fackföreningsrörelsen. Landets första fackförening bildades 1885 av typograferna i Hfrs, där en läseförening för typografer hade tillkommit redan 1869. De första fackförbunden grundades på 1890-t. F. stod till en början under borgerlig vänster-liberal ledning (arbetarrörelsen).
Ett försök kring sekelskiftet 1900 att skapa en facklig centralorganisation misslyckades; en sådan uppstod först 1907 med Finska landsorganisationen (Suomen ammattijärjestö). Efter att till en början ha influerats av den skandinaviska f. radikaliserades f. i Finland under första världskriget. Fr.o.m. 1918 råkade den snart åter i händerna på radikala element och blev småningom helt behärskad av vänstersocialister och kommunister samt upplöstes genom domstolsbeslut 1930. För fackföreningar som utträdde ur av den radikala vänstern dominerade förbund hade redan 1929 bildats en uppsamlingsorganisation, Finlands arbetarförbund (Suomen työläisliitto).
I oktober 1930 grundades Finlands fackföreningars centralförbund (!FFC, Suomen ammattiyhdistysten keskusliitto, SAK) av sex fackförbund som tidigare utträtt ur landsorganisationen. Den nya centralorganisationen förklarade sig partipolitiskt oavhängig. Antalet medlemmar, som vid starten var ca 15 000, växte under 1930-t. endast långsamt. Först med vapenstilleståndet 1944 kom det verkliga genombrottet för f. i Finland. Den hade erkänts av arbetsgivarna som en jämbördig förhandlingspartner i den s.k. januarideklarationen 1940 (arbetsmarknaden).
Efter kriget inleddes en period av snabb expansion för !FFC, som 1947 hade 38 fackförbund med över 380 000 medlemmar. Samtidigt pågick en maktkamp mellan kommunister och socialdemokrater, som slutade med de senares seger i valet till !FFC:s kongress 1947. Kommunisterna hade i ett val som ägde rum 1946 erövrat majoriteten, men !FFC:s socialdemokratiske ordförande (Emil Huunonen) lyckades genom en skenmanöver ogiltigförklara resultatet och utlysa nya val, vilket uppenbarligen hade stor betydelse för bevarandet av den lagliga samhällsordningen. Kommunisternas inflytande förblev dock starkt i flera förbund. Konflikterna inom det socialdemokratiska partiet på 1950-t. avspeglade sig även inom f., vars ledning tog parti för den socialdemokratiska oppositionen. Makten inom !FFC övertogs av "simoniter" (Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund) och kommunister/folkdemokrater, vilket ledde till att en del förbund med början från 1956 utträdde och 1960 grundade Finlands landsorganisation (FLO, Suomen ammattijärjestö, SAJ) under socialdemokratisk ledning. Denna kunde påräkna finansiellt stöd från västliga fackförenings- och underrättelsekretsar. Utanför !FFC och !FLO stannade bl.a. Affärsarbetarförbundet, kommunalarbetarna och Tjänstemannakartellen, som därefter utgjorde ett eget fristående centralförbund.
Inofficiella förhandlingar om f:s enande inleddes 1964. Förhandlingsbasen breddades 1966 då 22 personer i framskjuten ställning inom f. undertecknade ett upprop, och 1967 diskuterade socialdemokrater och kommunister f:s enande. Efter en del svårigheter ingicks 1969 ett avtal om grundandet av en ny centralorganisation, Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC, Suomen ammattiliittojen keskusjärjestö, SAK), som kom att få omkr. 460 000 medlemmar. Det nya !FFC hade ett decennium senare inemot en miljon medlemmar, vilket gav f. ökad tyngd i samhällslivet.
Finlands fackförbunds centralorganisation fick en lös organisation där medlemsförbunden bevarade stor rörelsefrihet, eftersom man annars inte hade kunnat övertala de kommunistledda förbunden att ansluta sig. Kampen mellan socialdemokrater och kommunister fortsatte fram till att de kommunistiska regimerna föll samman i slutet av 1980-t; tidvis föreföll kommunistiska maktövertaganden nära i vissa centrala förbund, t.ex. i Metall på 1970-t. Socialdemokraternas position stärktes av att man i samband med den första s.k. inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen 1968 kom överens om att arbetsgivarna skulle uppbära fackföreningsavgifterna genom att innehålla dem från de anställdas löner och dirigera dem direkt till fackets bankkonton.
