kolonisation Tillbaka

kolonisation. Betydelsen av termen k. skiftar i Finland. Vanligen syftar man med k. på den nyodlingsverksamhet som har bedrivits sedan medeltiden. På 1900-t. avsåg man emellertid därmed även åtgärder som gick ut på att förändra jordägoförhållandena i avsikt att skaffa jord åt obesuttna.

Efter den svenska k. av kustområdena i s. och v. uppmuntrades nybyggarverksamheten målmedvetet av den svenska kronan, som därigenom fick skatteinkomster och kunde göra anspråk på besittning av de områden där bebyggelse uppkommit. Den stationära bosättningen i inlandet nådde under medeltiden dock inte n. om linjen Ikalis-Tammerfors-Nyslott. Utanför detta område strövade s.k. lappar (samer), och där låg jakt- och fiskemarker som nyttjades och ägdes av bondebefolkningen i jordbruksbygden. Dessa obebodda erämarker upptog hela det inre av mell. och n. Finland.

Under Gustav Vasas tid skedde en förändring: nu tillsades erämarklotternas ägare att uppodla dem, i annat fall skulle de ges åt andra, som lockades med långvarig skattefrihet och kronans beskydd. En insats i detta sammanhang gjordes av Gustav Fincke. Viktigare var måhända befolkningsexplosionen i det savolaxiska kärnområdet, som sände en ström av nybyggare norrut. N. Tavastland, n. Savolax och området kring Ule träsk koloniserades främst av svedjande savolaxare, medan tavasterna var mera stationära. K. fortsatte på 1600-t. och nådde småningom Lappland. Nyodlingsverksamhet i mindre skala förekom även senare, bl.a. på de vidsträckta skogsmarker som staten fick genom storskiftet i n. och mell. Finland.

Sedan landet blivit självständigt röjdes omkring 1 milj. ha åker med stöd av stadgandena i sammanlagt nio s.k. kolonisationslagar, av vilka den kort efter kriget 1918 stiftade torparlagen var den första (torpväsen). 1922 antogs lagen om kolonisation av statens skogsmarker och den s.k. Lex Kallio (Kallio, Kyösti). Dessa lagar syftade i motsats till torparlagen inte i första hand till att ändra jordägoförhållandena, utan till att bilda helt nya hemman på nyröjd mark.

Nyodlingsverksamheten ledde till att Finlands åkerareal under 1920- o. 30-t. ökades med 30 %, men på grund av landavträdelserna i samband med krigen 1939-44 gick ca 12 % av åkerarealen åter förlorad, och ny mark måste anvisas 220 000 odlare från det avträdda Karelen (förflyttad befolkning). Denna förlust hade redan i mitten av 1950-t. kompenserats genom en målmedveten nyodling, som avmattades först i slutet av 1960-t.(åkerreservering); åren 1945-69 röjdes sammanlagt ca 350 000 ha ny åker.

K. efter andra världskriget tjänade främst sociala och politiska syften, i motsats till 1920- o. 30-talets k., som hade vägletts av en lantbruksoptimism, av en tro på att detta var den nationalekonomiskt riktiga vägen. Jordägoförhållandena i Finland utvecklades följaktligen i en annan riktning än i övriga OECD-länder: antalet småbruk ökade ännu på 1950-t. Detta uppvägdes dock av k:s betydelse för samhällsstabiliteten. Ett kolonisationsmuseum finns i Lapinlahti. (A. Soininen, Pohjois-Savon asuttaminen keski- ja uudenajan vaihteessa, 1961; S. Hietanen, Siirtoväen pika-asutuslaki 1940, 1982; Rintamalta raivioille, red. E. Laitinen, 1995)
Kolonisation

kolonisation. Kartan visar var gränsen för den fasta bosättningen gick i början av 1500-t. Karta: Steffen Ørsted.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 19.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 19.01.2011 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi