fortsättningskriget Tillbaka

fortsättningskriget, kriget mellan Finland och Sovjetunionen 1941-44. Kriget utkämpades tillsammans med Tyskland, och förutsågs i den stort upplagda fälttågsplan (Operation Barbarossa) som Hitler hade förberett sedan sommaren 1940. De politiska omständigheterna kring Finlands inträde i kriget var särskilt under 1970- och 80-t. föremål för diskussion (drivvedsteorin), och därefter åter kring sekelskiftet 2000, då omständigheterna i samband med Moskvafreden 1940 debatterades.

Starka tyska stridskrafter koncentrerades i början av juni 1941 till n. Finland, och 15/6 underställdes de finländska trupperna n. om Ule träsk operativt den tyska Lapplandsarmén. Då Tyskland anföll Sovjetunionen 22/6 förklarade sig Finland till en början neutralt, men sedan de sovjetiska luftbombardemangen några dagar senare antagit kraftiga proportioner deklarerade riksdagen 25/6, att Finland åter befann sig i krig.

De finländska trupperna, som i början av kriget hade en numerär av ca 475 000 man (i krigets slutskede 1944 hade Finland ca 530 000 man under vapen), leddes av fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Han hade redan under vinterkriget förlagt sitt högkvarter till S:t Michel (Högkvarteret).

Mannerheim förhöll sig till en början avvaktande, men 10/7 inledde Karelska armén under befäl av generallöjtnant Erik Heinrichs en offensiv i Ladogakarelen, som i två skeden ledde till erövring av områden långt bortom 1939 års gräns. I början av december 1941 befann sig hela näset mellan Ladoga och Onega inklusive bl.a. den östkarelska huvudstaden Petrozavodsk (erövrad 1/10, under den finländska ockupationen omdöpt till Äänislinna, se Östkarelen) och Karhumäki köping (erövrad 5/12) i finländska händer. Fronten mot s.o. stabiliserades redan i början av september vid floden Svir.

På Karelska näset vidtog operationerna i augusti. I början av månaden (8/8) uppnåddes där Ladoga, varefter de finländska trupperna stötte vidare söderut över Vuoksen 18/8. Samtidigt påbörjades ett flankerande anfall i riktning Viborg, som erövrades 29/8. En sovjetisk division inringades vid Porlampi, varefter Karelska näset rensades; denna offensiv avstannade 5/9 ca 30 km från Leningrad. Frontlinjen sammanföll därefter delvis med 1939 års gräns. Marinbasen i Hangö utsattes från krigets början för belägring, och de sovjetiska trupperna bortdrogs de första dagarna i december 1941 (Hangöfronten). Från n. Finland och Lappland gjordes flera rätt planlösa framstötar i avsikt att avskära Murmanskbanan, vilket dock inte lyckades vare sig för tyskarna i Petsamo eller för gemensamt opererande tyska och finländska förband längre söderut. Överbefälhavaren förbjöd i början av november 1941 vidare större operationer i denna riktning för de finländska truppernas del.

Sedan krigets offensiva skede avslutats, började ett ställningskrig som varade i inemot 2 1/2 år. Den finländska krigföringen var fr.o.m. årsskiftet 1941-42 defensiv. Bakom fiendens linjer opererade av Högkvarteret utsända fjärrpatruller.

Under första halvåret 1942 anföll Sovjetunionen med betydande styrkor på Maaselkä- och Aunusnäsen samt på Kiestinkiavsnittet i n. Finland, dock utan att nå bestående framgångar. Aktiviteten mattades därefter av även på sovjetiskt håll.

Från finländsk sida hade man från början hävdat, att Finland förde ett separat krig som inte borde ställas i samband med det pågående storkriget. Under intrycket av den snabba tyska framryckningen i början av fälttåget framväxte dock bl.a. inom den finländska politiska ledningen planer på förverkligandet av ett Stor-Finland. Erövringen av Fjärrkarelen motiverades med strategiska skäl; sjöpassen mellan Seesjärvi och Onega samt mellan Onega och Ladoga erbjöd enligt militärledningen bättre försvarsmöjligheter än ställningar vid den gamla gränsen. Sovjetunionens västliga allierade sökte genom politisk påtryckning förmå Finland att avstå från offensiv krigföring, och då man inte såg sin önskan uppfylld förklarade Storbritannien och vissa av dess dominier krig på självständighetsdagen 1941. Relationerna mellan Finland och USA förblev däremot relativt goda fram till sommaren 1944. Tyskland å sin sida framförde upprepade gånger önskemålet att Finland skulle anfalla Leningrad, vilket den finländska krigsledningen dock inte gick med på. Däremot anslöt sig Finland redan 25/11 1941 till Antikominternpakten, Tysklands och Japans mot den internationella kommunismen riktade förbund. P.g.a. de annorlunda politiska konstellationerna - Finland kämpade nu på det nazistiska Tysklands sida - var viljan i Sverige att delta i striderna inte lika stor som under vinterkriget (Svenska frivilligkåren), men svenska frivilliga befann sig under hela kriget vid fronten. I krigets slutskede uppsattes även ett regemente av estniska frivilliga. Ett mindre antal representanter för s.k. frändefolk i Ryssland deltog vidare i f. på Finlands sida, liksom även en handfull norrmän.

