snapsvisa Tillbaka

snapsvisa, kort visa som beledsagar en snaps eller sup vid måltiden. S. sjungs allmänt i finlandssvenskt sammanhang och räknas till bordsvisorna, som närmast definieras som en underavdelning av allsång, som ofta har en folkvisa som sitt material. S. är en skandinavisk tradition som återfinns i nuvarande form främst i Sverige och det svenska Finland. S. sjungs i allmänhet som allsång och har oftast en lånad, känd melodi, vilket underlättar spridningen. Klassiska svenska melodier är Kors på Idas grav, Petter Jönsson, Apladalen i Värnamo och Amanda Lundbom; ofta hörs också de ryska Stenka Rasin och Svarta ögon, likaså populära barnvisor som En sockerbagare, Väva vadmal och Mors lilla Olle. Visorna är således enkla och korta och bör enligt dagens tradition helst bestå av fyra rader, ha ett överraskande tema och gärna avslutas med en fyndig "knorr". Många visor sjungs av tradition till sillens och kräftans lov, i Sverige ofta också till surströmming. Därtill finns nidvisor som driver med restriktioner och förbud samt visor som leker med ord och begrepp. Vanliga är också visor med andlig anknytning, om nykterhet, varumärken och veckodagar samt vågade och korta visor. Suparnas namn har också sina egna visor; Helan, Halvan, Tersen, Kvarten, Kvinten, ända till lilla Manasse. Eftersom det är fråga om muntlig tradition kan samma visas text och musik variera. Brännvinet infördes i Finland på 1400-t. av tyska köpmän. Till en början användes det som ingrediens i kruttillverkning, medan all övrig bränning och försäljning var förbjuden. I slutet av nämnda århundrade började man också använda brännvinet som läkemedel och tillsatte örter, kryddor och extrakt. Det första privilegiet att "holle och skenckie brenth win" i Stockholm beviljades Corth flaskedragare 1498, och de äldsta tryckta svenska recepten på kryddat brännvin (1522) finns hos biskopen i Västerås Peder Månsson. På 1500-t.- blev brännvinsbränningen allmännare (alkohollagstiftning). Brännvinet dracks ur speciella brännvinsskålar, men också med sked som soppa - härav kommer benämningen sup för ett glas brännvin. Under medeltida gillen och bröllop vandrade skålen runt från den ene till den andre, samtidigt som man sjöng rituella skålvisor. I äldre tider skålade man i öl eller mjöd, senare övergick man till vin eller brännvin. En av melodierna från 1700-t. är idag känd som "Ja må han/hon leva", den återkommer i många varianter, bl.a. i Fredmans epistlar nr 11 och 12. Under 1800-t. fanns en mängd sammanslutningar och sällskap som samlades till gemensamma middagar, ofta inledda med smörgåsbricka och brännvin. S. blev populär också bland studenter och manskörer, och i början av 1900-t. nedskrevs de mest kända dryckesvisorna i sånghäften och -böcker. En känd bok var Pärlan, trettioåtta ur glömskan framdragna sånger som utkom 1927 på Holger Schildts förlag. Idag har praktiskt taget varje studentnation sina egna sångböcker, där innehållet varierar närmast då det gäller visor med lokal anknytning. Flera av studenternas dryckesvisor är i dag klassiska. Den finlandssvenska bordstraditionen påbjuder att man inleder med "Helan går", en s. med tradition från förra hälften av 1800-t. Dess ursprung är okänt, men melodin återfinns redan i den svenska operetten "Modehandlerskan" från 1845, som för övrigt lär ha blivit ett fiasko. Den nuvarande texten har varit oförändrad i mer än hundra år: Helan går, sjung hopp faderallanlallanlej, Helan går, sjung hopp faderallanlej. Och den som inte Helan tar, han ej heller Halvan får, Helan går! (paus) Sjung hopp faderallanlej! En annan given visa till tersen är "Fjärran han dröjer", som återfinns i Nylänningarnas sångbok, utgiven 1914 av Nyländska avdelningen vid Helsingfors universitet. S. har i modern tid upplevat en stark renässans. Vin & Sprithistoriska museet i Stockholm började 1995 arrangera s.k. svenska mästerskap i nyskrivna s. Till en början var de öppna också för finländska vissnickare som deltog med framgång. På initiativ av Maryelle Lindholm och Bosse Österberg har finländska mästerskap ordnats sedan 2000. De två första tävlingarna arrangerades av Finlands svenska folkmusikinstitut i samarbete med kulturstadsprojektet Rötter, Röster, Rum i Hfrs och Visans vänner i Helsingfors. Finlandssvenska s. fick 2002 sin egen "intresseorganisation", då Finlandssvenska rimakademin "FiRA" grundades. Akademin arbetar för att befrämja skapandet och nyttjandet av goda bordsvisor, inspirerande verser och stiliga rim, öka intresset för god folklig lyrik och "föra upp bordsvisans innehåll till ett högre kulturellt plan". !FiRA:s valspråk är "snille och snaps". Akademin tog över arrangerandet av mästerskapen, som har vunnit stor popularitet och resulterat i många nya s., som via folkmun spritts över Skandinavien. Särskilt Mary Nyberghs Gudingen (2000) och Anders Bergmans Flottskaja (2001) har blivit kända i hela Norden. !FiRA samarbetar med Finlands svenska folkmusikinstitut, som har gjort en banbrytande insats genom insamlandet av detta folkliga material. Av de senaste decenniernas s. i övrigt är Bosse Österbergs visa "Minne" den i särklass mest spridda. Den är känd i hela Norden och återkommer i snart sagt alla studentikosa sångböcker och snapsvishäften. På senare tid har s. fått genklang också på finskt håll, där de första mästerskapen arrangerades av den nygrundade föreningen Helsingin laulelman ystävät HELY 2003. (C. Mattsson, Från Helan till lilla Manasse, den svenska snapsvisans historia, 2002; Stora snapsviseboken, red. M. Lausson m.fl., 1994; M. Lindholm, Helan går med Hbl, 2004) (Patrick Eriksson)
Aktörer
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, dryckesvisor, alkoholkultur, brännvin
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Kultur
Skapat 07.12.2009 av Johan Lindberg
Uppdaterat 07.06.2017 av Lasse Sundman