1800-talet till Finlands självständighet 1917. Sverige avstod från Finland vid Fredrikshamnsfreden i september 1809. Det hade dock redan i ett tidigt skede av kriget (finska kriget) stått klart att Finland skulle införlivas med Ryssland. För utformningen av Rysslands Finlandspolitik spelade den storpolitiska situationen i Europa en betydande roll. Inför det hotande kriget med Napoleon insåg Alexander I vikten av ordnade förhållanden och en solidarisk befolkning i de nyerövrade områdena i n.v. I december 1808 meddelade han, att en lantdag skulle sammankallas. Kejsaren anlände själv till lantdagens öppnande i Borgå (Borgå lantdag) 28/3 1809. Alexander I följde Göran Magnus Sprengtportens råd och gav Finland en autonom ställning. Grundlagarna från den svenska tiden, 1772 års regeringsform och förenings- och säkerhetsakten av 1789, var mycket konservativa och tillförsäkrade regenten nästan oinskränkt makt.
Som kejsarens (i Finland storfurste) personlige representant i Finland fungerade en generalguvernör. Som Finlands företrädare i Petersburg verkade ministerstatssekreteraren (kallad så från 1834), som föredrog ärenden rörande Finland direkt inför kejsaren. Landets regerande myndighet, senaten, var uppdelad i ett justitie- och ett ekonomiedepartement. En rad centrala ämbetsverk inrättades efterhand. Finland fick en egen statsförvaltning.
Lagbestämmelserna från Gustav III:s tid tillförsäkrade inte folket stor medbestämmanderätt. Lantdagen sammanträdde bara när kejsaren fann det önskvärt. Ständernas urgamla skattbevillningsrätt betydde föga då kronans övriga inkomster täckte största delen av penningbehovet. En nationell medvetenhet började emellertid växa fram i de kulturellt ledande kretsarna. Det tidiga 1800-talets romantik och nationalitetsrörelse fick sin finländska motsvarighet i den s.k. Åboromantiken, vars ledande gestalt var Adolf Ivar Arwidsson. Nya tidningar grundades och finska språket upptogs snart på skolornas läroplaner (1843). Nikolaj I:s regeringstid (1825-55) präglades av reaktion. Det ryska riket stängdes för inflytelser från europeisk nationalitetsrörelse och liberalism. Finlands grundlagar, som tillgodosåg en enväldig monarks intressen, respekterades, men ingen lantdag sammankallades. Stränga censurförordningar klavband opinionsbildningen. 1850 förbjöds publiceringen av andra tryckalster på finska än religiös och ekonomisk litteratur samt folklore. Under Krimkriget förblev Finlands folk kejsaren troget även om vissa kretsar under inflytande av västerländsk liberalism och den samtidigt aktuella skandinavismen såg en anslutning till Sverige och västmakterna som ett alternativ.
Krimkriget hade fått den ryska statsledningen att inse behovet av reformer. Censuren lindrades under 1860-t. och en mera fri opinionsbildning blev möjlig. I Finland framstod en lantdag som allt angelägnare, men Alexander II (1855-81) ställde sig till en början avvaktande. Det s.k. januariutskottet förberedde lantdagens arbete och så kunde själva lantdagen - den första sedan 1809 - sammanträda 1863.
1869 stadfäste kejsaren en ny lantdagsordning enligt vilken lantdagen skulle sammanträda vart femte år. 1865 ersattes den gamla sockenstämman med en ny kommunal förvaltning. Motsvarande förändring i städerna ägde rum 1873. Andra resultat av den nya lagstiftningsverksamheten var 1869 års kyrkolag och värnpliktslagen av 1878, som gav Finland en värnpliktsarmé (finska värnpliktiga militären). Lantdagsarbetet och lagstiftningsreformerna innebar en betydande demokratisering i jämförelse med situationen före 1863, men största delen av befolkningen stod fortfarande utan möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Den överväldigande majoriteten av landets invånare saknade rösträtt ända fram till 1906. Röstetalet hade fram till dess varit beroende av den fasta egendomens och inkomstens storlek.