Sedan det blivit uppenbart att Tyskland inte skulle komma att avgå med segern i andra världskriget uppstod en finländsk fredsopposition (fredsoppositionen), som dock inte i nämnvärd mån påverkade regeringens politik, eftersom denna hade samma målsättning, att lösgöra Finland ur kriget.

Medan ställningskriget pågick gjordes från finländskt håll flera fredstrevare, men dessa försök stupade på Sovjetunionens fasthållande vid 1940 års gränser och Tysklands starkt avvisande hållning. Efter det att en sovjetisk offensiv inletts på Karelska näset i juni 1944 avgav president Risto Ryti en personlig förbindelse att Finland inte skulle sluta separatfred utan tyskt samtycke, det s.k. Ribbentropavtalet. I gengäld erhöll Finland en viss materielhjälp (bl.a. pansarvärnsvapen) och bistånd främst i form av tyskt flyg.

Det ställningskrig som hade pågått sedan de sista dagarna av året 1941 avbröts 9/6 1944, då Sovjetunionen igångsatte ett förödande anfall, vilket ledde till att Karelska näset s. om Vuoksen förlorades inom några veckor. Viborg föll 20/6, men därefter stabiliserades fronten efter hårda avvärjningsstrider vid Tali-Ihantala (där stod bl.a. det största pansarslaget i Nordens historia) utmed den s.k. VKT-linjen fram till krigets slut. Sovjetunionen började under andra hälften av juli 1944 överföra trupper till den mellaneuropeiska krigsskådeplatsen, varefter striderna på Karelska näset ebbade ut. Vid det laget hade de finländska styrkorna i Östkarelen (som försvagats genom trupptransporter till Karelska näset) inför en sovjetisk offensiv retirerat bortom 1939 års gräns och bjudit fienden motstånd vid den s.k. U-linjen, som löpte från Ladogastranden till Ilomants, där de sista hårda striderna utkämpades i början av augusti 1944.

Vid samma tid avgick Ryti, och Mannerheim valdes 5/8 till president genom en särskild lag. Marskalken deklarerade för tyskarna, att han inte kände sig bunden av Ryti-Ribbentropavtalet, varför fredsunderhandlingar kunde inledas. Sovjetunionen, som tidigare på våren hade krävt villkorslös kapitulation, ställde nu som krav för förhandlingar att Finland skulle bryta sina relationer med Tyskland, och avväpna de tyska trupperna inom två veckor, senast 15/9. Den 2/9 avbröts förbindelserna med Tyskland, och två dagar senare trädde vapenstilleståndet i kraft.

Enligt vapenstilleståndsavtalet bekräftade Finland 1940 års gräns och avstod Petsamo till Sovjetunionen, vartill landet förband sig att betala ett betydande krigsskadestånd och avväpna de tyska trupperna i n. Finland. Porkalaområdet på ca 1 000 km2 ett trettiotal km v. om Hfrs utarrenderades till Sovjetunionen på 50 år (Porkala).

Den slutgiltiga freden mellan Finland och Sovjetunionen undertecknades 10/2 1947 i Paris (Parisfreden) och bekräftade i stort sett vapenstilleståndsvillkoren. Dessas efterlevnad övervakades under perioden fram till fredsslutet av en allierad kontrollkommission med representanter för Sovjetunionen (som var tongivande part) och Storbritannien jämte dominier.

Kriget hade kostat Finland 65 700 man i stupade och saknade samt 148 000 i sårade. På hemmafronten och bakom stridslinjerna krävdes 939 dödsoffer genom luftbombardemang. Antalet av fienden tillfångatagna var 3 500 (krigsfångar), av vilka drygt hälften kunde återvända till hemlandet efter kriget. Genom landavträdelserna blev inemot en halv miljon människor hemlösa, därav flertalet evakuerade från Karelen (förflyttad befolkning).

