Lappland Tillbaka

Lappland, fi. Lappi, Finlands nordligaste historiska landskap; omfattar de åtta nordligaste kommunerna i Lapplands region: Enontekis, Muonio, Kittilä, Sodankylä, Pelkosenniemi, Savukoski, Enare och Utsjoki. Landskapet utgör en del av det mer vidsträckta begreppet Lappland (lat. Lapponia), som innefattar nordligaste Fennoskandien. Lapplands areal är 59 036 km2, vilket utgör ca 17,5 % av hela Finlands yta. Där finns också landets till sin yta största kommuner (Enare 15 251 km2 och Sodankylä 12 241 km2). Lappland är landets glesast befolkade landskap med 0,85 inv./landkm2. Det nya landskapet Lappland (se separat uppslagsord), vars gränser fastslogs genom ett statsrådsbeslut av 1998, sammanföll med Lapplands län.

Lapplands gränser sammanfaller i v. och n. med riksgränsen mot Sverige och Norge och följer här älvfåror eller vattendelare. I ö., mot Ryssland, följer riksgränsen inte avskiljande terrängformer, vilket bl.a. innebär att de österut rinnande vattendragen avskärs av statsgränsen. Inte heller mot s. har det historiska landskapet Lappland någon naturlig avgränsning, då sydgränsen sammanfaller med de administrativa häradsgränserna och sålunda i v. utesluter Kolari kommun och i ö. Salla, vilka båda hänförs till Lapplands regions s. del.

Lappland kan på naturgeografisk grund indelas i Skogs-Lappland och Fjäll-Lappland. Det förra omfattar s. Lapplands myr- och älvland, Salla-Saariselkäs fjälltrakter och Enare insjöbäcken. Fjäll-Lappland består av fjällhöglanden i Enontekis och Utsjoki. Skogs - Lappland kännetecknas av svagt kuperade barrskogsmarker omväxlande med öppna flackmyrar och genomskurna av delvis uppodlade älvdalar. Spridda fjällstråk höjer sig 300-500 m över den omgivande utjämningsytan. Berggrunden består av glimmerskiffrar och fylliter samt vidsträckta, starkt nedslitna grönstensmassiv som ger landet en flack, ofta försumpad prägel. Mer än hälften av landytan i s. Lapplands myr- och älvland täcks av våtmarker, främst öppna strängmyrar, ur vilka skogklädda höjdsträckningar och kalfjäll höjer sig. De framträdande höjderna består i allmänhet av mera slitstarka bergarter som granit eller gnejs, kvartsit eller amfibolit. I n. vid Ounasjärvi reser sig Ounastunturis högsta fjälltopp Pyhäkero 711 m ö.h., medan den mäktigaste fjällgruppen Pallastunturi med Taivaskero längre söderut når 805 m. Österut höjer sig några enstaka kvartsitfjäll: Aakennustunturi (570 m), Kätkätunturi (500 m), Levitunturi (531 m) och Kumputunturi (581 m) som karakteristiska landmärken över flacka myr- och skogsmarker. Längre bort i s.o. finns Pyhätunturi (540 m) i Pelkosenniemi och Luosto (514 m) i Sodankylä.

Huvudvattendelaren Maanselkä, som avskiljer älvarnas avrinning mot Bottenviken och Ishavet, ingår i Salla-Saariselkä fjälland. Området inrymmer vidsträckta vildmarker, där fjällsluttningarna vanligen är täckta av granskog. Berggrunden består av granitgnejs, glimmergnejs och granulit, som alla tillhör Lapplands äldsta bergartsformation. Värriötunturi (552 m), Nuorttitunturi (482 m) och det legendariska Korvatunturi (483 m) är de högsta fjällen i nordöstra Savukoski. Saariselkä-Raututunturiområdets granulitfjäll, av vilka de högsta är Talkkunapää (633 m), Kuikkapää (678 m), Vuomapää (689 m) och Sokosti (718 m), påminner i hög grad om de fjäll som med granulitbågen fortsätter in i Utsjoki fjällhögland. I Raututunturitgruppen är Kiilopää (546 m) och Kaunispää (438 m) välkända, likaså granitfjällgruppen Nattastunturit (544 m) vid n. stranden av den uppdämda Lokkabassängen. Salla-Saariselkä fjällområde är ytterst fattigt på sjöar, och till följd av sin brantare topografi betydligt mindre försumpat än s. Lapplands myr- och älvland.

