samhällsplanering Tillbaka

samhällsplanering . Organiserad s. inleddes under 1600-t. (stadsplanering). Till en början följde s. de europeiska renässansidealen för att senare övergå i barock och mot slutet av 1700-t. i gustaviansk klassicism. Under den ryska tiden dominerade empirestadens ideal, och mot slutet av 1800-t. utvecklades s. mot nyrenässans. Kring sekelskiftet 1900 uppstod ett socialt uppvaknande som reaktion mot industrialismens försämrade samhällsstruktur. Den nya tidens stadsplaner strävade efter närhet till naturen och mot medeltida stadsbyggnadsideal med klar kvartersbildning, pittoreska vyer samt böjda och naturligt utformade gator i terrängen. Samtidigt utvecklades även tätare villasamhällen och trädgårdsstadsdelar utanför städernas centra. I samband med funktionalismens genombrott började man frångå slutna stadskvarter och söka uppnå luftighet och öppenhet med byggnader fritt placerade i terrängen.

Arkitekten Otto-Iivari Meurman utnämndes 1940 till Finlands första professor i stadsplaneringslära vid Tekniska högskolan. Han utgav boken Asemakaavaoppi (Stadsplaneringslära, 1947), som ännu anses oöverträffad. Meurman förespråkade en mjuk och mänsklig helhetssyn, där landets agrara bakgrund togs till heders i en balanserad stadsbild och där närheten och anpassningen till naturen gavs stor betydelse. Stor betydelse fick också vicehäradshövding Heikki von Hertzen, som utgav pamfletten Koti vaiko kasarmit lapsillemme (Hem eller kaserner för våra barn, 1946) och tog initiativet till förverkligandet av trädgårdsstadsdelen Hagalund i Esbo, som fortfarande utgör ett av landets främsta exempel på naturnära samhällsbyggande och sedermera av Museiverket klassats som nationallandskap.

Landets återuppbyggande efter andra världskriget fortsatte aktivt under hela 1950-t., och inom s. gjordes stora satsningar på utbildning och vetenskaplig forskning. För att sammanföra finländsk expertis och professionella aktörer med olika utbildning och bakgrund inom s. samt främja diskussion och debatt grundades 1958 Samfundet för samhällsplanering, numera Föreningen för samhällsplanering (Yhdyskuntasuunnittelun seura YSS), Hfrs, medlem av Vetenskapliga samfundens delegation. Vid Tekniska högskolan i Otnäs inrättades 1968 Fortbildningscentralen för samhällsplanering; som dess förste chef verkade professor Erik Kråkström 1968-70.

Den kraftigt tilltagande urbaniseringen på 1960-t. och utvecklingen av industriell elementteknik erbjöd möjlighet till massproduktion av bostäder, samtidigt som trafikplaneringen fick allt större betydelse. I tendentiösa och politiskt färgade artiklar banade arkitekterna väg för nya samhällsteorier, där individen skulle anpassa sig till omgivningen snarare än tvärtom, och där individuellt och estetiskt formade stadsplaner bannlystes. Från senare delen av 1960-t. till 1980-t. dominerades s. närmast av trafik- och produktionstekniska faktorer, där t.ex. lyftkranens bärvidd gav måttsättningen för de moderna bostadskvarteren, vars effektiva rutverk närmast av en slump påminner om tidigare århundradens förfinade rutstadsmönster.

S. utvecklades till en politisk process, där trafikplanering och ekonomiska faktorer blev dominerande. Samhället övertog dagvård, skolor och hälsovård, medan slagorden blev social samverkan och service. Planeringen började styras av politiker, ingenjörer och trafikplanerare. Bostadsproduktionen var omfattande; under rekordåret 1974 byggdes drygt 73 000 bostäder (bostadsmarknaden). Separationen av sociala och kommersiella funktioner ledde dock till att de nya stadsdelarna enbart fungerade som "sovstäder", medan större kommersiella enheter, supermarketar, placerades utanför samhällena vid de större trafiklederna. Man kan säga, att 1960- o. 70-talets strävanden efter separata, socialt segregerade bostadsområden och överdimensionerade trafiklösningar ledde till motsatsen av det som avsetts: ensidigheten och bristen på möjligheter till sysselsättning i de nya områdena gav upphov till nya sociala problem, samtidigt som avståndet till arbetsplatserna hade ökad trafik, stockningar och långa arbetsresor som följd.

Inte heller gamla områden undgick kraven på ny rationell effektivitet. Moderniserings- och rivningsivern ledde till ett massivt rivande av det gamla byggnadsbeståndet. Äldre trähusområden fick "totalsanerande stadsplaner", som till stor del förverkligades, trots att det rätt snabbt uppstod motreaktioner mot rivandet.

Flertalet finländska samhällen har följaktligen numera moderna betonghus kaotiskt insprängda i den gamla trähusbebyggelsen. Ett starkt motstånd mot detta uppbådades i början av 1970-t. av bl.a. arkitekterna Vilhelm Helander och Mikael ÿSundman, vars publikationer Vems är Helsingfors? (1970) och Sanering i finländska städer (1972) småningom resulterade i ett förbättrat byggnadsskydd. Idag har de flesta mindre städer och äldre områden bevarande stadsplaner, vilket har gjort det möjligt att bibehålla värdefulla trähusmiljöer i bl.a. Lovisa, Borgå, Ekenäs och flera österbottniska kuststäder. Även Gamla Raumo, Port Arthur i Åbo och Pispala i Tfrs är goda exempel på bevarande stadsplanering. Helsingfors stad har, med bl.a. Sundman och hans kollega Pekka Pakkala som ledande stadsplanerare, de senaste decennierna stått som förebild för s. i de större städerna. Likaså har planeringsmetodiken tagit modell av huvudstaden. I planeringen är målsättningen numera åstadkommandet av noggranna kvartersplaner och detaljerade kvalitetsdirektiv.

Under 2000-t. har miljöministeriet som ledstjärna haft byggandet av moderna småhusområden enligt principen för tätt och lågt byggande. Modern s. utgör idag en ömtålig och ofta utdragen balansgång, där markägares och byggföretags ekonomiska intressen ställs mot samhällspolitiska syften och bemödanden att bevara natur- och miljövärden. Ett modernt fenomen är det s.k. "nimby"-fenomenet ("not in my back yard", d.v.s. "inte på min bakgård"), där man motsätter sig nybyggande i närheten av den egna bostaden. Strävan efter ekologisk balans och hållbar utveckling har fått ökad betydelse genom bl.a. lagen om miljökonsekvensbedömning av 1994. Markanvändnings- och byggnadslagen, som trädde i kraft 2000 (byggnadslagstiftning), har tillfört allmänheten ytterligare möjligheter att påverka s. bl.a. genom kravet på att program för deltagande och bedömning i planeringsprocessen skall uppgöras. Se även regionplanering. (Patrick Eriksson)

Samhaellsplaneringsamhällsplanering. I slutet av 1900-t. lades många hamn- och industriområden ned, vilket hade avsevärda konsekvenser för hela samhällsstrukturen i de större städerna. En utmaning inom samhällsplaneringen blev att omvandla dessa områden till fungerande stadsdelar. I Hfrs lyckades man på 1990-t. göra Gräsviken till ett attraktivt arbetsplats- och bostadsområde. På bilden ses kvartersplanen, utarbetad 1988-91 av arkitekterna Pauliina Vihinen och Juha Kronlöf tillsammans med stadsplaneringskontoret i Hfrs. Foto: Finlands arkitekturmuseum.



Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: Sigbritt Backman
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
samhällsplanering (lokalsamhället), samhällsplanering (staten)
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Samhällsplanering
Skapat 08.07.2009 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 11.06.2017 av Lasse Sundman