Finska kriget Tillbaka

Finska kriget, i Finland vanligen kallat 1808-09 års krig; utkämpades mellan Sverige och Ryssland och slutade med att Finland avträddes åt tsaren. Kriget var en följd av att kejsar Napoleon 1807 i Tilsit hade ingått ett fördrag med kejsar Alexander I i avsikt att förmå denne att bekriga Sverige, den enda felande länken i den kontinentalblockad som Frankrike upprättat mot England. Alexander, vars intresse då främst var inriktat på förvärv av turkiska områden, lät sig efter påtryckningar övertalas att anfalla Finland, i den händelse Sverige inte gick med på att bryta sina förbindelser med England.

Sverige var illa förberett för kriget. Armén i Finland, som uppgick till ca 20 000 man, var föga övad och illa utrustad. Då ryssarna 21/2 1808 utan krigsförklaring - ett ultimatum av samma innebörd hade dock ställts fyra dagar tidigare - överskred gränsen vid Kymmene älv (Abborfors) med omkr. 24 000 man under befäl av generalen, greve von Buxhövden, hade hären i Finland dock hunnit sättas på krigsfot.

Den ryska fälttågsplanen gick ut på att med en kniptångsrörelse erövra hela s., s.v..och v. Finland. Svenskarna, som leddes av general Klingspor, drog sig dock ur snaran genom snabb reträtt norrut. Enligt den tidens strategiska tänkesätt utgjorde fästningarna i landets s. delar, främst Sveaborg, huvudförutsättningen för ett framgångsrikt försvar. Men då även Sveaborg föll 3/5 efter en tids belägring föreföll kriget förlorat.

Den svenska härens brådstörtade återtåg kunde dock stoppas vid höjden av Uleåborg. Först nu bjöd armén, närmast ledd av generaladjutanten C.J. Adlercreutz, fienden framgångsrikt motstånd, och kunde t.o.m. övergå till offensiv. Efter några segrar (Siikajoki, Ruukki, Lappo, Alavo) ryckte svenskarna ned till s. Österbotten, men framgången blev kortvarig. Fienden erhöll förstärkningar, den utmattade armén måste på nytt efter striderna vid Ruona, Salmis och Karstula gå norrut, till höjden av Vasa, där den så när hade blivit kringränd, men räddades av Döbeln vid Jutas. Efter det avgörande nederlaget vid Oravais slöts stilleståndet i Lochteå i slutet av september 1808.

Den svenska överledningen hade i hög grad förlitat sig på utlovade förstärkningar från Sverige, men först det svåra isläget och sedan kungens splittring av de svenska krafterna kom detta hopp på skam. Ryssarna avvärjde med lätthet de svenska landstigningsförsöken i den s.v. skärgården (Tövsala) och vid Gamla Vasa (24/6).

I Savolax hade Sandels opererat framgångsrikt men måste slutligen vika för övermakten. Hans seger vid "Virta bro" (Koljonvirta) kunde inte inverka på läget i stort.

I november 1808 slöts ett nytt stillestånd över vintern (Olkijoki), varefter ryssarna följande år trängde in i Västerbotten, där flera strider utkämpades och huvuddelen av huvudarmén slutligen kapitulerade vid Kalix. Kriget avslutades slutgiltigt genom Fredrikshamnsfreden 17/9 1809, varvid Sverige avträdde hela Finland och Åland samt delar av Västerbotten.

Under kriget reste sig bönderna mot ockupationsmakten på Åland (länsman Erik Arén och adjunkt H.J. Gummerus) och i s. Österbotten. I n. Karelen försvarade sig bönderna länge under Olli Tiainen.

F. erhöll ett mäktigt poetiskt monument i Runebergs Fänrik Ståls sägner, som med sin heroiserande anda länge färgade den allmänna uppfattningen om kriget. Under f. rörde det sig för det mesta om rätt blygsamma strider; förlusterna genom sjukdomar och usla sanitära förhållanden var betydligt större än genom direkta krigshandlingar. De finländska truppernas förluster i strid överskred dock 6 000 man. Enligt modern forskning var det främst ryssarnas överlägsna förmåga att organisera underhållet av sin armé som fällde utslaget. (P. van Suchtelen, Kriget mellan Sverige och Ryssland 1808 och 1809, 1836; G. Montgomery, Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808-1809, del 1, 1842; C.E. Bladh, Minnen från F. åren 1808-1809, 1849; A.I. Michailofski-Danilefski, F. 1808 och 1809, 1850; K.A. Castrén, Muistelmia wuosien 1808-1809 sodasta; G. Björlin, F. 1808 och 1809, 1882; J.O.I. Rancken, Bonderesningen i Svenska Österbotten, 1882; J.R. Danielson- Kalmari, F. och Finlands krigare 1808-09, 1897; C.O. Nordensvan, F. 1808-09, 1908; H. Schulman, Striden om Finland 1808-09, 1909; Sveriges krig åren 1808-09, 9 bd, 1895-1922; L.G. v. Bonsdorff, Den ryska pacificeringen av Finland 1808-09, 1929; E. Osmonsalo, Suomen valloitus 1808, 1948; E. Hornborg, Fänrik Ståls sägner och verkligheten, 1954, När riket sprängdes, 1955; Muistoja Suomen sodasta, 1980; G. Zaharov, Venäjän ja Ruotsin välinen sota vuosina 1808-1809, 1985; A. Persson, 1808: Gerillakriget i Finland, 1986; E. Metsävuori, Saaristomerta ja merisota Suomen sodassa 1808-1809, 1990; A. Sandström, Sveriges sista krig: de dramatiska åren 1808-1809, 1994; C.A. Brakel, Muistiinmerkittyä kahdesta sodasta: vuosien 1789-1790 sekä 1808-1809 sotaretket Suomessa, 1994; B. Nelsson, Duncker och Savolaxbrigaden, 2000; L. Lundin, Kriget som bär Napoleons skugga. Finska kriget 1808- 1809, 2008; T. Gullberg/N.E. Forsgård/J. Mickwitz, Finkst krig svenskt arv. Finlands historia genom nyckelhålet 1808-1809; Fänrikens marknadsminne: Finska kriget 1808-1809 och dess följder i eftervärldens ögon, red. M. Engman, 2009)
finskakriget1.jpgfinska kriget. Döbeln vid Jutas ur Karl Theodor Staaffs planschverk Taflor till Fänrik Ståls sägner, som var den första förlagssatsningen på färgillustrationer till Runebergs verk, utkom i Stockholm 1862-63. Foto: Svenska Litteratursällskapet i Finland.

FinskaKriget

Under året 1808 marscherade landets försvarare först norrut ända till höjden av Uleåborg, som nåddes en dryg månad efter krigsutbrottet. Den framgångsrika kampanjen under sommaren gav ingen utdelning. Karta: Steffen Ørsted.



Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: Johan Lindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 23.04.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 18.03.2016 av Rabbe Sandelin