Parisfreden Tillbaka

Parisfreden, freden mellan Finland och de allierade staterna i Paris i februari 1947. Övergången till fredstida förhållanden efter vapenstilleståndsavtalet i Moskva, som godkändes av riksdagen 19/9 1944, löpte inte friktionsfritt. Förutom de direkta följderna av själva kriget påverkades livet i landet av stipulationerna i avtalet. Enligt detta skulle Moskvafredens gränser av 1940 återställas, Petsamo överlåtas till Sovjetunionen och Porkala utarrenderas på 50 år som sovjetisk marinbas. Vidare krävdes avväpnandet av de tyska trupper som stannat kvar i landet efter 15/9 1944, vilket ledde till Lapplandskriget. Ett krigsskadestånd på 300 milj. dollar skulle betalas, armén demobiliseras inom två och en halv månad samt samarbete inledas med de allierade för att gripa och döma krigsförbrytare (krigsförbrytelser). En allierad kontrollkommission under ledning av generalöverste Andrej Zjdanov anlände till landet för att övervaka efterlevnaden av vapenstilleståndsavtalet fram till det egentliga fredsavtalet.

Att åstadkomma ett fredsfördrag beredde segrarna svårigheter. Då enighet inte kunde uppnås, började stormakterna, vars representanter sommaren 1945 samlades i Potsdam, dela in Europa i intressesfärer. De allierades förberedelser för fredssluten med Italien, Rumänien, Bulgarien, Ungern och Finland fortsatte i september 1945 i London, i december i Moskva, i januari 1946 åter i London och i april i Paris.

Finland fick en officiell inbjudan att delta i fredskonferensen för 21 länder så sent som 14/8 1946, trots att förhandlingarna hade startat redan i juni. Den finländska delegationen anlände till Paris 13/8, grundligt förberedd i hemlandet under president J.K. Paasikivis ledning. Delegationen leddes av statsminister Mauno Pekkala.

Finland skulle framlägga sina synpunkter inför plenum 15/8. Under varje fredsprocess alltsedan 1920 hade någon före det avgörande mötet läckt ut den finländska ståndpunkten till ryssarna - vad man tänkte och vad man kunde gå med på - som därmed fått ytterligare en trumf på hand. I Paris var det Pekkala som dagen innan refererade den i dess huvuddrag för den sovjetiske utrikesministern Molotov, som inte alls uppskattade vad han fick höra. Den finländska delegationen var därför tvungen att revidera sitt uttalande, som utrikesminister Enckell på den fastställda dagen läste upp efter lunchpausen i ett 16 minuter långt anförande inför en halvtom konferenssal. Efter detta lotsades den finländska delegationen ut, och diskussionen inleddes under ordförandeskap av Molotov, som gav uttryck för sitt ogillande. Senare, 19/8, fick den finländska delegationen slutligt besked om Sovjetunionens önskemål.

Hemma i Finland ingångsatte kommunisterna en "fredskris" med anledning av delegationens agerande, d.v.s. Enckells tal. Krisen ebbade dock ut sedan Pekkala i ett radiotal 6/9 1946 hade talat om att man i Paris förgäves förhandlat bl.a. om en nedskärning av krigsskadeståndet och påpekat att delegationen arbetat i svåra förhållanden.

Efter att ha behandlats i s.k. underkommissioner togs fredsavtalet upp vid fredskonferensens plenum 14/10 1946. Inget av de ändringsförslag Finland hade kommit med accepterades, fredsavtalet följde i praktiken nästan till hundra procent vad som stadgats i vapenstilleståndsavtalet hösten 1944. Några skillnader var, att tyskarna redan hade förpassats ur landet och att finska armén demobiliserats. Närmast på brittiskt initiativ omformulerades bestämmelserna om den finländska försvarsmakten, som blev svagare än vad den hade varit enligt vapenstilleståndsavtalet. Detta gav en antydan om, att britterna betraktade Finland såsom tillhörande den sovjetiska intressesfären; man ville undvika en stark finländsk armé vid Sovjetunionens sida.

Finlands regering avlät 21/1 1947 ett lagförslag innehållande fredsavtalet till riksdagen, som godkände det enhälligt. En delegation under ledning av utrikesminister Enckell sändes därefter till Paris för en officiell underteckningsceremoni. Avtalet undertecknades av finländarna 10/2 1947.

Detta var nästan i sista stund, på hösten 1947 hade det redan varit för sent, eftersom kalla kriget hade brutit ut. Detta fick t.ex. Österrike erfara, eftersom landets fredsavtal kunde åstadkommas först 1955. (Th. Palm, Vägen till vapenvila: de finländsk-sovjetiska vapenstilleståndsförhandlingarna 1944, 1972; H. Rautkallio, Suomen suunta 1945-1948, 1979; T. Polvinen, Jaltasta Pariisin rauhaan: Suomi kansainvälisessä politiikassa III: 1945-1947, 1981; P. Visuri, Pariisin rauhansopimuksen sotilasartiklat, 1990; O. Manninen, Sodasta rauhaan, Jatkosodan historia 5, 1992; J. Kronlund, Från folkresning till institution: Finlands försvarsmakt 1918-1993, 1993; H.M. Tillotson, Finland at peace and war 1918-1993, 1993; Sodasta rauhaan, red. J. Kronlund, 1995; Finland i krig 3, 2001; A. Eskola, Suomen sodat ja rauhat, 2003) (Jarl Kronlund)

Enligt det fredsfördrag som i februari 1947 slöts med de allierade staterna fick Finland inte upprätthålla större beväpnade styrkor än 1) landstridskrafter, omfattande 34 400 man, 2) sjöstridskrafter med en manskapsstyrka på 4 500 man och ett totaltonnage på 10 000 t samt 3) luftstridskrafter, bestående av 60 stridsflygplan och 3 000 man. Ubåtar, motortorpedbåtar och vissa slags offensiva vapen (kärnvapen, bombplan) var helt förbjudna enligt fredsfördraget.

Finlands utrikespolitiska ledning konstaterade 1990, att artiklarna om Tyskland i fredsfördragets III kapitel hade förlorat sin relevans, i likhet med de inskränkningar av Finlands suveränitet som ingick i stipulationerna om försvarsmaktens manskapsstyrka och utrustning, med undantag av kärnvapen.

ParisfredenParisfreden berövade Finland i stort sett samma områden i Karelen som hade gått förlorade i Moskvafreden 1940 och i Nystadsfreden 1721, då den s.k. Peter den stores gräns drogs upp. Karta: Steffen Ørsted.



Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 19.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 19.01.2011 av Johan Lindberg