Enare insjöbäcken är en gravsänka, som bildats genom förkastningar i tertiär tid. Det småkuperade talldominerade skogs- och sjölandskapet påminner om Insjö-Finland. 12 % av arealen upptas av sjöar, av vilka Enare träsk med sina 1 085 km2 är den tredje i ordningen av Finlands sjöar. Enarebäckenet är ett lågland som saknar kalfjäll; det södra randområdet har dock några högre restberg eller horstar, som når över 400-metersnivån (Otsamo 418 m, Kurupää 457 m, Suorsapää 471 m och Sarmitunturi 411 m).

Huvudvattendelaren Maanselkäs nordliga läge medför att de stora söderut flytande älvarna har ett lugnt lopp med långa selsträckor mellan forsarna. Muonio älv, Ounasjoki, Kitinen, Luiro och Kemi älv rinner alla i gamla flacka älvdalar som följer berggrundens spricksystem och till stora delar är fyllda av istida sandavlagringar. Vattenkraften i Kemi älvs huvudfåra och i biälven Kitinen är helt utbyggd, medan vattnen i Ounasjoki fortsättningsvis strömmar fritt. I s. är L. fattigt på sjöar; de utgör endast 3-5 % av landarealen. För att utjämna älvarnas vattenföring har två stora konstgjorda sjöar, Lokka och Porttipahta, anlagts i övre loppet av älvarna Luiro och Kitinen. De båda bassängerna skall tillsammans reglera vattentillgången i Kemi älvs huvudfåra. Forsarna i gränsälvarna Könkämäeno-Muonio älvs huvudlopp har inte utbyggts, och gränsälven och samtidigt landets bästa laxälv Tana har fredats från utbyggnad. Tana flyter i en mäktig dalgång mot Ishavet och upptar från s. biälvarna Utsjoki, Vetsijoki och Pulmankijoki. Den förstnämnda är jämte sin biflod Kevojoki bekant för sina långa, smala sjöstråk, branta kanjondalar och grusåsar.

Växtligheten på Skogs-Lapplands morän- och sandjordar är karg och enformig, endast vid älvstränderna påträffas frodigare översvämningsängar och boreala lundar. De dominerande barrskogarna av blåbärs - ljung - lavtyp och kråkris- blåbärstyp uppvisar långsammare tillväxt och glesare trädbestånd än i landets sydligare belägna landskap. Höjdsluttningarnas moräntäckta nedre partier upptas av mossrika granskogar med karakteristiska pelarformiga granar. Granens nordliga skogsgräns går i trakten av Ounastunturi-Ivalojoki-Saariselkä, där de talldominerade skogarna tar över fram till barrskogsgränsen i mellersta Enontekis och nordvästra Enare. Största delen av Lapplands skogar är statsskogar, som i sin nordliga, klimatiskt mest utsatta gränszon vårdas som skyddsskog. Utdikning av myrarna för skogsbruksändamål har inte visat sig vara lönsam. Däremot har myrarnas hjortronskördar under gynnsamma år gett ett viktigt bidrag till ortsbefolkningens utkomst.

Det egentliga Fjäll-Lappland möter bortom barrskogsgränsen i n. Enontekis och Utsjoki, där vidsträckta fjällhedar omväxlar med blockmarker, videsnår och parkartade fjällbjörksskogar. Högfjällsområdet i nordvästra spetsen av Enontekis- armen företer med sina branta former, stora höjdskillnader och kambrosiluriska bergarter en för Finland främmande landskapsbild. Detta högland, som har en medelhöjd på 750 m ö.h. och där det finns ett tjugotal toppar, som når högre än 1 000 m, ingår i den skandinaviska fjällkedjan med dess kaledoniska vecknings- och överskjutningstektonik. Det berömda fjället Saana (1 029 m) vid Kilpisjärvi är en typisk representant för den kaledoniska överskjutningszonen med sin mot s.o. bastionlikt stupande brant. Längst i n. vid norska gränsen reser sig Finlands högsta fjäll med topparna Halditjocko (1 328 m) och Ridnitjocko (1 317 m). Den permanenta snögränsen ligger här på ca 1 350 m höjd, varför glaciärer saknas, men fleråriga snölegor kan påträffas i nordliga och östliga fjällsluttningars raviner och nischer. Mot s.o. blir fjällkrönen lägre och når vid kambrosilurområdets sydostgräns i Porojärvidalen inte längre 1 000 m höjd (Anjalonji 950 m och det isolerade Saivaara 831 m). I Enontekisarmens mellersta del höjer sig urbergsfjällen Ropi (945 m), Tschaima (785 m) och Tarju (735 m) som enstaka landmärken ovanför omgivande fjällbjörksmoar och mossar. I ö. Enontekis finns ett fjällområde i Pöyrisjärvitrakten med kvartsitfjällen Kalgovarri (573 m), Terbmisvarri (590 m) och Jierstivarri (647 m) som de mest framträdande.

Fjällhöglandet i Utsjoki kännetecknas av en rad mjukt rundade fjäll, som utgör en bågformig fortsättning på Saariselkäområdets granulitfjäll. Den mäktigaste fjällgruppen utgörs av Paistunturi med ett flertal toppar (Kaimoaivi 646 m och Kuivi 642 m) och vidsträckta tjälmönstrade fjällhedar. Granulitfjällens rad fortsätter söderut med Ailigas (622 m) och Muotkatunturit (590 m) över kommungränsen till Enare. Där åtskils Maarestatunturit (575 m) och Viipustunturit (599 m) av en kanjonartad sprickdal, i vilken älven Lemmenjoki flyter fram. Fjällmassivet Appistunturit (500 m) och Hammastunturi (531 m) utgör en övergång mellan bortre Lapplands fjällhögland i n.v. och Saariselkä fjällstråk i Skogs-Lappland.

Klimatet i centrala Lappland är det mest kontinentala i Finland med medeltemperaturskillnader på 28 °C mellan årets varmaste och årets kallaste månad. Årsmedeltemperaturen ligger mellan 0 och -1 °C, juli månads medeltemperatur är 14-15 °C och februari månads mellan 12 och 14 minusgrader. Årsnederbörden i det centrala Lappland är 400-500 mm, i Fjäll-Lappland och Enarebäckenet under 400 mm. Luftströmmarna från Ishavet ger Enarebäckenet ett mera utjämnat maritimt klimat, medan höglandsfjällens klimat är kontinentalare och kallare. Vegetationsperiodens längd är 124-130 dygn i huvuddelen av Lappland, medan den vid Finlands sydkust är 170-180 dygn. En följd av de extrema klimatförhållandena är uppträdandet av blockfält och tjälmönsterjordar i fjällen och s.k. palsamyrar n. om barrskogsgränsen.

Palsorna är en form av isolerad permafrost, där 1-7 m höga torvkullar har en kärna av ständigt frusen torv och ofta även av uppfrusen mineraljord. Den känsliga skogsgränszonen är underkastad förskjutningar söderut till följd av skadeinsekter, renbete, avverkning och slitage, genom bosättning och rörlig turism. Skadorna på skogen och markvegetationen har flerstädes utsatt glacifluviala sandmoar för vinderosion och skapat öppna flygsandsfält, som t.ex. i trakterna av Nunnanen, Pöyrisjärvi och Karesuvanto i Enontekis samt Kaamasjoki-Kiellajoki i Enare.

Bosättningen i Lappland är spridd utmed vattenlederna, huvudsakligen i Muonio, Ounas, Kitinen, Kemi, Ivalo och Tana älvdalar samt vid Enare sjöstrand, medan skogs- och myrmarkerna mellan älvdalarna är praktiskt taget obebodda. Koncentrationen till tätorter har fortgått jämsides med serviceutbudet i dem. Omkring hälften av landskapets befolkning bor i tätorter. Utflyttningen från landskapet har starkt reducerat dess befolkning; under perioden 1990-2002 minskade folkmängden med 3 166 personer, d.v.s. med över 9 %, trots en förhållandevis hög nativitet. Samerna är bosatta i Enontekis, Utsjoki och Enare kommuner samt i n. Sodankylä. Mer än hälften av samebefolkningen bor i Enare, men Utsjoki är den enda kommun där samerna är i majoritet. Enare kyrkby har blivit ett kulturcentrum för samebefolkningen med en samisk folkhögskola, ett yrkesutbildningscentrum för samebefolkningen och ett samemuseum.

I samband med omplaceringen av den förflyttade befolkningen efter andra världskriget upprättades nya kolonisationsområden också i Lappland. Skoltsamerna från Petsamo placerades i trakten av Näätämönjoki (Neiden älv) med Sevettijärvi i ö. Enare som centralort. Övriga förflyttade placerades huvudsakligen s. om linjen Sirkka by i Kittilä-Martti by i Savukoski. Det historiska landskapets största tätort är Sodankylä kyrkby med ca 5 700 inv (2000). I Enare är Ivalo kommuncentrum. Eftersom Lapplands huvudcentrum, den forna länshuvudstaden Rovaniemi, ligger utanför det historiska landskapets gränser i Nordbotten, är det förståeligt att begreppet Lappland nuförtiden utsträcks att omfatta hela Lapplands län och det nya administrativa landskapet.

Näringslivet i Lappland har genomgått en kraftig förändring under de senaste decennierna. Ännu i början av 1980-talet var en stor del av den yrkesverksamma befolkningen sysselsatt inom primärnäringarna. Idag får endast en liten del av den yrkesarbetande befolkningen sin utkomst från lant- och skogsbruket. Medan primärnäringarnas andel i Savukoski, Pelkosenniemi, Kittilä och Sodankylä ännu i början av 1980-talet låg på 40-60 %, är motsvarande tal idag 9-26 %. Renskötseln är betydande i Enontekis, Enare, Utsjoki och Sodankylä, speciellt bland samebefolkningen, men är en viktig binäring också i jordbrukssocknen Savukoski. Fisket har ännu en viss betydelse i Enare och Utsjoki. I Lappland har uppstått helt nya tätorter, t.ex. Saariselkä och Sirkka vid Levi, som talar sitt tydliga språk om den ekonomiska verksamhetens kantring mot tertiära näringar. Servicenäringarnas sysselsättande verkan bland den yrkesverksamma befolkningen varierar idag från Savukoskis 60 % till Muonios 84 %. De övriga kommunerna uppvisar alla andelar på över 70 %. Industrin är svagt representerad i Lappland och omfattar endast smärre verksamheter med lokala marknader. För närvarande bedrivs inte rationell gruvdrift i Lappland, men landskapet har en del såväl gamla som nyupptäckta malmfyndigheter, som tidvis utnyttjats eller väntar på att utnyttjas. Gruvdriften är avhängig av världsmarknadspriserna och fluktuerar därför kraftigt. T.ex guld bröts i Kittiläs Saattoporras åren 1989-95 och åren 1996-99 i Sodankyläs Pahtavaara. Nya guldfyndigheter har hittats i t.ex. Suurikuusikko i Kittilä, där man beräknar guldmängden till 50 000 kg. Sedan 1800-talet har småskalig utvinning av guld bedrivits även vid bl.a. Ivalojoki och Lemmenjoki.

Landskapet har inga järnvägar, men den livliga turisttrafiken har påskyndat vägnätets utveckling. Där finns två flygfält med reguljär linjetrafik, ett i Ivalo och ett i Kittilä. Trafiken på fälten har ökat markant under de senaste decennierna i takt med de kraftigt expanderande turist- och fritidscentrumen i bl.a. Saariselkä-, Pallastunturi- och Kilpisjärvitrakten samt i Sirkka by i Kittilä.

De vidsträckta naturskyddsområdena i Lappland omfattar såväl nationalparker som naturreservat. Lemmenjoki nationalpark, som är landets största, ligger på gränsen mellan Skogs- och Fjäll-Lappland, medan Pallas - Yllästunturi nationalpark innesluter Ounasselkä fjällstråk, och Pyhätunturi nationalpark Finlands sydligaste storfjäll. Näststörst till arealen är Urho Kekkonens nationalpark, som omfattar Raututunturit-Saariselkä fjällområde fram till riksgränsen i ö. Bland de mera restriktivt övervakade naturreservaten märks Kevo i Utsjoki, Sompio i Sodankylä, Maltio i Savukoski och Malla i Enontekis.

Historia. Fynd av föremål och boplatser från den yngre stenåldern i Kittilä, Enare och Utsjoki visar att den kamkeramiska kulturen hade sin spridning ända upp till det nordligaste Lappland. Att man påträffat östliga bronsåldersfynd över hela Nordkalotten har i förening med kulturens särart gett anledning till antagandet att områdets befolkning utgjorts av samer, eller rättare sagt av deras förfäder. Samerna beskattades genom århundradena av grannländerna Norge, Sverige och Ryssland, av kväner, birkarlar och karelare. Några egentliga gränser mellan rikena fanns inte i Lappmarksområdet, som istället var uppdelat i obestämda enskilda och samfällda intresseområden. Så uppbar t.ex. under 1600- o. 1700-talen alla tre rikena skatt av samerna i Enare och Utsjoki, Sverige och Ryssland av Sodankyläborna och Sverige och Norge av invånarna i Enontekis. Vid gränsregleringen 1751 avstod Norge från sina rättigheter i Enare och Utsjoki. Samtidigt fastslogs de renskötande samernas rätt att fritt överskrida gränsen mot Norge.

Den finska nybyggarbosättningen i Lappland tog fart i slutet av 1600-talet, sedan Karl XI genom ett s.k. plakat upphävt samernas särrättigheter i fråga om Lappmarkens bebyggelse. 1740 hade de finska nybyggarna trängt fram till Saariselkäområdet vid gränsen mellan Sodankylä och Enare socknar, och 1800 hade tre nybyggare bosatt sig i Utsjoki. Vid Fredrikshamnsfreden 1809 flyttades gränsen mot Sverige från vattendelaren mellan Torne-Muonio älv och Ounasjoki till Torne - Muonio älvs huvudfåra, varvid en del av det svenska historiska landskapet Västerbotten tillföll Finland. Till det historiska dellandskapet Västerbotten (fi. Länsipohja) i Lapplands län hör förutom de nordbottniska kommunerna Torneå, Övertorneå, Pello och Kolari även Muonio i landskapet Lappland.

Då det samfällda området s. om Varangerfjord 1826 delades mellan Norge och Ryssland utestängdes finska Lappmarken från Ishavet. Genom Dorpatfreden 1920 erhöll Finland Petsamo, men denna korridor från Lappland till Ishavet avträddes 1944 till Sovjetunionen i samband med vapenstilleståndet. Lappland ödelades svårt under kriget mot tyskarna 1944-45 (Lapplandskriget). Återuppbyggnaden krävde stora ansträngningar, men var i stort sett slutförd redan 1950. Byggnadsbeståndet i Lappland är därför till största delen av relativt sent datum.

Lapplands vapen är yngst av Finlands historiska landskapsvapen. Det är tidigast känt från ett mynt, som bär årtalet 1606. Vapnet visar en naturfärgad vildman med grön björklövskrans på huvudet och kring länderna. Han står i ett rött fält och håller en på axeln vilande klubba av guld i höger hand. En grevskapskrona kröner vapenskölden. Landskapsvapnet för svenska Lappland skiljer sig från det finländska genom att vildmannen är röd i ett fält av silver. (Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin historia, 5 bd, 1954-84, Lappi, 4 bd, 1983-84; J. Fellman, Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och lapparna I-II, 1910; I. Hustich, L. lever, 1946; V.J. Oinonen, Kolmen valtakunnan Kota-Lappia, 1947; T.I. Itkonen, Suomen lappalaiset vuoteen 1945, 2 bd, 1948, faksimil 1984; R.O. Kojo, Lappi - Suomen siirtomaa, 1981; T. Lehtola, Lapinmaan vuosituhannet: saamelaisten ja Lapin historia kivikaudelta 1930-luvulle, 1996; P.H. Tikkanen, Lappi sodissamme, 1999; Lappi: maa, kansat, kulttuurit, red. I. Massa/H. Snellman, 2003) (Birger Ohlson/John Westerholm)


Lappl2.jpgLappland besöks årligen av hundratusentals turister från olika håll i världen som beroende på årstiden skidar, besöker julgubben, fjällvandrar i "ruskan" eller upplever midnattssolen. Foto: Leuku, P. Antikainen.

Lappland.jpgLAPPL<i>04.jpg

I takt med turismens frammarsch har en allt större del av den yrkesverksamma befolkningen sökt sig till från renhålling till turism och anslutande näringar. Foto övre: Leuku, P. Antikainen. Nedre: Sakari Niemi.



Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 02.02.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 02.02.2011 av Johan Lindberg