Befolkningsökningen var betydande i Finland under 1800-t.: 832 000 inv. år 1800, 1 624 000 1850 och 2 655 900 1900. Den relativt långsamma och sena industrialiseringen höll inte jämna steg med befolkningsutvecklingen. Finland fick ett betydande landsbygdsproletariat. 1901 utgjordes över hälften av landsbygdens befolkning av statare och backstugusittare. Vid denna tid bodde endast drygt 15 % av Finlands befolkning i städerna.
Finlands första politiska partibildningar kom till på 1860-t. Trots de stora klasskillnaderna och de allvarliga sociala problemen var språk- och nationalitetsfrågan (nationalitetsrörelserna) den viktigaste partikonstituerande faktorn. Ur finskhetsrörelsen kring J.V. Snellman växte ett finskt parti fram. Som en motvikt till finskhetsrörelsen uppkom snart ett svenskt parti. Ett liberalt parti, som inte tillmätte språkfrågan någon avgörande betydelse, lyckades inte överleva de språkpolitiska motsättningarna. På finskt håll framväxte småningom en oppositionell grupp, som främst bestod av unga intellektuella med en både kulturellt och socialt radikalare inställning. Den samlades kring tidningen Päivälehti till dess att det s.k. ungfinska partiet bildades 1894.
Genom 1883 och 1885 års förordningar jämställdes finskan formellt med svenskan. Folkets sociala uppdelning började småningom ta sig uttryck även i det politiska livet, men frågan om hur man skulle förhålla sig till den ryska ledningens politik fördröjde ytterligare en partibildning utifrån de sociala grupperingarna. Först 1899 grundades Finlands arbetarparti (från 1903 Finlands socialdemokratiska parti).
Industrialiseringen började relativt sent i Finland. Vid mitten av 1800-t. var natura- och byteshushållningen ännu förhärskande. Sågindustrin kunde expandera först sedan bestämmelser, som inskränkte näringsfriheten, avskaffats under Alexander II. 1860 hade Finland fått eget mynt, marken.
Finlands statsrättsliga ställning inom det ryska kejsardömet hade aldrig klart och tydligt definierats. Det fanns i Ryssland grupper som inte kunde acceptera Finlands särställning. Under Alexander III:s tid (1881-94) började dessa kretsar få ett visst inflytande. Smärre övergrepp mot Finlands autonomi under 1890-talets början förebådade det s.k. februarimanifestet 1899, vilket stadgade att ärenden som också berörde det ryska kejsardömet skulle underordnas rikslagstiftningen. Kejsaren kunde med hänvisning till detta åsidosätta lantdagen. Finländarna var inte eniga om vilken taktik de skulle följa. Den s.k. undfallenhetsriktningen var beredd till eftergifter, medan de konstitutionella uppmanade till passivt motstånd. Snart uppstod inom den senare gruppen ett aktivistparti (aktivismen).
Den politiska opposition som länge funnits i Ryssland resulterade efter tsarrikets motgångar i kriget mot Japan i storstrejk och revolution i oktober 1905. Oron spred sig också till Finland (storstrejken). Senaten tvangs avgå och kejsaren underskrev det s.k. novembermanifestet som upphävde de förhatliga förordningarna. Socialisterna hade krävt ny lantdagsordning och allmän rösträtt. Finlands sista ståndslantdag tillmötesgick i maj 1906 dessa krav. När den första enkammarlantdagen skulle väljas i mars 1907 var de röstberättigades antal tio gånger större än vid de närmast föregående valen till den sista ståndslantdagen. Av de sammanlagt 200 mandaten erövrade socialisterna 80.
Den ryska centralregeringen ökade, efter det att förhållandena stabiliserat sig, åter trycket mot Finland. Lantdagen upplöstes fyra gånger efter varandra under åren 1908, 1909 och 1910. Motståndet i Finland hårdnade, men det som räddade landet från längre gående centraliseringssträvanden var första världskriget. Aktivisterna blev övertygade om nödvändigheten av väpnad kamp för att frigöra Finland från Ryssland, varför man tog fasta på Tysklands villighet att ge finländare militär utbildning (jägarrörelsen).
Sedan den ryska februarirevolutionen 1917 sopat bort kejsaren antog Finlands lantdag, där socialisterna var i majoritet, den s.k. maktlagen, d.v.s. förklarade att lantdagen hädanefter innehade den högsta makten i landet. Kerenskijregeringen svarade med att upplösa lantdagen, en åtgärd som godtogs av den finländska senatens borgerliga medlemmar. Tilltron till parlamentarismen försvagades ytterligare hos socialisterna sedan de i valet i oktober förlorat sin absoluta majoritet i folkrepresentationen.
Efter det att den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland skapat en ny situation, kunde den under Svinhufvuds ledning bildade senaten förklara Finland självständigt i december 1917. (Suomen taloushistoria 1-2, 1980-82; P. Virrankoski, Suomen historia 1-2, 2001; Suomen maatalouden historia 1-2, 2003; Suomen kulttuurihistoria 2 -4, 2002-04; Suomen poliittinen historia 1809-2003, 2004; H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen, 1961; T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi, 1967, Riket och gränsmarken: N.I. Bobrikov, Finlands generalguvernör 1899-1904, 1986; O. Jussila, Suomen perustuslait venäläisten ja suomalaisten tulkintojen mukaan 1808-1863, 1969; J. Paasivirta, Suomi ja Eurooppa: autonomiakausi ja kansainväliset kriisit 1808-1914, 1978; R. Schweitzer, Autonomie und Autokratie, 1978; P. Tommila, Suomen autonomian synty 1808-1819, 1984, Suuri adressi, 1999; Herää Suomi: suomalaisuusliikkeen historia, red. P. Tommila, 1989; Finland 1917-1920 I, red. O. Manninen, 1993; Hallintohistoriallisia tutkimuksia Suomessa, red. J. Selovuori, 1996; M. Klinge, Finlands historia 3, 1996) (Sune Jungar)
Emanuel Thelnings tavla återgivande Borgå lantdags öppnande 28/3 1809. Det var ståndsrepresentanterna för en ny politisk helhet, storfurstendömet Finland, som sammanträdde första gången. Syfte med det hela var dels att ständerna i folkets namn skulle svära trohetsed till den nye härskaren, som genom att ta emot denna erkände de erövrade som sina undersåtar, dels att föra sedvanliga lantdagsförhandlingar.
Krimkriget stärkte lojaliteten mot kejsardömet i folkets breda lager. Bilden ovan återger den lilla träffningen vid Vitsand 20/5 1854, då de brittiska ångfregatterna Hecla och Arrogant under forcerad spaning trängde fram till Ekenäs. Händelsen gav Zachris Topelius anledning att skriva indignationsdikten Den första blodsdroppen, som i sin ryssvänlighet och västmaktsfientlighet framkallade protester bland liberala studenter. Foto övre och nedre: Museiverket, M. Haverinen.
Järnvägarnas tillkomst revolutionerade kommunikationerna under senare delen av 1800-t. Före dess utgång kunde man åka tåg från Hfrs till Uleåborg, och på endast ett antal timmar resa en sträcka som det tidigare hade tagit veckor att tillryggalägga. Kolorerat poskort. Foto: Schildts bildarkiv.
En grupp nyländska studenter före avfärd till Kyrkslätt för att där insamla namn till massadressen 1899. Eugen Schauman fjärde fr. h. Rötterna till den s.k. aktivismen, som var levande ända fram till det sovjetiska storanfallet på Karelska näset sommaren 1944, kan sökas i det sena 1800-talets växande opposition mot kejsarens regim. Foto: Museiverket.