Vissa tjänstemannaorganisationer tillkom redan på 1800-t. (tjänstemannakåren). De hade dock i regel karaktären av kamratföreningar med ömsesidig understödsverksamhet som biändamål. Finlands lärarförening (Suomen opettajayhdistys), gr. 1893, sedermera Suomen kansakouluopettajain liitto, torde ha varit den första landsomfattande organisation som stiftades för att tillvarata en viss tjänstemannagrupps (folkskollärarnas, sedermera endast de finskspråkigas) fackliga intressen. Även sjuksköterskorna organiserade sig tidigt (1898). Sedan Finland blivit självständigt, bildades inom tjänstemannasektorn tre centralförbund, statstjänstemännens (Tjänstemannaförbundet), kommunaltjänstemännens (Kommunaltjänstemannaförbundet) och industritjänstemännens (nuv. Suomen teollisuustoimihenkilöiden liitto) förbund, vilka 1922 grundade topporganisationen Unionen för intellektuellt arbete (Henkisen työn yhtymä), som hette Centralförbundet för intellektuellt arbete (Henkisen työn keskusliitto) från 1944 till 1956, då den antog namnet Tjänstemannaorganisationernas centralförbund. Denna organisation gick i konkurs 1992, varvid huvuddelen av dess förbund anslöt sig till Tjänstemannacentralorganisationen FTFC, som grundats 1946 för att driva de tekniska funktionärernas intressen. Huvuddelen av de akademiskt utbildade tjänstemännen tillhör det efter andra världskriget grundade centralförbundet Akava, medan vissa lägre funktionärer är medlemmar i !FFC, vars statsanställda personal representeras bl.a. av Statens samorganisation VTY. Andelen fackanslutna i Finland hör till de högsta bland industriländerna; ca 80 procent av löntagarna hör till fackförbunden i respektive bransch, vilka i sin tur är anslutna till något av de tre centralorganisationerna. Av dessa är !FFC störst med drygt en miljon medlemmar, medan !FTFC har ca 650 000 och Akava 400 000 (2002). (Suomen ammattijärjestö 1907-27, 1927; E.K. Louhikko, Den finska f., 1940; C.E. Knoellinger, Fackföreningar och arbetsmarknad i Finland, 1959; S. Klockare, Från generalstrejk till folkfront, 1971; P. Kettunen, Poliittinen liike ja sosiaalinen kollektiivisuus: tutkimus sosialidemokratiasta ja ammattiyhdistysliikkeestä Suomessa 1918-1930, 1986; T. Paavonen, Die Gewerkschaftsbewegung Finnlands zwischen Ost und West 1945-1951, 1992; S. Komulainen, Ammattiyhdistysliikkeen keskeiset järjestöprosessit 1975-1995, 1996; T. Bergholm, Ammattiliikken nousu ja tuho, 1997, Kovaa peliä kuljetusalalla: kuljetusalan ammattiyhdistystoiminta vuosina 1960-1990, 2000)
Ett försök kring sekelskiftet 1900 att skapa en facklig centralorganisation misslyckades; en sådan uppstod först 1907 med Finska landsorganisationen (Suomen ammattijärjestö). Efter att till en början ha influerats av den skandinaviska f. radikaliserades f. i Finland under första världskriget. Fr.o.m. 1918 råkade den snart åter i händerna på radikala element och blev småningom helt behärskad av vänstersocialister och kommunister samt upplöstes genom domstolsbeslut 1930. För fackföreningar som utträdde ur av den radikala vänstern dominerade förbund hade redan 1929 bildats en uppsamlingsorganisation, Finlands arbetarförbund (Suomen työläisliitto).
I oktober 1930 grundades Finlands fackföreningars centralförbund (!FFC, Suomen ammattiyhdistysten keskusliitto, SAK) av sex fackförbund som tidigare utträtt ur landsorganisationen. Den nya centralorganisationen förklarade sig partipolitiskt oavhängig. Antalet medlemmar, som vid starten var ca 15 000, växte under 1930-t. endast långsamt. Först med vapenstilleståndet 1944 kom det verkliga genombrottet för f. i Finland. Den hade erkänts av arbetsgivarna som en jämbördig förhandlingspartner i den s.k. januarideklarationen 1940 (arbetsmarknaden).
Efter kriget inleddes en period av snabb expansion för !FFC, som 1947 hade 38 fackförbund med över 380 000 medlemmar. Samtidigt pågick en maktkamp mellan kommunister och socialdemokrater, som slutade med de senares seger i valet till !FFC:s kongress 1947. Kommunisterna hade i ett val som ägde rum 1946 erövrat majoriteten, men !FFC:s socialdemokratiske ordförande (Emil Huunonen) lyckades genom en skenmanöver ogiltigförklara resultatet och utlysa nya val, vilket uppenbarligen hade stor betydelse för bevarandet av den lagliga samhällsordningen. Kommunisternas inflytande förblev dock starkt i flera förbund. Konflikterna inom det socialdemokratiska partiet på 1950-t. avspeglade sig även inom f., vars ledning tog parti för den socialdemokratiska oppositionen. Makten inom !FFC övertogs av "simoniter" (Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund) och kommunister/folkdemokrater, vilket ledde till att en del förbund med början från 1956 utträdde och 1960 grundade Finlands landsorganisation (FLO, Suomen ammattijärjestö, SAJ) under socialdemokratisk ledning. Denna kunde påräkna finansiellt stöd från västliga fackförenings- och underrättelsekretsar. Utanför !FFC och !FLO stannade bl.a. Affärsarbetarförbundet, kommunalarbetarna och Tjänstemannakartellen, som därefter utgjorde ett eget fristående centralförbund.
Inofficiella förhandlingar om f:s enande inleddes 1964. Förhandlingsbasen breddades 1966 då 22 personer i framskjuten ställning inom f. undertecknade ett upprop, och 1967 diskuterade socialdemokrater och kommunister f:s enande. Efter en del svårigheter ingicks 1969 ett avtal om grundandet av en ny centralorganisation, Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC, Suomen ammattiliittojen keskusjärjestö, SAK), som kom att få omkr. 460 000 medlemmar. Det nya !FFC hade ett decennium senare inemot en miljon medlemmar, vilket gav f. ökad tyngd i samhällslivet.
Finlands fackförbunds centralorganisation fick en lös organisation där medlemsförbunden bevarade stor rörelsefrihet, eftersom man annars inte hade kunnat övertala de kommunistledda förbunden att ansluta sig. Kampen mellan socialdemokrater och kommunister fortsatte fram till att de kommunistiska regimerna föll samman i slutet av 1980-t; tidvis föreföll kommunistiska maktövertaganden nära i vissa centrala förbund, t.ex. i Metall på 1970-t. Socialdemokraternas position stärktes av att man i samband med den första s.k. inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen 1968 kom överens om att arbetsgivarna skulle uppbära fackföreningsavgifterna genom att innehålla dem från de anställdas löner och dirigera dem direkt till fackets bankkonton.
Vissa tjänstemannaorganisationer tillkom redan på 1800-t. (tjänstemannakåren). De hade dock i regel karaktären av kamratföreningar med ömsesidig understödsverksamhet som biändamål. Finlands lärarförening (Suomen opettajayhdistys), gr. 1893, sedermera Suomen kansakouluopettajain liitto, torde ha varit den första landsomfattande organisation som stiftades för att tillvarata en viss tjänstemannagrupps (folkskollärarnas, sedermera endast de finskspråkigas) fackliga intressen. Även sjuksköterskorna organiserade sig tidigt (1898). Sedan Finland blivit självständigt, bildades inom tjänstemannasektorn tre centralförbund, statstjänstemännens (Tjänstemannaförbundet), kommunaltjänstemännens (Kommunaltjänstemannaförbundet) och industritjänstemännens (nuv. Suomen teollisuustoimihenkilöiden liitto) förbund, vilka 1922 grundade topporganisationen Unionen för intellektuellt arbete (Henkisen työn yhtymä), som hette Centralförbundet för intellektuellt arbete (Henkisen työn keskusliitto) från 1944 till 1956, då den antog namnet Tjänstemannaorganisationernas centralförbund. Denna organisation gick i konkurs 1992, varvid huvuddelen av dess förbund anslöt sig till Tjänstemannacentralorganisationen FTFC, som grundats 1946 för att driva de tekniska funktionärernas intressen. Huvuddelen av de akademiskt utbildade tjänstemännen tillhör det efter andra världskriget grundade centralförbundet Akava, medan vissa lägre funktionärer är medlemmar i !FFC, vars statsanställda personal representeras bl.a. av Statens samorganisation VTY. Andelen fackanslutna i Finland hör till de högsta bland industriländerna; ca 80 procent av löntagarna hör till fackförbunden i respektive bransch, vilka i sin tur är anslutna till något av de tre centralorganisationerna. Av dessa är !FFC störst med drygt en miljon medlemmar, medan !FTFC har ca 650 000 och Akava 400 000 (2002). (Suomen ammattijärjestö 1907-27, 1927; E.K. Louhikko, Den finska f., 1940; C.E. Knoellinger, Fackföreningar och arbetsmarknad i Finland, 1959; S. Klockare, Från generalstrejk till folkfront, 1971; P. Kettunen, Poliittinen liike ja sosiaalinen kollektiivisuus: tutkimus sosialidemokratiasta ja ammattiyhdistysliikkeestä Suomessa 1918-1930, 1986; T. Paavonen, Die Gewerkschaftsbewegung Finnlands zwischen Ost und West 1945-1951, 1992; S. Komulainen, Ammattiyhdistysliikkeen keskeiset järjestöprosessit 1975-1995, 1996; T. Bergholm, Ammattiliikken nousu ja tuho, 1997, Kovaa peliä kuljetusalalla: kuljetusalan ammattiyhdistystoiminta vuosina 1960-1990, 2000)