folkbildningsverksamhet Tillbaka

folkbildningsverksamhet, sammanfattande term för några närbesläktade strävanden, som syftar till att höja den allmänna bildningsgraden. En äldre term är folkupplysning. I begreppet folkbildning innefattades ursprungligen också utbredningen av läs- och skrivkunnigheten och arbetet för främjande av folkundervisningen. I egentlig mening utgörs f. av det s.k. fria folkbildningsarbetet. På senare tid har man huvudsakligen använt termen fritt bildningsarbete.

I Finland kom strävandena att främja tillkomsten av folkskolor att gå hand i hand med arbetet för folkbibliotek och för spridningen av folkskrifter samt med den nationellt väckande muntliga förkunnelsen i form av populärvetenskapliga, folkliga, ofta agiterande, föreläsningar. Folkbildningsarbetet utgick från den av J.V. Snellman skapade finsknationella väckelsen och dess motsvarighet på svenskt håll, den finlandssvenska nationalitetsrörelsen grundad av A.O. Freudenthal. Finska litteratursällskapet (gr. 1831) ägnade sig i viss utsträckning vid sidan av sin egentliga uppgift åt spridning av folkskrifter "till sedernas förädlande". Finska hushållningssällskapet (stiftat 1797) har också verkat för folkbildningens höjande.

Studenternas f. kan anses vara den första organiserade formen av folkbildningsarbete i Finland. Främst utmärkte sig Savolax-Karelens studenter, de österbottniska studenterna och Nylands studentavdelning. Denna verksamhet, som innefattade populära föredrag, kurser och insamling av traditionsmaterial o.dyl. fortgick in på 1900-t. När de svenskösterbottniska studenterna 1881 bildade en utbrytarförening, UV, blev folkbildningsarbetet för denna en viktig uppgift.

Ur de akademiska kretsarnas intresse för f. uppkom 1874 Kansanvalistusseura, på svenska kallat Folkupplysningssällskapet, som med stor energi började ägna sig åt spridning av folkskrifter. Verksamheten var till en början tvåspråkig, men på svenskt håll ville man ha ett eget organ som tog hand om arbetet. Så tillkom 1882 föreningen Svenska folkskolans vänner. Båda sällskapen utgav var sin årsbok, "kalender", vilka tidvis hört till de mest spridda böckerna i finländska hem. Då Kansanvalistusseura år 1884 från Estland övertog sångfestidén, började också Svenska folkskolans vänner anordna sångfester, den första i Ekenäs 1891. På så sätt kom musiksträvandena att utgöra en del av f. och av de allmänna fosterländska strävandena i tiden ända tills specialorganisationer för det folkliga musikarbetet tillkom på 1900-t.

Till f. har, sedan en viss samordning åstadkommits och statliga understöd börjat utgå, traditionellt hänförts följande verksamhetsformer: de allmänna biblioteken ("folkbiblioteken"), folkhögskolorna, medborgar- och arbetarinstituten, föreläsnings- och studiecirkelverksamheten och de s.k. allmänna bildningsorganisationerna. Till de sistnämnda hänförs bl.a. Kansanvalistusseura, Svenska folkskolans vänner och ungdomsföreningsrörelsen. Lagen och förordningen om fritt bildningsarbete från 1998 är gemensam för folkhögskolorna, arbetar- och medborgarinstituten, studiecentralerna och sommaruniversiteten.

De första folkbiblioteken (allmänna bibliotek) uppkom på enskilda initiativ. Från mitten av 1800-t. härrör sig intresset för skapandet av sockenbibliotek; på 1860-t. tillkom flera stadsbibliotek. Studenterna var särskilt verksamma på detta område, och på 1890-t. grundades enligt vissa beräkningar inte mindre än 700 bibliotek. Biblioteken var länge skötebarn både för Kansanvalistusseura och Svenska folkskolans vänner. Från 1903 började staten stödja biblioteksverksamheten.

Också folkhögskolorna infördes i Finland till stor del genom studenternas försorg. De två första folkhögskolorna, båda grundade 1889, tillkom dock på enskilda bildningsivrares initiativ. I Kangasala upprättade lärarinnan Sofia Hagman en folkhögskola, som till sin karaktär kanske främst var en handarbetsskola för flickor. I Borgå grundade rektor J.E. Strömborg Borgå folkhögskola. 1891 tillkom Kronoby folkhögskola, ledd av Johannes Klockars, och Mellersta Nylands folkhögskola (nuv. Finns) med Robert Rostedt som rektor. Vid sekelskiftet 1900 fanns det 15 finska och 6 svenska folkhögskolor i landet.

