Utvecklingsstörda personer

utvecklingsstörda personer. Som utvecklingsstörd betraktas en person som på grund av medfödd eller i utvecklingsåldern erhållen sjukdom, skada eller defekt, hämmats eller störts i sin utveckling eller i sina psykiska funktioner. I västvärlden räknar man teoretiskt med att ca 0,5 % av befolkningen har ett funktionshinder som här kallas utvecklingsstörning (us). I Finland räknar man med att det finns ca 30 000 personer med us.

Synen på u. har genomgått en stor förändring under de senaste årtiondena. Barn med us har rätt till dagvård och undervisning inom grundskolan, det finns goda möjligheter till yrkesutbildning och vuxna med us kan från sin hemkommun erhålla hjälp och stöd för boende, arbete och fritid. För vård, boende och utkomst fås bidrag från Folkpensionsanstalten.

Ansvaret för att ordna service och tjänster som personer med us behöver för att klara sig i det dagliga livet ankommer i första hand på kommunens socialnämnd. Kommunen kan välja mellan att själv producera service, köpa av samkommuner eller privata serviceproducenter.

Utgående från 1977 års lag om specialomsorger är landet indelat i 16 specialomsorgsdistrikt, av vilka ett (Kårkulla samkommun) finns för att garantera svenskspråkig service. Ålands omsorgsförbund är en samkommun som producerar service för de åländska kommunerna. Omsorgsdistrikten producerar serviceformer och specialtjänster till stöd för kommunernas egen serviceproduktion. Den tidigare massiva anstaltsvården som bedrevs i omsorgsdistriktens regi minskar numera i omfattning (2 200 platser 2005), eftersom distrikten alltmer övergår till att upprätthålla mindre specialenheter för undersökning, rehabilitering och vård för vissa specialgrupper.

Eftersom den svenskspråkiga befolkningen bor utspridd längs hela Finlands kust och antalet personer med us därmed är mycket få i de enskilda kommunerna, har Kårkulla samkommun fortsättningsvis en stor roll som serviceproducent för boende, arbete, sysselsättning och rådgivning.

Förbundet Utvecklingshämning (Kehitysvammaliitto, gr. 1952, utger sedan 1965 tidskriften Ketju) har som medlemmar vårdanstalter, kommuner och olika organisationer; syftet är bl.a. att främja informationsförmedling, utbildning och forskning på området. En annan inom denna sektor verksam organisation är De utvecklingsstördas stödförbund (Kehitysvammaisten tukiliitto, gr. 1962 i Tfrs), vars bas utgörs av ca 200 stödföreningar, där föräldrarna deltar i gemensam verksamhet. 1999 grundades de utvecklingsstördas första egna registrerade förening, Me itse- yhdistys.

På finlandssvenskt håll arbetar intresseorganisationen Förbundet de utvecklingsstördas väl (FDUV), gr. 1962 i Hfrs, som arbetar för att barn, ungdomar och vuxna personer med ett handikapp skall få en jämlik ställning i samhället. Förbundet ordnar bl.a. föräldrarådgivning och utger sedan 1988 tidskriften LL-bladet. Förbundet är centralorganisation för elva regionala DUV-föreningar och för riksföreningen Steg för Steg (gr. 1965); föreningarna har tillsammans närmare 2 500 medlemmar. Samariterstiftelsen grundades 1954 av pol.dr Sigfrid Törnqvist och prosten Arne Rosenqvist, sekreterare vid Finlands svenska söndagsskoleförbund. Stiftelsen tog initiativ till verksamhet för svenskspråkiga u. i Finland och grundade bl.a. 1955 föreningen Barnens värn, som skulle upprätthålla institutionen Barnens By. 1975 tog Förbundet de utvecklingsstördas väl över Samariterstiftelsens verksamhet.

Historia. I slutet av 1800-t., då samhällsstrukturen förändrades på grund av industrialiseringen, blev u. ett socialt problem. Impulser som inverkade positivt på vården av u. i Finland kom från Sverige och Danmark samt från det kristna barmhärtighetsarbete som bedrevs i Mellaneuropa. Till en början inrättades läroanstalter, men eftersom resultaten inte var de bästa försköts vårdens tyngdpunkt till att gälla vård av allvarligt u. De första anstalterna för u. inrättades då de nya socialpolitiska strömningarna började avsätta spår även i lagstiftningen; i detta avseende var 1879 års fattigvårdsförordning en milstolpe. Föreståndaren för Åbo dövskola, sedermera biskopen Carl Henrik Alopeus, tog 1877 initiativet till en skola för u. i Jakobstad. 1890 grundade fil.mag. Edvin L. Hedman i Hfrs en "läroanstalt för sinnesslöa" som följande år flyttades till Perttula gård nära Tavastehus; den övertogs 1909 av staten. 1907 grundade Finska kyrkans inremissionssällskap Vaalijala-anstalterna i Sordavala, som sedermera flyttades till Pieksämäki. Först 1927 började statsbidrag ges för anstaltsvården. Detta år grundade diakonissanstalten i Hfrs en vårdanstalt, och 1930 grundades Rinnehemmet i Esbo. Landets första kommunala anstalt för u. inledde sin verksamhet 1929 i samarbete med Seinäjoki kretssjukhus. 1947 framlade en statlig kommitté ett förslag om ett anstaltsvårdsystem för svagsinta, där man yrkade på ett centralanstaltsystem enligt dansk modell och betonade den öppna vården. 1956 grundades Antinkartanon hoivakoti i Ulvsby; där arbetar idag Satakunta specialomsorgsdistrikt och landets enda museum för arbete med u. 1958 stiftades en lag som ledde till att varje län skulle ha en centralanstalt med 300-600 platser; den första enheten inom Kårkulla centralanstalt togs i bruk 1960. Kommunerna skulle också uppehålla ett register över u., som då beräknades vara 20 000 till antalet. Skolningen av vårdpersonal tog vid 1953 på Vaalijala centralanstalt. (R. Runsas, Lasten erityishuolto ja opetus Suomessa, 1979)
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, personer med utvecklingsstörning
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 04.05.2009 av Main.DataConverter
Uppdaterat 20.04.2017 av Import