk som befäste R:s skalderykte. Sviten återger heroiserande, vanligen fiktiva episoder, förlagda i 1808-09 års krig, finska kriget. Verket blev omedelbart en nationell symbol av högsta rang; dess psykologiska betydelse då och senare vid uppkomsten och försvaret av det självständiga Finland kan knappast överskattas. Långt in på 1900-t. uppfattades sägnerna även i Sverige som en nationell symbol. Sedan de två världskrigen har de dock, i sin tidsbundna idealisering av krigardygden, även väckt ogillande.

1853 erhöll R. uppdraget att medverka i psalmbokskommittén och utarbetade därvid ett förslag till svensk psalmbok för Finland (1857). Förslaget väckte av dogmatiska skäl motstånd såväl på pietistiskt håll som inom kyrkan och godtogs aldrig, vilket hos R. väckte livslång bitterhet.

R. uppfattades av sin samtid som nationens stämma. Han blev efter sin död föremål för en alltmer kultartad dyrkan som bortsåg från hans oförnekliga karaktärsbrister. Det är som poet R. står högst. Hans verskonst är oöverträffad; hans poesi uppvisar också en koncentrerad dramatisk gestaltningsförmåga, som bara sällan kommer till sin rätt i hans fåtaliga dramatiska försök. R:s enda stora drama, Kungarna på Salamis (1863), efterliknar den antika tragedin. Friaren från landet (1834) och tvåaktaren Kan ej (1862) är obetydliga komediförsök. Hans prosa är ojämn, men punktvis psykologiskt skarpsynt.

Som kanoniserad poetisk förebild kom R. långt in på 1900-t. att i Finland framstå som ett mönster för den litterära smaken - delvis förkvävande. Som nationell kraftkälla var hans diktning av enorm, ständigt växande betydelse ända fram till den ideologiska klimatförändringen efter Finlands nederlag i andra världskriget. R. har därför kommit att populärt förväxlas med de politiska ideal som utmärkte de första decennierna av det självständiga Finlands historia.

R:s skrifter har utkommit i talrika utgåvor. En fullständig, vetenskapligt kommenterad utgåva av R:s samlade skrifter utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland och Svenska vitterhetssamfundet fullbordades 2006. Litteraturen om R. är överflödande. (J.E. Strömborg, Biografiska anteckningar om J.L. R., I-IV, 1880-98, rev. uppl. utg. av K. Allardt, 1928-31; C.G. Estlander, Runebergs skaldskap, 1902; W. Söderhjelm, J.L. R., 2 bd, 1904-06, rev. uppl. 1929; R. Hedvall, Runebergs poetiska stil, 1915, J.L. R. och hans diktning, 1931, rev. uppl. 1941; Y. Hirn, Runebergskulten, 1935, Runeberg-gestalten, 1942; G. Tideström, R. som estetiker, 1941; E. Brydolf, Sverige och R., 2 bd, 1943-66; L. Viljanen, R. ja hänen runoutensa, 2 bd, 1944-48, sv. övers. R. och hans diktning, 2 bd, 1947-69; G. Castrén, J.L. R., 1950; M. Hirn, R. i bild, 1954; P. Karkama, Vapauden muunnelmat. J.L. Runebergin maailmankatsomus hänen epiikkansa pohjalta, 1982; J. Wrede, Jag såg ett folk... R., Fänrik Stål och nationen, 1988, Världen enligt R. En biografisk och idéhistorisk studie, 2005; M. Klinge, Den politiske R., 2004; M. Ekman, Kaos ordning kaos. Människan i naturen och naturen i människan hos J.L.R., 2004; T. Oksala, J.L. Runebergin Kreikka ja Rooma, 2004; P. Forssell, Författaren, förläggarna och forskarna: J.L. R. och utgivningshistorien i Finland och Sverige, 2009) (Johan Wrede)
RunebergJohanLudvig

Runeberg, Johan Ludvig. Nationalskalden som redan under sin livstid blev föremålet för en kult. Han var ytterst uppburen även i Sverige, där Elgskyttarne och Fänrik Ståls sägner ända in på 1950-t. var obligatorisk läsning i folkskolorna. Foto: D.F. Hirn, trol. 1863, Museiverket.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
finlandssvensk skönlitteratur, nationalromantik, nationalskalder, dikter
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Skönlitteratur
Skapat 15.04.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 12.06.2017 av Lasse Sundman

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi