Lapporörelsen Tillbaka

Lapporörelsen, antikommunistisk folkrörelse som framträdde i Finland åren 1929-1932. Bakgrunden till rörelsen står att söka i de kvardröjande motsättningarna mellan vita och röda efter kriget 1918. En viktig faktor var högerkretsarnas missnöje med centerns försoningspolitik gentemot de forna rödgardisterna, vilkas meningsfränder ansågs förbereda väpnad revolution i landet.

Lapporörelsen kan ses som en finländsk variant av de antikommunistiska och antiparlamentariska strömningar i Europa, som i Italien och Tyskland förde till upprättandet av ett totalitärt statsskick. Ett karakteristiskt drag för Lapporörelsen var dess krav på direkt aktion från folkets sida med förbigående av de i laglig ordning valda statsorganen. Som medel användes massmöten och medborgardeputationer. Man skred även till fysiskt våld mot kommunisterna och deras organisationer samt mot andra misshagliga personer tillhörande socialdemokratiska partiet eller den borgerliga centern.

Den egentliga början till Lapporörelsen var ett intermezzo i Lappo i Södra Österbotten i november 1929, då en folkskara med våld hindrade en kommunistisk ungdomsfest att avhållas och berövade deltagarna deras röda skjortor. Händelsen följdes av sammankomster på olika orter i landet, varvid stränga åtgärder krävdes mot kommunisternas terrormetoder. Särskilt påtalades även den yttersta vänsterns utmanande religionsfientlighet, som kändes starkt sårande för medlemmar av den kristna kyrkan. Lapporörelsens egentliga centrum blev Södra Österbotten, där den fick näring av den traditionella österbottniska "folkrörelseromantiken" och av antiryska stämningar med rötter i aktivismen under årtiondena efter sekelskiftet. Samtidigt spred sig rörelsen snabbt till andra delar av landet. En bidragande faktor till dess framgång var den böjelse för politisk radikalism bland jordbrukarbefolkningen som den pågående ekonomiska krisen hade i släptåg (kristidsrörelsen).

Den utåt mest synliga gestalten under hela Lapporörelsens existens var jordbrukaren Vihtori Kosola. Han hade tidigare bl.a. gjort sig känd i samband med en strejkbrytarorganisation som arbetsgivarna upprätthöll under mellankrigstiden (Exportfred). Jämte honom framträdde särskilt jordbrukarna Vihtori Herttua och Iivari Koivisto samt generalmajor K.M. Wallenius. Bland anhängarna märktes förutom bönder främst industri- och affärsmän (t.ex. Petter Forsström och Rafael Haarla), officerare och representanter för akademiska yrken (Kai Donner o.a.).

På finlandssvenskt håll åtnjöt Lapporörelsen till en början ett rätt omfattande stöd inom högerkretsar. Det avtog dock i den mån användningen av våldsmedel ökades och äktfinska tendenser gjorde sig gällande bland anhängarna till rörelsen, som ursprungligen var språkpolitiskt neutral. Majoriteten av Svenska folkpartiets riksdagsgrupp intog från begynnelsen en starkt kritisk hållning till Lapporörelsens metoder.

Ett av Lapporörelsens viktigaste mål var att hindra kommunistisk s.k. arbetsplatsterror mot medlemmar av skyddskårerna och andra borgerligt sinnade arbetstagare. Vidare krävdes ett effektivt förbud mot kommunistpartiet, som förbjudits i lag 1923, men som under 1920-t. framträtt i riksdagsvalen under olika beteckningar. I avsikt att förkväva partiets verksamhet påyrkade man inskränkningar i tryckfriheten och församlingsfriheten. En manifestation i denna riktning var förstörandet av den kommunistiska tidningen Työn Äänis tryckeri i Vasa i mars 1930.

Centerregeringen Kallio, som bildades i augusti 1929, försökte i början i viss mån gå Lapporörelsen till mötes och fattade bl.a. beslut om att låta fängsla de kommunistiska riksdagsmännen. Redan därförinnan hade de kommunistiska medlemmarna av riksdagens grundlagsutskott blivit bortförda med våld av lappomän. I juli 1930 såg sig regeringen dock tvungen att avgå på grund av den tilltagande oron i landet. I stället bildade f.d. riksföreståndaren, högermannen P.E. Svinhufvud, en ny regering som byggde på samarbete mellan de fyra borgerliga partierna, men inte upptog företrädare för den egentliga Lapporörelsen.

Några dagar senare, den 7 juli, inträffade rörelsens verkningsfullaste manifestation i form av det s.k. bondetåget till Hfrs med över 12 000 deltagare, som demonstrerade sin sympati för de framställda kraven. Av deltagarna ansågs över 2 000 representera landets svenska befolkning.

Svinhufvuds regering lät upplösa riksdagen och utlysa nyval som ledde till borgerlig seger och godkännande av en rad lagar riktade mot kommunisterna. Trots detta fortsatte våldsdåden, och särskilt enleveringen av landets förre president K.J. Ståhlberg, väckte indignation i vida kretsar (skjutsning). Svinhufvud, som inte önskade överge lagligheten, även om han i övrigt var välvilligt inställd till Lapporörelsen, valdes 1931 till rikets president. Förhållandet mellan regeringen och Lapporörelsen skärptes då arbetarföreningshusen öppnades och den nye inrikesministern Ernst von Born med kraft ingrep mot våldsdåden.

I februari 1932 utbröt ett uppror i Mäntsälä (Mäntsäläupproret), i vilket Lapporörelsens ledande män deltog. Vid denna tidpunkt framställde man krav på förbud även mot socialdemokratiska partiet. Upproret nedslogs dock snabbt, varefter regeringen upplöste Lapporörelsen och lät arrestera ett hundratal av dess ledare. Den tilltagande böjelsen för terrormetoder, som man sade sig bekämpa hos andra, ledde till att många av Lapporörelsens sympatisörer redan efter några månader lämnade dess led. Under rörelsens aktiva skede begicks även en del mord. Dylika företeelser gjorde den moderata högern alltmer kritiskt inställd.

Efter Mäntsälärevolten ombildades Lapporörelsen till ett parti, kallat Fosterländska folkrörelsen (Isänmaallinen kansanliike, IKL), som antog ett ultranationalistiskt program och utrikespolitiskt riktade sig mot Sovjetunionen. Även den kritiska inställningen till parlamentarismen tog man i arv. IKL förde sålunda vidare de centrala idéerna i Lapporörelsenss politiska program ända tills partiet upplöstes som en följd av vapenstilleståndsavtalet 1944. (H. Gummerus, De gamla ledarna och den nya tiden, 1930; G.G. Rosenqvist, Lappo-rörelsen: mål, motiv, medel, 1930; A. Somersalo, Lapuan tie, 1930; V. Kosola, Viimeistä piirtoa myöten, 1935; E. von Born, Levnadsminnen, 1954; E.W. Juva, P.E. Svinhufvud, 2 bd, 1957-61; M. Rintala, Three generations: The extreme right wing in Finnish politics, 1962; L. Hyvämäki, Sinistä ja mustaa, 1971; T. Nygård, Suomalainen äärioikeisto maailmansotien välillä, 1982; J. Siltala, Lapuan liike ja kyyditykset 1930, 1985; M. Hamberg, Agrar protest: lapporörelsen, IKLs och krisrörelsens politiska ekologi, 1990; Y. Stubbergaard, Stat, kris och demokrati: L:s inflytande i Finland 1929-1932, 1996; R. Perälä, Lapuan liike ja sanan mahti, 1998) (Göran von Bonsdorff)
LapporoerelsenLapporörelsen. Deltagare i bondetåget 7/7 1930 anländer till Hfrs. De långa bilkaravanerna som drog upp damm på landets grusvägar var någonting man inte tidigare hade skådat. Bilar användes även för att transportera misshagliga politiska motståndare under de beryktade s.k. skjutsningarna.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 15.08.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 15.08.2011 av Johan Lindberg