Sedan kriget med Sovjetunionen avslutats, återstod att fördriva de tyska trupperna från n. Finland. Rensningsoperationerna, som medförde stor materiell förödelse i området n. om Ule älv (Lapplandskriget), varade ända till april 1945, då andra världskriget definitivt var ett avslutat kapitel för Finlands del. Hösten 1944 bringades känsligt finländskt underrättelsematerial i säkerhet till Sverige (Stella Polaris-affären). F. upptas även bl.a. under uppslagsord som behandlar de olika försvarsgrenarna och truppslagen (flygvapnet, infanteri, kavalleri, luftvärn, pansartrupper etc.). (Suomen sota 1941-45, 11 bd, 1951-75; Suomi taisteli 3-6, red. J.L. Mäkelä/H. Seppälä, 1978-80; Jatkosodan historia, 6 bd, 1988-1994; Finland i krig 2-3, 2000-2001; E. Kuussaari/V. Niitemaa, Finlands krig 1941-45, 1949; Y.A. Järvinen, Finsk och rysk taktik under kriget 1941-44, 1951; W. Erfurth, Der finnische Krieg 1941-44, 1950, sv. övers. Förbindelseofficer vid Finlands armé, 1951, fi. övers. Suomi sodan myrskyssä 1941-44, 1951, eng. övers. The last finnish war, 1979; V. Tanner, Vägen till fred 1943-44, 1952; Suomi tahtoi elää, red. T. Patoharju, 1955; W.H. Halsti, Suomen sota 1939-45, II-III, 1956-57; V. Nihtilä m.fl., Ankarat vuodet, 1955; R: Brummert, Statsbeskattningen som medel för krigsfinansieringen i Finland åren 1939-1945, 1956; L. Oesch, Finlands öde avgörs på Näset år 1944, 1957; A. Korhonen, Viisi sodan vuotta, 1958; K. Brunila, Finlands krig, 1980; T. Polvinen, Finland i stormaktspolitiken 1941-44, 1969; S. Jägerskiöld, Marskalken av Finland, 1979; Jatkosodan kujanjuoksu, red. O-P. Vehviläinen, 1982; S. Myllyniemi, Suomi sodassa 1939-1945, 1982; R. Pajari, Jatkosota ilmassa, 1982; P-E. Ekman, Sjöfront: Sjökrigshändelser i norra Östersjöområdet 1941-44, 1982; K. Killinen, Miekka tuppeen: Poliittisen ja sotilaallisen johdon dualismi Suomen sodissa 1939-1944, 1983; H. Seppälä, Suomi hyökkääjänä 1941, 1984; T. Nygård, Anteckningar 1941-1944, 1985; H. Metzger, Poliittiset aseveljet: Kolmannen valtakunnan edustajana jatkosodan Suomessa 1941-1944, 1986; M. Jokipii, Jatkosodan synty, 1987; U.E. Moisala/P. Alanen, Kun hyökkääjän tie suljettiin: Neuvostoliiton suurhyökkäys kesällä 1944, 1988; J. Niemi, Viime sotien kirjat, 1988; Jatkosota: Kronikka, red. E. Siilasvuo, 1991; P. Syrjä, Isänmaattomat: Heimosoturit jatkosodassa 1941-1944, 1991; Talvisodasta jatkosotaan, red. J. Kronlund, 1991; Tuntematon sota, red. M. Sinerma, 1991; A. Sandström, F. 1941-1944, 1991; M. Turunen, Lääkkeen tie sodissamme vuosina 1939-1945, 1992; S.T. Arneberg, Tragedie i Karelen: Norske skijegere i den finska fortsettelseskrigen 1941-44, 1993; M. Koskimaa, Veitsen terällä: Vetäytyminen Länsi-Kannakselta ja Talin-Ihantalan suurtaistelu kesällä 1944, 1993; L. Stenström, Krigsvägar, 1996; A. Juutilainen, Rinta rinnan: Suomenruotsalaisten joukkojen sotatiet 1939-44, 1997; T. Tiihonen, Karjalan kannaksen suurtaistelut kesällä 1944, 1999; J. Mäkelä, 1944, 2000; V. Panschin, Kasvottomien miesten sota, 2000; M. Ruutu, Me uskoimme Suomeen, 2000; M. Turtola, Kyllä täällä kaatuakin voidaan, 2000; A. Rautala, Itä-Karjalan valtaus 1941, 2002; T. Metsälä, Isänmaan puolesta: Suomalaisten taistelujen tiet ja tappiot 1939-1945, 2002; Jatkosodan taistelut, red. M. Karjalainen, 2002)
Fortsaettningskriget

Fortsaettn.3.jpg

fortsättningskriget. Fälttåget inleddes som ett sommarkrig, och präglades i början av stor optimism visavi den slutliga utgången. Det talades t.o.m. om ett jubelkrig.

Fortsaettn1_OK.jpg

Krigsåren 1941-44 rymde tre vintrar, och de finländska trupperna fick därmed användning för sin erfarenhet av vinterkrigföring. Under ställningskrigets dagar förflöt livet tämligen lungt i Östkarelen, men till slut var det inte mycket kvar av den optimism man hade hyst i början. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.

kartabakF.jpg

Fortsättningskrigets anfallsskede.

kartabakS.jpg

Fortsättningskrigets reträttskede 1944. Kartor: Steffen Ørsted.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 05.08.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 05.08.2011 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi