Välgörenhet Tillbaka

välgörenhet, att osjälviskt hjälpa medmänniskor i utsatta situationer, ofta i frivilligt organiserad form. Välgörenhetsarbetet har gamla, religiösa anor men under 1800-t. organiserades det i nya former inom ramen för det spirande föreningslivet (jfr föreningsväsen). Verksamheten förbinds därför ofta med just detta århundrade och med föreningar, kvinnor och präster samt de sociala problem som särskilt i storstäderna följde i industrialismens kölvatten.

Från och med slutet av 1700-t. började en rad föreningar växa fram på lokalplanet, och inte minst kvinnoföreningarna bland dem tog sig an fältarbete bland de fattiga på orten. I Finland spelade fruntimmersföreningarna, som från och med mitten av 1800-t. grundades i snart sagt alla dåvarande städer, en betydande roll. Efter 1870 uppstod eller spred sig till Finland allt fler föreningar, organisationer och anstalter som hade v. på sitt program, t.ex. Barnavårdsföreningen i Finland, diakonissanstalterna, ÿFrälsningsarmén, ÿVita Bandet, Kristliga föreningen av unga kvinnor (KFUK) och Kristliga föreningen av unga män (KFUM), etc.

Samtidigt började kommunerna påta sig ett allt större ansvar för fattiga och handikappade. Varken kommunal välfärdspolitik, folkrörelser eller initiativ från enskilda filantroper ledde dock till någon genomgripande social reform före de händelserika åren 1905-06, som blev upptakten till t.ex. den kommunala fattigvårdens reorganisation, den legaliserade prostitutionens upphävande och rusdryckshandelns monopolisering i kommunal regi. Vid samma tid började många av de lokala välgörenhetsorganisationerna bilda centralorganisationer för att slå vakt om just v:s erfarenhet av fattighjälpen i en tid då deras betydelse synbarligen minskade. Välfärdsstatens svårigheter efter den ekonomiska recessionen i början av 1990-t. har medfört att välgörenhetsorganisationerna i dag och sannolikt också i framtiden igen spelar en stor roll både vad gäller hjälpen till nödställda och social mobilisering i samhället.

V. är ett frivilligt komplement till kyrkans och statens fattigvård, eller socialvård som det nuförtiden heter. Kritikerna hävdar bl.a. att v. är ett hinder för utvecklingen av människors sociala rättigheter, och att den medför en risk för att strukturella problem klassas som moralfrågor. Eldsjälar inom v. har ofta fungerat som väckarklockor som uppmärksammat nya problem eller speciella behov som uppstått vid samhällsförändringar. (S-E. Åström, Stadssamhällets omdaning, kapitlet om elände och filantropi. Helsingfors stads historia IV:2, 1956; H. Stenius, Frivilligt, jämlikt, samfällt. Föreningsväsendets utveckling i Finland fram till 1900-talets början med speciell hänsyn till massorganisationsprincipens genombrott, 1987; A. Ramsay, Huvudstadens hjärta. Filantropi och social förändring i Helsingfors - två fruntimmersföreningar 1848-1865, 1993; På tröskeln till välfärdsstaten: Välgörenhetsformer och arenor i Norden 1800-1930, red. M. Taussi Sjöberg/T. Vammen, 1995; M. Mannermaa/J. Dator/P. Tiihonen, Democracy and Futures, 2006) (Alexandra Ramsay)

Vaelgoerenhetvälgörenhet. Veikko Hursti (med megafonen) trädde efter den svåra ekonomiska recessionen på 1990-t. fram som de nödlidandes vän, särskilt i juletid. Den religiöst motiverade välgöraren ses här under en av sina aktioner 2004, året innan han avled. Foto: Lehtikuva Oy, J. Avikainen.



Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: Sigbritt Backman
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, välgörenhet
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Sociala frågor
Skapat 30.07.2009 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 20.04.2017 av Lasse Sundman