Gamla Finland Tillbaka



Gamla Finland (även Ryska Finland), de delar av Finland som avträddes till Ryssland 1721 (Nystadsfreden) och 1743 (Åbofreden). Begreppet härstammar från 1800-t. då det från rysk synpunkt G. 1812 förenades med Nya Finland (tidigare Svenska Finland) och tillsammans utgjorde storfurstendömet Finland. Den s.k. Viborgska provinsen och den 1743 anslutna Villmanstrandska provinsen kom under 1700-t. att bilda ett eget guvernement, Viborgska guvernementet. Viborg var dess guvernementsstad.

Trots att Peter den store inte gett någon försäkran om upprätthållande av svensk lag i det område som erhållits genom freden i Nystad, följde domstolarna till en början de lagar som gällt i landet, nämligen Kristoffer av Bayerns lands- och stadslag samt 1686 års kyrkolag. Genom freden i Åbo tryggades den då erhållna Villmanstrandska provinsen vid sina då bestående lagar: 1734 års lag och svenska förordningar givna t.o.m. 1741. Efter 1743 blev ryska förordningar gällande lag också i G., vars offentliga förhållanden snart präglades av en blandning av svenska och ryska lagar och institutioner. Till 1784 förblev underrätterna desamma som under svenska tiden. 1784-97 gällde den av kejsarinnan Katarina II införda ståthållarskapsförfattningen, men 1797-1811 skedde en återgång till de äldre förhållandena.

Befolkningen i G. blev efter hand språkligt och konfessionellt blandad bl.a. genom den ryska militären på garnisonsorterna, rysk-baltisk inflyttning till städerna och genom bortförläning av jord (donationsgods). Ämbetsspråket i guvernementet var tyska vid sidan av ryska och svenska. Viborg blev en handelsstad där köpmannasläkter som Hackman, Jaenisch och Weckroth etablerade sig under 1700-talets lopp. Sågindustrin i G. utvecklades under handelshusens ledning och konkurrerade starkt med sågindustri och trävaruhandel på den svenska sidan om gränsen.

Kontakterna med det svenska riket bibehölls under hela 1700-t. Gränsen var inte oigenomtränglig, varken ekonomiskt eller kulturellt. Ynglingar från G. sökte sig flitigt till universiteten i Åbo, Uppsala och n. Tyskland tills Paul I 1797 förbjöd studier i utlandet. 1802 grundade Alexander I ett nytt universitet i Dorpat med en teologisk fakultet där det ryska rikets lutherska befolkning kunde utbilda sina präster. Skolväsendet i G. var i motsats till det svenska oberoende av kyrkan och omfattade enligt 1700-talsupplysningens idéer också skolor för flickor. 1788 grundades en klass för flickor i den tyska skolan i Viborg och 1805 bildades en separat Töchterschule i staden (flickskolor).

Närheten till Petersburg innebar en stark militarisering i guvernementet under 1700-talets sista decennier och 1800-talets första år. Ett stort antal nya gränsfästningar byggdes och äldre (Viborg, Fredrikshamn, Villmanstrand, Kexholm) utvidgades ansenligt. Dessa ryska befästningsverk och en ryskpåverkad stadskultur med publika byggnader och stadsplaner från Katarina II:s och Alexander I:s tid präglar området än i dag.

Sedan det övriga Finland 1809 som storfurstendöme förenats med Ryssland, kom G:s ställning småningom att förändras. Alexander I hade under sina resor lagt märke till att förhållandena i G. i många avseenden gestaltade sig ogynnsammare än i resten av landet. Han tillsatte redan 1802 en kommission för upphjälpandet av G. och lät 1809 tillsätta en ny; inför det överhängande franska hotet var det angeläget för Alexander att ha en lugn och pålitlig befolkning kring Petersburg. Kejsaren beslöt därför i slutet av 1811 att Viborgska guvernementet vid ingången av 1812 skulle anslutas till storfurstendömet. I detta beslut hade han i hög grad påverkats av G.M. Armfelt.

En organisationskommitté under ledning av landshövdingen C. Stjernvall framlade ett omfattande förslag till nyordning av G:s offentliga förhållanden; kyrkan och skolan hänfördes till Borgå stift, rättsvården till Åbo hovrättsdistrikt. Viborgs hovrätt inrättades 1839. Det dröjde dock länge innan olikheterna mellan G. och Nya Finland utjämnades. Stadsförvaltningen i G. förändrades först på 1830-t. och beskattningen harmoniserades med det övriga storfurstendömet först på 1840-t. De svåraste olägenheterna, förhållandena på donationsgodsen, förvärrades ytterligare genom 1826 års förordning, som fråntog donationsbönderna deras äganderätt till jorden. Detta väckte bitterhet och förorsakade smärre oroligheter. Först 1867 fick frågan en tillfredsställande lösning genom lantdagens beslut att staten skulle inköpa de vidsträckta donationsgodsen, varefter bönderna med långa betalningsterminer skulle få återinlösa sin jord. Denna återinlösen var avslutad först i början av 1900-t.

Under hela den ryska tiden var G. en ständig påminnelse om Finlands särställning i Petersburg, där striden om donationsgodsen skaffade landet många mäktiga fiender. I detta avseende kom länet att i viss mån utgöra en belastning för de rysk-finländska förbindelserna, vilket insågs redan på 1820-t. av ministerstatssekreteraren R.H. Rehbinder, som under påtryckning från ryskt håll föreslog att flera av de östligaste socknarna skulle anslutas till Ryssland. Förslaget vann dock inte kejsarens gillande. När det senare blev aktuellt att p.g.a. närheten till Petersburg förena gränssocknarna Nykyrka och Kivinebb med Ryssland rann planerna också ut i sanden 1911, till stor del tack vare ministerstatssekreteraren A. Langhoffs bemödanden.

Det av Peter den store erövrade G. förblev finländskt efter frigörelsen 1917, men avträddes delvis till Sovjetunionen 1940 och 1944. Vid fredsförhandlingarna 1940 krävde Stalin en återgång till "Peter den stores gräns", d.v.s. gränsen från 1721. (F.P. v. Knorring, Gamla Finland eller det fordna Viborgska guvernementet, 1833; O. Hannikainen, Vanhan Suomen eli Viipurin läänin oloista 18:lla vuosisadalla, 1888; J.R. Danielson, Viborgs läns återförening med det öfriga Finland, 1894; O.A. Kallio, Viipurin läänin järjestämisestä muun Suomen yhteyteen, 1901; M. Rajainen, Vanhan Suomen koulut I, 1940; R. Ranta, Vanhan Suomen talouselämä vuosina 1721-1743, 2 bd, 1985; J. Paaskoski, Vanhan Suomen lahjoitusmaat 1710-1826, 1997) (Henrika Tandefelt)

Viborgs län





GAM<i>0005.jpgGamla Finland. Peter den stores nya Ryssland avacerade under förra delen av 1700-t. fram till Kymmene älv. Den svenska stormaktstiden var förbi. Karta: Steffen Ørsted.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 15.05.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 15.05.2012 av Johan Lindberg