Tanken på en särskild bildningsverksamhet bland städernas växande arbetarbefolkning utgick ursprungligen från den Wrightska arbetarrörelsen. Lantdagen förkastade emellertid förslaget om understöd. I stället anordnades "folkhögskolkurser". Det första arbetarinstitutet grundades 1898 i Tfrs. Upprätthållare var Tammerfors stad. Först 1906 tillkom följande institut i Vasa, därpå ett i Uleåborg 1907, i Åbo 1908 och i Hfrs 1914 (medborgarinstitut).

Till f. hör vidare korrespondensundervisningen som inleddes i Finland 1920 vid Kansanvalistusseuran kirjeopisto. Svenska folkskolans vänners brevkurser (från 1943 -1994 Svenska brevinstitutet i Finland och därefter Institutet för distansstudier) har funnits sedan 1928.

Ur den föreläsningsverksamhet som handhafts av studenterna och ur de allmänna folkbildningsorganisationerna utgick olika experiment med samfällda studier, såsom "läseföreningar" och "hemskolor". På denna grundval utvecklades småningom enligt rikssvensk förebild s.k. studiecirklar, av vilka de första på svenskt håll grundades på initiativ av Nylands nation 1907. Pionjärer var Einar Holmberg och Uno Stadius. De första organisationerna för detta arbete bildades emellertid först under självständighetstiden.

F:s framväxt under 1800-t. följdes av en institutionaliseringsfas under 1900-t. Särskilda organ för verksamhetens ledning och för samarbetet inom de olika sektorerna tillkom. Redan 1910 hade Finlands biblioteksförening bildats. Statens biblioteksbyrå upprättades 1921. Finlands folkhögskolförening grundades 1905, Finlands arbetarinstituts förbund 1919 (fr. 1967 Medborgar- och arbetarinstitutens förbund, med en svensk sektion, och fr. 2004 Förbundet för arbetar- och medborgarinstitut i Svenskfinland FAMI). 2003 grundades Bildningsforum, en allians inom den finlandssvenska folkbildningsverksamheten, med syfte att stärka förutsättningarna för finlandssvensk fri bildning och kultur.

Inom de olika medborgarorganisationerna och folkrörelserna upprättades också särskilda organ för folkbildnings- och studiearbetet. Det socialdemokratiska Arbetarnas bildningsförbund grundades 1919, de folkdemokratiska Folkets bildningsförbund och Kansan sivistystyön liitto 1946 respektive 1964. 1921 grundades Valistusjärjestöjen opintotoimikunta för främjandet av föreläsnings- och studiecirkelverksamheten; organisationen ombildades 1943 till Opintotoiminnan keskusliitto. På svenskt håll tillkom 1920 Svenska folkskolans vänners föreläsningsbyrå (Svenska studiecentralen). Statens föreläsningsnämnd, som handhade fördelningen av statsbidragen för föreläsningar, grundades 1920 (bytte namn till Statens folkbildningsnämnd 1946).

Numera har vuxenutbildning i vissa fall ersatt termen folkbildningsverksamhet. Samtidigt har fältet vidgats att omfatta också yrkesutbildande strävanden. Inom vuxenutbildningen anses dock f. fortfarande vara en särskild sektor, närmast omfattande de traditionella formerna av fria och frivilliga studier. (E. Karjalainen, Suomen vapaan kansansivistystyön vaiheet, 1970; Valistus, sivistys, kasvatus: kansanvalistuksesta aikuiskasvatukseen, red. R. Aaltonen/J. Tuomisto, 1991; Kunskapens knytkalas: finlandssvensk studieverksamhet under 80 år, red. B. Wallén, 2000; M. Granö/B. Wallén, Bli något eller någon?: en finlandssvensk folkbildningsodyssé, 2003) (Ragnar Mannil/Matts Granö)
Folkbildningsverksamhet

folkbildningsverksamhet. En av de äldsta regelbundet utkommande folkskrifterna är Svenska folkskolans vänners kalender. Svenskfinland avbildades första gången på kalendern av 1897.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 27.05.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 27.05.2010 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi