frontmannahus Tillbaka

frontmannahus, gemensam beteckning för enfamiljs bostadshus, som utvecklades efter krigsåren på 1940-t., då man var tvungen att snabbt skaffa bostäder till nästan en halv miljon invånare från de områden som avträtts till Sovjetunionen, liksom även till lika många frontveteraner, av vilka de flesta i detta skede saknade hem att återvända till. Bostäderna utvecklades och byggdes i mycket snabb takt under en ekonomiskt svår tidsperiod.

Finlands arkitektförbund grundade 1942 en återuppbyggnadskommitté, som i samarbete med det år 1943, likaså av arkitektförbundet grundade Standardiseringsverket, utvecklade gemensamma måttregler och standarder för bostadsbyggandet. Arbetet leddes av arkitekt Alvar Aalto, som då verkade som ordförande för både arkitektförbundet och Standardiseringsverket. I planeringsarbetet deltog flera av landets främsta arkitekter, bl.a. Aarne Ervi, Viljo Revell, Yrjö Lindegren och Kaj Englund.

Planeringen av byggnaderna gjordes med frivilliga arbetsinsatser av arkitektförbundets medlemmar. På så sätt åstadkoms ett flertal typritningar för enkla enfamiljshus, som kunde användas fritt av byggnadsföretag och privatpersoner.

Husen byggdes till största delen som självbyggen enligt dessa typritningar, med trästomme och fasad i träpanel. I flera städer anlades större villaområden, där byggnadsgrupper kunde byggas upp tack vare bistånd från Sverige, vilket ledde till beteckningen svenskhus. Om detta vittnar också åtskilliga gatunamn med svensk anknytning i frontmannabostadsområden.

Den vanligaste formen av f. utformades som ett hus i ett och ett halvt plan med ouppvärmd farstu och centralt belägen skorstensstock, kring vilken man grupperade olika spis- och uppvärmningsanläggningar. I nedre våningen fanns två bostadsrum, kök och tambur med trappa upp till en vindsvåning med två gavelrum under det sneda taket. Tomtstorleken rörde sig i allmänhet kring ca 1 000 m2, vilket gav möjlighet till egna trädgårdstäppor och oftast också en gårdsbyggnad med förråd och bastu. Hygienutrymmena i bostaden var under efterkrigsåren sparsamt tilltagna, vilket ledde till ett ofta okontrollerat tillbyggande under 1960-t. och senare, då landets ekonomi hade förbättrats och välfärden ökat.

En annan form av f. utgjordes av bostadshusen för landsbygden, där byggnaderna gavs något större dimensioner, enligt den traditionella parstugeprincipen, med tambur, kök och farstu i mitten av byggnaden och vardagsrum respektive sovrum i gavlarna. Även dessa byggnader hade gavelrum i vindsvåningen. "Svenskhusen" gjordes däremot oftast i en våning.

F. representerar en av de allra bästa bostadstyperna som någonsin utvecklats i Finland. Byggnaderna var på samma gång funktionella, välfungerande och därtill förmånliga att uppföra. Miljöerna med rymliga, trädgårdsdominerade tomter, blev trivsamma och omtyckta. Bostadstypen har "återupptäckts" på senare år och utgör en grund för det småhusdominerade s.k. täta och låga byggandet inom den samhällsplanering, som utvecklats i början av 2000-t. Den nuv. tomtbristen i stadsregionerna har dock lett till att man på många håll förtätar de ursprungliga frontmannabostadsområdena. (O. Lehtovuori, Suomalaisen asuntoarkkitehtuurin tarina, 1999; K. Saarikangas, Asunnon muodonmuutoksia, 2002) (Patrick Eriksson)
Frontmannahus

frontmannahus_plan.jpg

frontmannahus. Villan "Åkerhem" i Jönsböle, Lojo landskommun, färdigställdes 1954. Husen har en praktisk planlösning, typiskt med två rum och kök på nedre plan. Foto: Familjen Stigells bildsamling. Plan: Bygginformationsstiftelsen.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 09.11.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 09.11.2011 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi