strejker Tillbaka

strejker. Strejkvapnet har sedan början av 1900-t. använts regelbundet av arbetstagarna i deras kamp för bättre villkor. Den första s. som är känd i Finland ägde dock rum redan 1491, då hamn- och transportarbetarna i Åbo lade ner arbetet. I motsats till de flesta andra medeltida s. avvecklades denna konflikt utan blodsutgjutelse, och arbetstagarna lyckades därtill genomdriva sina krav på högre löner. Den första industriella strejkkonflikten inträffade 1677 på Svartå bruk. Några år senare (1683) utbröt en s. på Nystads glasbruk, men på 1700-t. lyste av olika orsaker s. nästan helt med sin frånvaro. På 1800-t. omtalas bl.a. en s. vid ett husbygge i Tfrs 1829; på 1840-t. förekom s. i Viborg, 1856 i Uleåborg. Den första s. av "nutida" snitt uppges ha ägt rum 1872 i Hfrs, där typograferna gick i s.

S. under de sista decennierna av 1800-t. föranleddes i regel av lokalt begränsade arbetstvister och berörde i allmänhet inte den egentliga industriarbetarbefolkningen, utan hantverkare, s.s. skomakare, skräddare etc. Året 1896 utgjorde en vändpunkt; härefter ägde en allt högre grad av förhandsplanering av s. rum, vartill det ideologiska inslaget växte i takt med den expanderande fackföreningsrörelsen. Parallellt med denna uppstod en organiserad arbetsgivarpart, som av olika orsaker kom att vara den dominerande på arbetsmarknaden fram till 1940-t.; bl.a. inverkade inskränkningarna i den politiska och fackliga friheten efter kriget 1918 och depressionen på 1930-t.

Av de större strejkerna före första världskriget var storstrejken 1905 närmast en allmän politisk demonstration, men redan under de följande åren kom löne- och arbetstidsfrågor att bli de mest brännande. Under tiden mellan de båda världskrigen bistods arbetsgivarna av strejkbrytarorganisationen Exportfred. Denna hade till uppgift att bryta s. av "politisk" natur, främst i hamnarna ("ekonomiska" s., så deklarerade man, skulle få ha sin gång). På 1920- och 30-t. var fackföreningsrörelsen ytterst kraftlös; så hade den t.ex. 1929 förgäves försökt åstadkomma en generalstrejk till stöd för de hungerstrejkande politiska fångarna i Ekenäs (Dragsvik).

En ny era inleddes efter vapenstilleståndet 1944; det ökade inflytandet bottnade i den förändrade samhällsatmosfären och i ett starkt stegrat medlemsantal i de fackliga organisationerna. Under de första efterkrigsåren användes s. inte enbart som medel att tillkämpa arbetstagarna ekonomiska fördelar, utan i stor utsträckning även som politiskt vapen och inte minst som tillhygge i kampen mellan socialdemokrater och kommunister om makten inom fackföreningsrörelsen. Lokalt kunde s. av mera speciell natur uppträda; så t.ex. utbröt i Kemi i början av februari 1945 strejkoroligheter förorsakade av livsmedelsbrist (främst brist på potatis). I sistnämnda stad utbröt 1949 en strejkkonflikt där det bakomliggande motivet var att misskreditera den socialdemokratiska regeringen; den ledde till att den kommunistiska rörelsen fick martyrer i form av två dödsoffer.

Under åren efter andra världskriget framförde FFC upprepade gånger hot om total arbetsnedläggelse, vilket slutligen utmynnade i 1956 års generalstrejk. Bland övriga s. under 1900-talets senare del märks den arbetskonflikt som 1971 lamslog metallindustrin och som i högsta grad hade karaktären av en maktkamp om förbundet mellan socialdemokrater och kommunister. Sedan förbudet för tjänstemän att delta i s. upphävdes 1970, har tjänstemannastrejker blivit allt vanligare. En av de segslitnaste inträffade 1986, då Tjänstemannaförbundet strejkade i nästan sju veckor. Ett nytt drag i strejkbilden som har väckt protester inte bara bland arbetsgivarna under de senaste decennierna är det faktum att relativt fåtaliga nyckelgrupper kan lamslå hela samhället eller tillfoga landets ekonomi avsevärd skada när de lägger ned arbetet för att genomdriva sina krav. Strejkbenägenheten har av flera orsaker avtagit avsevärt sedan början av 1990-t.; en faktor som otvivelaktigt har spelat in är upplösningen av kommunistpartiet, som alltsedan åren efter andra världskriget framkallade åtskilliga s. i det uppenbara syftet att skapa oro i samhället. (M. Savola, Lakko työelämän ristiriitana, 1968; Lakko, red. P. Hynynen, 1971; T. Toivanen, Lakot ja yhteiskunnan muutos, 1972; K. Kevätsalo, Lakko, 1981; L. Alasilta-Hagman/S. Pitko, Naiset lakossa: laupeudentyöstä palkkataisteluun, 1984; T. Mäkelä, Virkamiesliiton työtaistelu keväällä 1986, 1990; A. Mattila, Työriitojen sovittelun historia, 1992; J. Salminen, Kemi 1949, Suomen kohtalonratkaisu, 1996; J. Virtanen, Metallin lakko 1971, 1997; T. Mertanen, Kahdentoista markan kapina?: vuoden 1956 yleislakko Suomessa, 2004, Yleislakko 1956, 2006)



Strejker

strejker. Nedgången i strejkfrekvensen fr.o.m. början av 1990-t. är frapperande. Graf: Magdalena Lindberg.
Aktörer
upphovsman: Sigbritt Backman
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, strejker
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Arbetsliv
Skapat 13.07.2009 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 04.06.2017 av Lasse Sundman

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi