Stor-Finland Tillbaka

Stor-Finland, fi. Suur-Suomi. Begreppet S. kan härledas från den romantiska nationalism under tiden kring sekelskiftet 1900 som gick under namnet karelianism. Det användes första gången 1848 av Carl Edvard Aspelund, som i ett förbund av alla finska stammar och folk såg en motvikt till panslavismen. Termen ingick från första början i den finsknationella rörelsens vokabulär, men populariserades även som geografiskt begrepp av Zachris Topelius.

Uppfattningarna om S:s territoriella utbredning varierade, beroende bl.a. på tidpunkten och på djärvheten hos den som stod för tankegångarna. I allmänhet räknades dit - förutom Finland - Östkarelen, Ingermanland och Kolahalvön, ett område på ca 315 000 km2. Ibland hänfördes också Estland, det finskspråkiga Västerbotten fram till Kalix älv i Sverige och Finnmarken i Norge till det stora finska välde som skulle härska över hela Nordeuropa. August Ahlqvist drog i en dikt upp gränserna för "det klassiska S.", som sträckte sig "från Onega till Bottniska viken, från Auras stränder till Vita havet". Med dessa föreställningar förenades även en dos kulturimperialism: det var Finlands plikt, med tanke på de lysande framgångar den finska kulturen uppnått, att bringa civilisationen till östkarelarna och andra mindre utvecklade finskbesläktade folk.

Johan III drog redan i slutet av 1500-t. upp riktlinjerna för en expansiv östpolitik, som en bit in på följande sekel delvis omsattes i praktiken av hans efterträdare Karl IX och Gustav II Adolf. Genom freden i Stolbova 1617 tillföll Kexholms län och Ingermanland det svenska riket. På den tiden hade man dock ingen uppfattning om vilken särställning detta område intog som en del av de östliga östersjöfinnarnas land. Före första världskriget hörde benämningen huvudsakligen hemma i den kulturella sfären; en politisk innebörd fick S. egentligen först sedan den självständiga republiken Finland upprättats.

Under åren 1918-22 fick planerna på ett S. ett mera konkret innehåll. De omfattades vid denna tid av en bred opinion, både inom det borgerliga och det socialistiska lägret. Gustaf Mannerheim lovade redan under kriget 1918 att rensa Östkarelen från ryska trupper och sände för detta ändamål ut några expeditionskårer, som dock var tvungna att återvända med oförrättat ärende. Finlands regering, som utsattes för påtryckningar från olika håll, hade för avsikt att med bistånd av de i Finland stationerade tyska trupperna erövra ryska Karelen med Kolahalvön och Ingermanland. Vid förhandlingar mellan Finland, Rådsryssland och Tyskland i augusti 1918 i Berlin krävde Finland att ryssarna skulle avträda alla områden med finsktalande befolkning, eller åtminstone Östkarelen och Kolahalvön. Redan den röda finländska regeringen hade arbetat för en förskjutning av Finlands gränser österut, vilket nu lyckades i fråga om Petsamo.

De finländska bemödandena att annektera Östkarelen fortsatte även sedan man på grund av Tysklands nederlag i världskriget blivit tvungen att överge den tyskorienterade utrikespolitiken. Dorpatfreden med Rådsryssland 1920 satte dock punkt för det officiella Finlands expansiva politik österut, men trots allt ansågs det även därefter på många håll naturligt att Finlands regering försökte åstadkomma en förening av alla finska folk och stammar. Framdeles kom olika s.k. frändefolksorganisationer att spela en aktiv roll. De arbetade bland de fjärrkarelska och ingermanländska flyktingar som anlänt efter de väpnade sammanstötningarna med bolsjevikerna bortom östgränsen åren 1919 -22. Bland dessa organisationer märktes särskilt den militanta studentsammanslutningen Akateeminen Karjala-Seura, som uttryckligen verkade för att skapa ett nytt, större Finland. Vissa s.k. jägaraktivister var dock de första som tog det till en livsuppgift att åstadkomma ett S.; detta skedde genom väpnade frikårsexpeditioner 1919 (Aunusexpeditionen) och 1921-22 (karelska expeditionen).

Tanken på ett S. omhuldades under tiden mellan de båda världskrigen även av äktfinskhetsrörelsen, som kring 1930 fattade intresse för finnarnas språkliga situation i Västerbotten, en fråga som dittills engagerat bl.a. förbundet Suomalaisuuden liitto. Något senare sällade sig den högerradikala Lapporörelsen och dess arvtagare, ultrahögerpartiet IKL, till de organisationer som sade sig vilja arbeta för ett större Finland. Att Östkarelen borde anslutas till Finland var en tanke som omhuldades även bland personer i framskjuten ställning; till dem hörde bl.a. president Svinhufvud. Under loppet av 1930-t. började konturerna av S. alltmer suddas ut, sedan bolsjevikerna lyckats stabilisera sitt välde och Sovjetunionen hade utvecklats till en stormakt. Utsikterna att skapa en statsbildning, där också östkarelare och andra finska stammar bortom östgränsen skulle få ett hemvist, började te sig allt hopplösare. Under åren 1938-40 låg de storfinska ideerna i fullständig dvala.

S. upplevde en pånyttfödelse under fortsättningskriget 1941-44, då territoriella utvidgningsplaner utarbetades för den eventualiteten att Sovjetunionen skulle förlora kraftmätningen med Tyskland, vilket i krigets inledningsskede inte föreföll osannolikt. Den redan i det närmaste skrinlagda förhoppningen att kunna förena alla de finska stammarnas områden inom ett och samma rike tycktes åter realistisk. Annekteringsplanerna dryftades inofficiellt av olika finländska och tyska instanser, också på högsta politiska och militära nivå, men officiellt framställde Finland endast krav på ett återställande av 1939 års gränser.

En del av jägaraktivisternas, frändefolksorganisationernas m.fl. gruppers önskningar syntes gå i uppfyllelse i och med den finländska erövringen av Östkarelen. Vissa förhoppningar uttrycktes även om att Finland vid det segrande Tysklands sida skulle kunna göra anspråk på att få införliva de finskspråkiga områdena i Sverige och Norge med sitt territorium. För den finländska statsledningen var den säkerhetspolitiska aspekten ständigt aktuell i sammanhanget; man ville behålla Östkarelen som pant för förmånliga fredsvillkor. Efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad i början av 1943 togs 1939 års gränser som utgångspunkt för fredsdiskussioner. Vissa landavträdelser på Karelska näset skulle kompenseras med områden i Östkarelen. Alla dessa planer fick dock avskrivas, sedan Sovjetunionen på försommaren 1944 inlett sin storoffensiv på de finländska frontavsnitten. (T. Nygård, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen, 1978; O. Manninen, Suur-Suomen ääriviivat, 1980; J. Vahtola, "Suomi suureksi-Viena vapaaksi": valkoisen Suomen pyrkimykset Itä-Karjalan valtaamiseksi vuonna 1918, 1988) (Henrik Ekberg)

storfinland.jpg

Stor-Finland sträckte sig i de djärvaste visionerna bortom Ural, som här på pärmen till denna 1942 utgivna skrift. Författaren, arkitekten Vietti Nykänen, grundade 1933 en egen högerextremistisk organisation och anslöt sig 1942 till en av de små nazistiska grupperingarna som vid denna tid existerade i Finland. Bild ur Nykänen, Vietti, Suomen uusi tie (1942).

Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: RabbeSandelin
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
karelianism, nationalism, imperialism, äktfinskhet, Lapporörelsen, annektering, tanken på Stor-Finland
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Historia
Skapat 15.05.2014 av Rabbe Sandelin
Uppdaterat 04.05.2016 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi