Karelen Tillbaka

Karelen, fi. Karjala, ett av Finlands historiska landskap, vars västliga gräns vid Kymmene älv i stort sett följer den sträckning riksgränsen fick vid fredsfördraget i Åbo 1743 och, från Parikkala norrut, i Teusina 1595. I ö. sträckte sig landskapet intill fredsslutet 1944 (1947) i huvudsak till den gränslinje som följdes efter det att det s.k. Gamla Finland förenats med det övriga Finland från ingången av år 1812. Denna gräns stadfästes vid Dorpatfreden 1920.

Inom Finlands nuvarande gränser upptar K. ett långsmalt område som upptas av de nuv. landskapen Kymmenedalen, Södra Karelen och Norra Karelen (landareal något över 20 000 km2). Om man till K. räknar de landområden som bebos av karelska folkstammar, tillkommer största delen av Karelska republiken (Östkarelen) och spridda områden på andra håll inom Ryssland.

Då K. utgjort ett omstritt gränsland mellan väst och öst, har dess utsträckning påverkats av talrika gränsfördrag och befolkningsförflyttningar. Omplaceringen av karelarna från de avträdda områdena efter krigen 1939-40 och 1941-44 i förening med fortlöpande assimilation av de karelska folkstammarna ö. om riksgränsen har lett till att landskapet ter sig splittrat och mindre enhetligt än under tidigare historiska skeden. Etymologiskt brukar K. förknippas med fi. karja ('boskap').

De sydligaste delarnas (Karelska näsets) låglänta landskap avviker markant från östligare trakter kring Petersburg, men påminner om naturen i Nyland och speciellt skogsområdena kring Hangö. Ställvis får landskapet dock en karg och egenartad karaktär av förvittrande röd granit, s.k. rapakivi. Insjödistrikten i anslutning till Salpausselkäs moränåsar och Ladogakarelen uppvisar en mångsidigare, idyllisk landskapstyp med natursköna, turistmässigt attraktiva nejder. Nordkarelens vidsträckta skogsområden besitter ödemarkskaraktär, dock med anslående höjder.

De tidigaste arkeologiska fynden är daterade till ca 7 000 år f.Kr., men vederbörande folkstam har inte kunnat identifieras. Karelarnas ursprungliga färdvägar till sina boplatser kan inte heller entydigt preciseras - problemlösningarna kräver tvärvetenskapliga metoder. Det verkar dock uppenbart att karelarna i ö. nått våra trakter jämsides med tavasterna i v. Kamkeramiska fynd från stenåldern röjer relativt högtstående kulturformer, medan fynden från bronsåldern är sällsyntare. Järnåldern markerar övergång till jordbruk och kontakter med vikingarna. Den arkeologiska forskningsverksamheten i K. har tidigare varit sporadisk, men nya rön blottas tack vare intensifierat samarbete mellan finländska och ryska fornminnesforskare.

Under slutet av 1200-t. anlade svenskarna Viborgs slott. De långvariga striderna mot Novgorod avslutades genom Nöteborgsfreden 1323, som delade karelarnas land i två hälfter. Under följande sekler uppblossade striderna mellan svenska riket och Ryssland ånyo och först efter Stolbovafreden 1617 uppnåddes en lugnare period med gränsen förlagd längre österut än någonsin tidigare eller senare. Under det stora nordiska kriget erövrade Peter den store Viborg och gränsen förflyttades 1721 i stort sett till sin nuvarande sträckning (Nystadsfreden) samt 1743 ännu längre västerut till Kymmene älv (Åbofreden). Kriget mot Ryssland 1808-09 ledde till att Finland erövrades och ett autonomt storfurstendöme bildades. Införlivandet av Gamla Finland med det övriga Finland möjliggjorde i K. en samhällsutveckling motsvarande landets övriga delar, dock avsevärt fördröjd och komplicerad av de invecklade ägorättsförhållandena kring de vidsträckta s.k. donationsgodsen.

Under 1800-t. upplevde K. ett ekonomiskt uppsving tack vare grundade sågverk och intensifierad trävaruexport. Saima kanal, invigd 1856, underlättade stocktransporterna från inlandet till Viborgs hamn. Staden utvecklades till ö. Finlands ekonomiska och kulturella centrum, varvid invånarantalet vid krigsutbrottet 1939 steg till andra plats efter Hfrs. Vid fredssluten 1940 och 1944 (eg. 1947) avträddes största delen av dåvarande finska K. till Sovjetunionen och områdets befolkning förflyttades i sin helhet till det nuvarande Finland (förflyttad befolkning).

K:s särpräglade kultur har utövat stark dragningskraft på forskare, författare och konstnärer av alla slag. Intresset stimulerades främst av Lönnrots runoinsamlingsfärder och publicerandet av Kalevala (1835-36). K. betraktades som runosångarnas land och som ett område där de nationella särdragen bäst bibehållits i ursprunglig och ofördärvad form. Speciellt under 1890-t. hämtade det finländska konstlivet impulser från karelska motiv. Därigenom markerades en nationell identitet som motvikt till det intensifierade ryska förtrycket. Strömningen gavs av Yrjö Hirn 1939 benämningen karelianismen.

Även senare har K:s historia och landskap utgjort en betydande inspirationskälla för författare med både finska och svenska som modersmål. I synnerhet på 1930-t. blev Villa Golicke i Kuokkala under Tito och Ina Collianders värdskap en betydelsefull och uppskattad tillflyktsort för talrika inhemska och svenska gäster. Den spännande miljön vid Finska vikens sanddyner med Kronstadts mäktiga kanoner dånande i bakgrunden gjorde starkt intryck på främlingarna. I grannskapet kunde man också besöka Edith Södergrans Raivola, en kultplats i vardande.

Det karelska folklynnet brukar betecknas som öppet och livligt med sinne för köpenskap. Förmåga till anpassning har i hög grad underlättat den smärtsamma evakueringen till nya boplatser. Litteraturen om K. har under senare tider präglats av nostalgiska minnesbilder. Överhuvud har landskapet lockat författare även från andra håll att behandla karelsk miljö i talrika skildringar börjande med lektorn och kyrkoherden Frans Peter von Knorrings geografiska översikt Gamla Finland eller det fordna Wiborgska gouvernementet (1833). (V. Voionmaa, Suomen karjalaisen heimon historia, 1915, 2:a uppl. 1969; I. Härkönen, Karjalan kirja, 1932; T.G. Aminoff, Mellan svärdet och kroksabeln, 1943; E. Paavolainen, Sellainen oli Karjala, 1958; H. Kirkinen, Karjala idän kulttuuripiirissä, 1963, Karjala taistelukenttänä 1-2, 1970-76; H. Sihvo, Karjalan kuva, 1973; Karjala 1-5, 1981-83; P. Uino, Ancient Karelia, 1997; F. Nevalainen/H. Sihvo, Karjala, 1998; A. Saksa, Rautakautinen Karjala, 1998; Viipurin läänin historia 1: Karjalan synty, red. M. Saarnisto, 2003). (Sven Hirn)


vapenKarelen.jpg

Karelens vapen. Bilden under vapnet visar en scen från en vargjakt med svärd och bössa. Kopparstick av J. van den Aveelen 1714 efter original av Elias Brenner i Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna. Foto: Museiverket.

KAREL1.jpg

Karelen. Latva by i Aunus, akvarell av Torsten Nygård, daterad 19/5 1943. Bygatan följer åstranden och flankeras av visthusen och bastubyggnaderna på den ena sidan och bostadshusen på den andra. Torsten Nygårds samlingar.

Karelen

Karelen har genom seklerna varit ett omstritt område, där många gränser har dragits upp. Karta: Steffen Ørsted.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), författare
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Litteratur
Skapat 27.03.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 27.03.2012 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi